Niva: Dagens Clásico kan göra slut på Spanien så som vi känner det
Varje gång Barcelona spelar mot Real Madrid beskrivs mötet som något mer än en fotbollsmatch.
Den här gången är det verkligen sant.
Det här är en match som kan bidra till att göra slut på Spanien så som vi känner det, som kan påverka den politiska utvecklingen för hela Europa.
För ett par veckor sedan hände något som faktiskt aldrig hade hänt förut.
Inte det att FC Barcelona hade vänt ett underläge till seger, inte det att Leo Messi hade avgjort med två mål – utan att en Barcelona-match på Camp Nou förvandlats till en gigantisk katalansk självständighetsmanifestation.
Hemmalaget ledde nu med 3–2 mot Spartak Moskva i Champions League-premiären, och talkörerna rullade gång på gång nerför de branta läktarsluttningarna.
– In-inde-independència!
Politiken hade tagit över fotbollsläktarna. Verkligheten hade till sist hunnit ikapp myten.
Ingen annan idrottsrivalitet är lika symbolladdad som den mellan Barcelona och Real Madrid. Ingen annan fotbollsmatch är heller lika översvämmad av historiska förvanskningar, långsökta övertolkningar och urholkade klyschor.
Jo, FC Barcelona var ett katalanskt flaggskepp under tiden då Real Madrid hade kopplingar till Franco-regimen, men hur giltig har egentligen den förklaringsmodellen varit under fotbollsglobaliseringens årtionden?
Nä, det spanska a-landslaget har aldrig spelat på Camp Nou, men vann inte OS-landslaget sin final där inför 95 000 entusiastiska åskådare, 1992?
Det var då som många katalaner viftade med spanska flaggor, medan andra skanderade:
– Pujol nos engaña, Cataluña es España.
Pujol lurar oss, Katalonien är Spanien.
Visserligen var det en minoritet som sjöng om dåtidens katalanske regionspresident – snarare än dagens Barça-kapten – men på samma sätt har det varit en liten grupp människor som hängt upp den där ”Catalonia Is Not Spain”-flaggan på Camp Nou.
En miljon protesterade
FC Barcelona har alltid haft täckning för att beskriva sig själva som något mer än en klubb. De har förblivit en social, kulturell och politisk institution med extremt djupa historiska rötter och en väldigt speciell identitet.
Men katalansk självständighet? När det gjordes en opinionsundersökning bland klubbens medlemmar för drygt tio år sedan var det inte ens en femtedel av de tillfrågade som sade sig stödja en sådan idé.
Sedan började det hända saker.
Först kom klubbpresidenten Joan Laporta, med sina grandiosa idéer om sig själv som en modern upprorsledare. Därefter följde tränarsensationen Pep Guardiola, som klädde sin karismatiska fotbollsideologi i katalanska färger.
Och framförallt, sedan kom den värsta ekonomiska krisen som någonsin drabbat det demokratiska Spanien.
Vissa gånger har den katalanska nationaldagen passerat ganska obemärkt, men i år var det aldrig ett alternativ.
Uppskattningsvis en miljon människor drog ut på Barcelonas gator och torg för att både fira och protestera. Kulmen kom när den enorma storbildsskärmen på Plaça Catalunya visade en videohälsning från världens just nu mest berömde katalan.
– Från New York, här har ni en röst till.
Pep Guardiola visade upp ett grönt röstkort, massorna jublade. Torget ramades in av en lång banderoll med texten: ”Katalonien, nästa självständiga stat i Europa”.
Förvändringarnas vindar hade börjat blåsa, och snabbt blivit kraftigare och kraftigare. På bara ett par år hade stödet för självständighet mer än fördubblats, och susade nu snabbt förbi det
kritiska 50-procentsstrecket.
FC Barcelonas nuvarande president Sandro Rosell var en av alla de som demonstrerade på nationaldagen. Han betonade visserligen att han gjorde det som privatperson snarare än klubbrepresentant, men gjorde samtidigt precis de uttalanden han visste att han förväntades göra.
– Vår klubb består av en stor mängd människor, som alla har olika tankar och ideal. Vi måste förbli en neutral institution, men samtidigt är vi skyldiga att lyssna på det katalanska folkets röst. Den dagen de beslutar sig för att gå i en ny riktning kommer Barça att följa med.
Till en början följde spelarna och tränarna i Barcelona en sorts officiell partilinje när de kommenterade den växande självständighetsrörelsen – ”folket måste få uttrycka sina åsikter fritt” – men i takt med att den politiska utvecklingen blev mer konkret blev deras svar också det.
För tio dagar sedan utlystes ett regionellt nyval som ska hållas i slutet av november, ett val som i praktiken kommer att fungera som en sorts rådgivande folkomröstning gällande självständigheten.
