Sannsagan om Wigan kan ta slut i kväll
Erik Niva: Det började med ett brutet ben på Wembley
En fotbollsinvalid från Wigan hade en dröm, och en idrottsaristokrat från Katalonien hjälpte honom att för- verkliga den.
I kväll leder Dave Whelan och Roberto Martínez tillsammans sitt lag ut på Wembley.
Det är det mest otroliga kapitlet hittills i sannsagan om Wigan Athletic. Kanske blir det också det sista.
Mer än ett halvt århundrade har gått sedan Dave Whelan senast var inblandad i en FA Cup-final.
Han minns fortfarande hur läktartaket fladdrade förbi ovanför hans ögon och hur blå majhimlen såg ut – innan allt till sist bara blev svart av smärta.
Vid det laget låg Whelan på en provisorisk bår med benet brutet på två ställen. Han kom till Wembley som en 22-årig ytterback med finalförhoppningar och landslagsambitioner, men lämnade arenan som fotbollsinvalid.
– På den tiden fanns det inga smärtstillande injektioner, så det enda de kunde göra var att lägga några bandage runt benet och bära in mig i omklädningsrummet. När mina lagkamrater kom in för halvtidsvilan låg jag där och skrek.
Till sist kom Whelan iväg till sjukhus och sövdes ner. När han väl vaknade var det första han frågade hur det hade gått i matchen.
Svaret kom direkt. Med tio man hade hans Blackburn förlorat FA Cup-finalen 1960 med 3–0 mot Wolverhampton. När Dave Whelan fick höra det började han gråta.
Dave Whelan föddes några få år innan Andra världskriget bröt ut. Hans pappa åkte till fronten, och kvar i ett av Wigans allra mest nedgångna områden fanns en ensam mamma och fyra små barn.
Både mat och el ransonerades, och Whelan har berättat om en barndom då han tvingades förhålla sig till risken att dö av antingen svält eller köld.
– Vintern 42 var det så kallt att mina händer var blå. Jag kissade på dem flera gånger om dagen, bara för att få upp värmen i fingrarna.
Kanske hade han det redan i sig, kanske utvecklade han det med åren – men Dave Whelan kom i alla fall att växa upp till en riktig överlevare, den där typen som alltid såg möjligheter i svårigheterna.
Han gick inte under efter att hans fotbollskarriär sparkats sönder på Wembley. Istället tog han sitt avgångsvederlag och investerade det i ett stånd på marknaden i Wigan, där han huvudsakligen sålde toalettartiklar. Efter ett par år hade han tjänat tillräckligt med pengar för att köpa upp en sport- och fritidsbutik inne i stan, JJ Bradburn.
Några årtionden senare hade JJB Sports vuxit till ett mindre imperium. Den enda affären i Wigan hade blivit 430 filialer över hela Storbritannien.
Det var sånt han uträttade, Dave Whelan. Det var sånt han gjorde med både sitt liv, med sina affärer och med sin fotbollsklubb.
Presenterades i halvtid
Själv växte han upp med ett Wigan Athletic som höll till nere i de regionala amatörligorna, och även om klubben fick proffsstatus i slutet av 1970-talet var den fortfarande en obetydlig marginalförening i mitten av 1990-talet.
Då blev Dave Whelan först övertalad att låna ut 760 pund för att täcka spelartruppens löner under en vecka, och därefter övertygad att ta över helt. Den nya ägaren presenterades i halvtidspausen av en hemmamatch i fjärdedivisionen mot Hartlepool, februari 1995.
1 452 åskådare hade kommit för att titta på.
Bland det första Whelan gjorde som ägare för Wigan Athletic var att be chefen för den spanska sektionen av JJB Sports om värvningstips.
Som vanligt hade han både en klar idé om vart han ville ta sig, och en lika tydlig tanke om hur han skulle ta sig dit. Wigan Athletic skulle gå från fjärdedivisionen till Premier League, de skulle byta ut sitt lilla kyffe till stadion mot en toppmodern arena och de skulle mer än tiodubbla sitt publiksnitt.
För att få fart på processen behövdes några killar med större bollbegåvning än den som redan fanns i truppen, och därför satt plötsligt tre lovande grabbar från Real Zaragozas utvecklingslag och lyssnade på en utläggning som de inte riktigt visste om de skulle våga tro på.
– När han började prata om sin framtidsvision visste vi först inte om det var vanligt försäljarsnack, det lät egentligen alldeles för osannolikt. I den verkliga världen händer inte sådant. Men ändå märkte jag på mig själv att jag trodde på det han sa. Dave Whelan har ett unikt sätt att uttrycka saker på, väldigt klart och tydligt. Det finns inte många som honom.
Innan han riktigt hunnit begripa vad som hände satt Roberto Martínez i ett litet radhus på Poolstock Lane i Wigan tillsammans med två landsmän, Jesús Seba och Isidro Díaz. De fick omedelbart samlingsnamnet ”Los Three Amigos”, och blev ett exotiskt inslag i den engelska fjärdedivisionen.
