Niva: Har ni somnat? De fick inget svar...
Sekunderna därefter buade de lite högre när 0-0-resultatet beseglades
MALMÖ. En match som mest gynnade de som inte spelade och som enbart lyftes av han som stod vid sidlinjen.
Det här var det svenska herrlandslagets tusende landskamp, det vet vi nu.
Däremot vågar jag inte svara på hur många av dem som egentligen har varit lika händelselösa.
Och i den 29:e minuten log Zlatan.
Det var då storbildsskärmen zoomade in honom för första gången sedan avspark, det var då läktarapplåderna lät högre än någon gång tidigare under matchen och det var alltså då stadens allra störste son plockade fram sitt signaturleende.
En dryg halvtimme tidigare hade matchkonferenciern Emelie Ölander ställt en oavsiktligt spetsig fråga till landslagets players manager Marcus Allbäck:
– Berätta nu, vad är det som gör den här landskampen så himla viktig?
Allbäck har alltid haft ett väl utvecklat sinne för platt diplomati, så han krånglade sig ur situationen genom att prata svepande om spelare som skulle visa att de ville vara med ”och lite andra saker”.
Wernbloom otajmad
När allt sedan kom omkring såg vi mer av lite andra saker än vi såg av spelare som visade att de ville vara med.
Den första halvleken kom och gick, utan att några andra svenskar än Emil Forsberg och Andreas Isaksson visade upp särskilt mycket alls.
Mittbacksparet med Victor Nilsson Lindelöf och Andreas Granqvist såg tyvärr inte mer samspelt ut än under landskamperna i mars, och Oscar Hiljemark gjorde för lite för att öppna upp de stängda uppspelsvägarna fram mot en avskuren John Guidetti.
Pontus Wernbloom var osedvanligt otajmad, Mikael Lustig okaraktäristiskt ofokuserad och Isaac Kiese Thelin totalt och fullständigt osynlig.
Men lite andra saker då?
Jodå, det var snart dags för kvällens obestridliga huvudnummer: halvtidspausen. Det var då förbundet konstruerade fram en påhittad prisceremoni för Zlatan Ibrahimovic – den 112-faldige landslagsmannen hyllades för sina 100 landskamper – och publiken fick se den de egentligen kommit hit för att titta på.
Mer speciell än så blev inte denna, det svenska herrlandslagets tusende landskamp, även om den andra halvleken i alla fall var klart bättre.
Som helhet klev laget pressade laget både bättre och högre upp i planen, och skruvade upp tempot i det egna bollinnehavet. Erkan Zengin gjorde faktiskt skillnad när han in, Guidetti och – framförallt – Hiljemark fick allt större effekt på att de fortsatte springa och slita medan de flesta andra tappade intresset.
Men några tydliga kvitton, några starka besked, några såna där emfatiska intresseanmälningar som är svåra att avfärda när det väl är dags att ta ut en startelva?
Nä. Överhuvudtaget inte.
”Ni på sittplats - har ni somnat”
Det är tufft för spelet att flyta och för spelarna att glänsa i ett EM-lag dränerat på EM-spelare – och det var inte så att någon helt spelade ut sig ur elvan – men det är likaledes svårt att sätta grön stämpel på en match som gynnade spelarna som saknades mer än den talade för de som var med.
Strax före slutsignalen buade Malmö-publiken när Hiljemark vände hemåt snarare än att driva på för ett segermål, och sekunderna därefter buade de lite högre när 0-0-resultatet beseglades.
– Ni på sittplats – har ni somnat, hade delar av den norra läktaren skanderat lite tidigare under matchen.
De fick överhuvudtaget inget svar.