Mats Wennerholm: Han gjorde allt för drömmen att kunna spela hockey igen
Jag har sett det mesta i de där vargögonen Foppa har.
Ilska, glädje, besvikelse, gränslös lycka, uppgivenhet, vänlighet, tjurighet.
Men jag har aldrig sett honom gråta.
När tårarna kom under presskonferensen i natt var de där ögonen verkligen själens spegel.
De visade både hans enorma kärlek till hockeyn – och hur mycket han kommer att sakna den.
Foppa försökte en sista gång, men ridån gick ändå ner till slut.
Han insåg naturligtvis att den redan var halvvägs nere när han gjorde det här sista försökte att komma tillbaka, men han ville inte lämna scenen, han ville inte riktigt tro att det var över.
Han ville göra ett sista försök.
Han ville inte ge sig.
Just det som alltid varit grunden till hans storhet.
Drivet att vara bäst, drivet att alltid göra sitt yttersta och den där blinda kärleken till hockeyn.
Hans största kärlek
Även om flickvännen Nicole Nordin satt med där på presskonferensen är det ingen tvekan om vad som varit hans största kärlek så här långt i livet.
Jag har sällan sett någon brinna för hockeyn som Foppa gjort.
Även som 37-åring med en fot som sa nej, nej och en skalle som sa ja, ja.
Den skalle som gjort honom till mångmiljonär och gjorde honom till medlem av den exklusiva ”Triple Gold Club” redan innan han hade fyllt 23.
Han var med och vann VM-guld redan som 18-åring i Prag 1992, han avgjorde själv OS-finalen med sin historiska straff i Lillehammer som 20-åring 1994 och han var 22 när han lyfte Stanley Cup-bucklan med Colorado första gången 1996.
Det är snart femton år sedan trippeln fullbordades.
Han hade egentligen inte behövt göra något mer efter det och för de flesta normala hockeyspelare är det snarare en nackdel att ha vunnit allt i så unga år.
Aldrig sett honom så lycklig
Motivationen försvinner snabbt i idrottsvärlden och det svåraste som finns är att behålla den efter att de yttersta målen är nådda.
Fråga vilken idrottsstjärna som helst.
Men jag har aldrig sett Foppa så lycklig som en sen natt i ett fågelinfluensa-drabbat Toronto 2003, då han stod med både Hart Trophy och Art Ross-Trophy i famnen, bevisen på att han dels blivit förste svensk någonsin att vinna poängligan i NHL och samtidigt utsetts till den mest värdefulla spelaren av den jury av NHL-journalister som röstar fram vinnaren varje år.
Han fullkomligt strålade och de där vargögonen lyste upp hela Toronto den kvällen.
Då var han precis på väg att fylla 30.
Men vad ingen visste den kvällen var att det var början till slutet.
Säsongen 2002–03 var den sista han kunde spela utan att vara hämmad av en högerfot som vägrade sitta kvar i skridskon.
Den som blev hans karriärs värsta motståndare och den enda som fick honom på fall.
Jag kan tänka mig hur frustrerande det varit.
Hur många gånger han måste förbannat den där högerfoten och hur många gånger han bestämde sig för att den inte skulle få vinna över honom.
Han har lagt sig på operationsbordet fler gånger än jag kan räkna, han har offrat fyra, fem somrar på kryckor och med foten i gips.
Och allt för drömmen att kunna spela hockey igen.
Det enklaste hade ju varit att sluta.
Han har tjänat tillräckligt med pengar för att göra honom och hans kommande arvingar ekonomiskt oberoende i flera generationer.
Han har vunnit allt som går att vinna.
Fick ge sig för första gången
Men eftersom han alltid hatade att förlora lika mycket, eller nästan mer, än han älskade att vinna, ville han inte förlora den här sista matchen.
Och framförallt inte mot en motståndare som var en del av honom själv.
Men det var första gången även Foppa fick ge sig.
Jag följde honom under de sista dagarnas kamp mot klockan i Denver och vet att han var väldigt osäker på hur han skulle göra.
Han var tvungen att vänta till bara timmarna innan han var tvungen att ta ett beslut och planet skulle lyfta till Phoenix.
Men träning är träning och match är match.
Och när han väl kom ut på isen och mötte matchtempot, farten och tyngden i NHL 2011 kände han att han inte hängde med längre.
Även om jag aldrig trodde att den stunden skulle komma, så var även Foppa tvungen att ge upp till slut.
Spelaren som vunnit allt förlorade den här matchen.
Foppa kommer alltid att bli ihågkommen för sin straff i OS i Lillehammer och de stora ögonblicken i sin karriär.
Men det jag kommer minnas är att jag aldrig gick från en hockeymatch med Foppa utan ett leende på läpparna.
Det spelade ingen roll var han spelade.
Med Modo, välgörenhetslaget Icebreakers, Colorado, Philadelphia eller Nashville.
Den typen av hockeyspelare föds en gång vart 50:e år.
Om ens det.