Titta, bajen – just i går var ni starka
Publicerad 2013-03-18
Holm: Jag är djupt imponerad – det här var dagen då Hammarby inte kunde förlora
Myten om att Hammarby inte kan vinna dog i går.
SM-guld, serieavancemang och säkrad slutspelsplats.
Fansen har väntat så länge på just den här dan.
Gången bakom Zinkentältet, som leder mot entrén på Zinkensdamm, är åtminstone tre meter bred.
Det räckte inte.
Mannen som kom gående gick in i mig.
Det var ungefär som om två cyklister hade krockat om de mötts på Ölandsbron.
– Oj, där var det visst det var lite vingligt. Ursäkta, sluddrade han.
Visst är han förlåten. Jag vet inte om han druckit 10, 15 eller 20 öl under dagen, men jag vet att han hade anledning att fira.
Det var ju söndagen den 17 mars 2013, dagen då Hammarby inte kunde förlora.
Hockeylaget avancerade till division 1, handbollslaget säkrade en plats i slutspelet – och så bandyn på det.
Ja, ni kanske såg det själva. Spelarna som ingen trodde på inför säsongen hade tron på sig själva på sin sida. Det märktes inte minst i matchinledningen mot Sandviken. 1–0 efter 2.23, 2–0 efter 3.36, 3–0 efter 4.45, 4–0 efter 10.27.
Det var drömöppningarnas mamma, som Martin Mutumba skulle ha sagt.
Hammarby nöjde sig inte med det. Bajen vann till slut med 9–4 och blev svenska mästare på AIK fotbolls nya hemmaarena.
Den möjligheten, misstänker jag, är förklaringen till att det inte bara stod bandyälskare i klacken. Bandyälskare sparkar inte sönder stolar. Bandyälskare står inte på läktaren i grönvita rånarluvor, som endast har hål för ögon, näsa och mun.
Lilla bandysporten hör hemma i största arenan
Det närmaste jag har kommit den synen tidigare var i VM i Archangelsk 1999, då Per Fosshaug och de andra landslagsspelarna tog på sig ansiktsmasker för att skydda sig mot den 46-gradiga kylan.
I Friends Arena var det 15 grader varmt, men bandyn är betydligt hetare än så. Jag hade svårt att tro mina ögon när jag svepte med blicken över läktarna och såg att det var i princip fullsatt på långsidorna på det översta etaget.
38 474 personer såg finalen.
Trettioåttatusenfyrahundrasjuttiofyra.
När publikrekordet från 1959 väl slogs var det med – håll i er nu – 9 626 åskådare. Den lilla bandysporten hör bevisligen hemma i Sveriges största arena.
Fansen syntes och hördes och skapade en stämning som det kommer att talas länge om. De gjorde finalen till så mycket mer än en bandymatch. Det var en upplevelse, en njutning för både öga och öra.
– Det är det sjukaste jag har varit med om. Spelarna hörde mig inte när jag skrek, säger målvakten Andreas Bergwall, som riskerade nedsatt hörsel i första halvlek, då han stod framför de egna supportrarna.
Jag är djupt imponerad av Hammarby. Lagets största stjärna, anfallaren Patrik Nilsson, lämnade ju klubben och drog österut. Samtidigt slutade den förre förbundskaptenen Stefan Karlsson som tränare och ersattes av oprövade Magnus Brodén. Ändå slutade säsongen med SM-guld för klubben som inte kan vinna. Det beror på att spelarna lyfte och utvecklade varandra.
Det är så det fungerar i ett fungerande kollektiv.
Före avslag är det tradition att lagkapterna i finallagen åker fram till respektive klack och säger några väl valda ord.
Hammarbys Stefan Erixon tvingades åka fram två gånger i går.
Han kände sig tvingad till det eftersom ett tjugotal bajenfans trodde att rökförbudet i Friends Arena inte omfattade bengaliska eldar.
– Vi älskar när ni hoppar och sjunger och skriker, men bengaler får vi skippa i dag. Annars får vi gå in igen. Ta det lite lugnt nu, sa han.
Tjugo minuter senare, när röken skingrats och matchen äntligen skulle börja, greppade han mikrofonen igen.
Då pratade han inte utan gjorde precis som inför finalen mot Bollnäs 2010, då Hammarby blev svenska mästare för första gången.
”X:et” gled bort mot ena kortsidan och sjöng ”Just i dag är jag stark.” Där och då visste han inte hur rätt han skulle få.
SM-guld, serieavancemang och säkrad slutspelsplats.
Fansen har väntat så länge på just den här dan.