Under deras första insats för Wigan tittade de upp mot läktarna och undrade varför fansen hade tagit på sig mexikanska sombreros när de var spanjorer. Inför matcherna åt de lunch på snabbköpet, efteråt brukade några supportrar knacka på husdörren för att diskutera igenom det som hänt.
Sammanhanget var fortfarande litet, men drömmarna växte snabbt.
Våren 1997 gick Wigan upp i tredjedivisionen för första gången i klubbens historia. De stannade inte där. Roberto Martínez minns tillbaka:
– Vi satt där i vår lilla småstad som egentligen bara brydde sig om rugby, men ändå var vi helt övertygade om att vi skulle lyckas med det vi hade påbörjat. Ägaren hade sagt exakt vad som skulle hända och han hade berättat precis hur det skulle gå till. Det var liksom bara att följa den utstakade vägen.
Förra sommaren satt Roberto Martínez i Miami och drack kaffe tillsammans med Liverpools ägare, John Henry.
Valde bort storklubben
Mycket hade förändrats sedan han var en spelare som åt sin matchmåltid på snabbköpet, medan annat förblev sig likt. Även om Wigan hade lyckats förverkliga sin osannolika Premier League-plan så var de alltjämt en lilleputtklubb i jämförelse med grannjätten från Liverpool.
Ändå valde Roberto Martínez att fortsätta som manager i klubben där han tidigare varit mittfältare. Han värdesatte det han hade, ville fullborda det han varit med om att starta. Ett år tidigare hade han tackat nej till Aston Villa. Nu avbröt han diskussionerna Liverpool.
– Jag och Dave Whelan har alltid varit fullständigt öppna mot varandra. Han visste att jag skulle träffa Liverpool, och vi kom överens om att diskutera igenom saken efteråt. Så vi satte oss ner. Han hade tänkt på klubbens framtid på sitt håll och jag på mitt. Och vi kunde konstatera att vi fortfarande tänkte precis likadant.
Under många år skrev Dave Whelan överhuvudtaget inga kontrakt med sina managers, utan nöjde sig med ett handslag. Han ville bara ha att göra med tränare som trodde på samma saker och på samma sätt som han själv gjorde. Ifall folk ville lämna Wigan ville han ändå inte ha dem där.
När han till slut ändå slöt ett avtal med Roberto Martínez garanterade han att det skulle gälla hela kontraktstiden ut. Hur många förluster det än blev och hur många nedflyttningar som än riskerades skulle spanjoren aldrig få sparken.
– Den här fotbollsklubben utgår från en filosofi. Ännu viktigare än segrar är vårt sätt att spela, vårt sätt att utbilda och utveckla unga spelare, vår vilja att satsa på vår akademi och att fortsätta representera vår stad. Styrkan i Wigan Athletic ligger i att vi utgår från en mans dröm, en ägare som är unik, säger Roberto Martínez.
I vanliga fall är det bara managern som leder sitt lag ut för att spela FA Cup-final, men när Wigan spelar sin allra första FA Cup-final är det inget vanligt fall.
Roberto Martínez och Dave Whelan kommer att gå ut sida vid sida. Den förstnämnda kommer att ha på sig den specialsydda grå klubbkostymen, den senare en gammal blå stass som han vägrar byta ut.
Ett 20 år långt äventyr tillsammans
Tillsammans har de varit ute på ett nästan 20 år långt äventyr, och nu har de nått sitt allra mest avgörande vägskäl. Den här veckan är den viktigaste Wigan Athletic stått inför sedan Dave Whelan köpte klubben.
Kanske vinner de FA-cupen, klarar sig kvar i ligan och tar ännu ett utvecklingssprång. Eller så åker de ur Premier League, förlorar Roberto Martínez till Everton och Dave Whelan till pensionen.
Men på gott och på ont – oavsett vad som sker i framtiden kan ingen förändra det som redan hänt.
Fotbollen har varit både snäll och grym mot Dave Whelan. Hade han varit en annan typ av människa hade han kunnat vända sporten ryggen efter den där benbrytardagen för drygt 50 år sedan, men nu fungerar han på sitt alldeles särskilda sätt.
När han tittar tillbaka känner han sig tacksam både gentemot den lott han fått och den sport han levt med. När han var en utsvulten pojke letade han potatisskal på åkrarna som låg några hundra meter från hans hem. På den platsen står i dag en fotbollsarena som bär hans namn, som har 25 000 platser och är hem för en Premier League-klubb.
– Fotbollen fick mig att lära mig saker och att göra saker. Den tog mig runt världen och gav mig min första möjlighet i affärsvärlden. Jag är skyldig fotbollen så mycket att allt jag ger tillbaka till sporten ger mig både glädje och stolthet.
Och fotbollen? Jo, den har också sina skyldigheter, och i Roberto Martínez ögon är den nu på väg att göra rätt för sig.
– Häromdagen tog han med sig sin egen silvermedalj och visade spelarna. Han är stolt över den, men det är tydligt att han förknippar den med smärta och besvikelse också. Att han nu får chansen att återvända till Wembley som ägare är fotbollens sätt att betala tillbaka.