”Lyssna på vad folket säger”
Xavi är en av dem som öppet deklarerat att han tycker att det låter som en bra idé.
– Valet avgör vår framtid, och vi kommer alla att rösta för Kataloniens bästa. Sedan måste vi lyssna på det folket säger.
Mittfältsdirigenten har gjort 117 landskamper för Spanien och han har ropat ”Viva España” efter EM-guldet 2008. Han har alltid tillhört de diplomatiska praktikerna snarare än de styvnackade nationalisterna, men erkänner också att han är en av alla de som börjat se annorlunda på Kataloniens framtid under det senaste året.
– När åskådarna på Camp Nou ropar på självständighet så gör de det eftersom det finns en gemensam känsla ibland dem. Jag kan inte ställa mig utanför nu. Jag ser mig själv som väldigt katalansk, känner mig väldigt
rotad här.
Förhandlingarna mellan politikerna i Madrid och Barcelona inkluderar allt mellan kultur, identitet, språk, status och självbestämmande – men allra mest handlar de såklart om pengar.
Det är den bistra ekonomiska utvecklingen som fått den katalanska folkopinionen att svänga så dramatiskt.
Regionen har förutsättningar för att vara en av de mest välmående i hela Europa. Istället har kristidernas spanska fördelningspolitik gjort den till en av landets mest skuldtyngda och nedskärningsdrabbade.
Varje år försvinner mer än 100 skattemiljardskronor härifrån till Madrid, och det är siffror som huvudstadspolitikerna nu har väldigt svårt att sälja in till arbetslösa katalaner.
Istället tar de till ett av de få kraftfulla argument de har kvar, det som utgår ifrån fotbollen.
Vad skulle hända med ett FC Barcelona som inte längre fick spela i den spanska ligan, frågar de retoriskt. Hur länge skulle det klara av att hålla sig kvar i världseliten?
Frågan diskuteras nu fram och tillbaka – vad tillåter förbundsstatuterna? – men det finns de som menar att den i själva verket saknar reell betydelse.
Även om Sandro Rosell har förklarat sin tro på att även ett katalanskt Barcelona skulle kunna spela i den spanska ligan så är det fullt möjligt att han mest har ägnat sig åt rökridåer.
Det var hans pappa som var frihetsromantikern som slog sönder en Franco-byst i styrelserummet. Själv är Sandro Rosell mycket mer företagsstrateg än idealist.
Han är karriärsfostrad inom Nike, och har nu byggt upp en fotbollsklubb som är mycket mer beroende av amerikanska klädföretag, qatariska stiftelser och globala tv-avtal än rätten att möta Valladolid och Zaragoza.
En halv miljard kommer se
För mindre än ett år sedan försökte han ännu en gång driva på tanken om en europeisk superliga vid ett toppmöte i Doha.
För Rosell vore det inte ett problem ifall Barcelona förhindrades att spela i den spanska ligan framöver. För honom vore det en dörröppnande affärsmöjlighet.
Den senaste veckan har en sorts inofficiell reklamvideo cirkulerat på internet. En grupp som kallar sig Barça Fanatics ligger bakom, och de har spelat på alla de svulstigaste katalanromantiska fotbollssträngarna.
Centralmaktens banbulla mot klubben, 1925. Franco-trupperna som mördade klubbpresidenten, 1936.
Filmen avslutas med dagens datum, och en uppmaning om att ta med sig den gulröda katalanska flaggan till Camp Nou.
Tiotusentals culés lär lyda, och ifall de inte gör det så spelar det ingen större roll. Matchen kommer ändå att ramas in av den största katalanska flaggan som någonsin funnits, den som skapas under det officiella 98 000-personerstifot före avspark.
Xavi ser fram emot att se den.
– En enorm katalansk flagga? Det låter bra, väldigt bra. Barça representerar Katalonien, och vi är inne i ett väldigt speciellt politiskt skeda. Och även om vi måste koncentrera oss på att spela fotboll ska jag försöka njuta av publiken också.
Efter en årslång belägring av Barcelona förlorade Katalonien till sist sitt självstyre år 1714. Nästan 300 år senare vill de ha det tillbaka.
När precis 17 minuter och 14 sekunder spelats av matchen ikväll kommer en halv miljard tv-tittare världen över höra hur Camp Nou förenas i en röst. Återigen kommer ordet indpendència att skanderas, och den här gången kommer det inte att vara någon liten minoritet som vrålar.
Den här gången kommer det att vara på riktigt.
Källor: Cataluña y España; afectos y desafectos (Antonio Martínez), Barça, a people’s passion (Jimmy Burns), La Vanguardia, El País, El Confidencial, Jot Down, Catalunya Informació, Perfil, New York Times, International Herald Tribune, CNBC Business, Financial Times, The Economist, El Larguero, Sport, Mundo Deportivo, Marca, As.