Niva: City knappt värdiga att spela på samma plan
Om du frågar Pep Guardiola? Då ska man alltid ändra ett vinnande lag
En gång är verkligen inte ingen gång – men två raka gånger är något ouppnåeligt.
Eller?
Pep Guardiola har tänkt sig att ändra på en del saker som vi trodde oss vara säkra på.
Att stå stilla är detsamma som att gå bakåt.
När allting kommer kring är det den grundhållningen den bottnar i, den där omtalade och baktalade Filosofin.
Det är den insikten som är och har varit Pep Guardiolas utgångspunkt.
En av fotbollens mest nötta klyschor är den om hur man aldrig ska ändra ett vinnande lag. Men om du frågar Pep Guardiola? Då ska man alltid ändra ett vinnande lag.
City blev utspelat
Det är nämligen i förändringen som utvecklingen finns, och det är i utvecklingen som framgången kan bli beständig.
Kanske trodde Manchester City att de visste vad som väntade dem ikväll.
De hade ju Bayern München i gruppen för två säsonger sedan, de såg givetvis hur tyskarna därefter satte någon slags världsrekord i fotboll under vårens autobahn fram mot Champions League-pokalen – och som bekant finns det ju inga överraskningar kvar i dagens sönderscoutade toppfotboll.
Ändå blev de ljusblå totalt och fullständigt runtmanövrerade. De blev utspelade på ett sätt som gjorde att de inte verkade värdiga att spela på samma plan som Bayern München.
Inte för att de har så vanvettigt mycket sämre spelare, inte för att de är ett helt dysfunktionellt fotbollslag – utan för att Bayern München förblir så förkrossande bra, och för att de plötsligt är det på ett halvt nytt sätt.
Philipp Lahm har blivit innermittfältare, Thomas Müller har blivit center. Backlinjen har blivit rappare, mittfältet mer flexibelt, anfallet rörligare. Tja, egentligen ska ju alla kunna spela på alla olika positioner mer eller mindre samtidigt.
Barça-tiden smått frustrerande
Sån är i alla fall tanken. Sånt har Pep Guardiola kommit fram till med sitt fotbollsfilosoferande.
När man följde hans fenomenala Barcelona över tid kunde man ibland bli smått frustrerad. Så mycket mixtrande och så mycket skruvande med sådant som redan kändes fulländat. Bollrullande mittbackar och falska nior.
Det kändes som att Guardiola ändrade på saker för ändrandets skull – och den känslan var alldeles korrekt.
När han får ”feeling” för än det ena och än det andra är det inte nödvändigtvis så att han är sådär alldeles förbaskat säker på att det kommer att fungera. Däremot har han gång på gång redogjort för sin övertygelse om att stagnation är detsamma som regression. Förnyelse eller förtvining.
Och letar han efter empiriskt stöd behöver han inte bläddra särskilt många sidor i fotbollens historieböcker. Det är naturligtvis ingen tillfällighet att inget klubblag lyckats vinna Champions League två säsonger i rad.
Inte Marcelo Lippis Juventus. Inte Alex Fergusons Manchester United. Och inte heller Pep Guardiolas eget Barcelona.
Inte bättre än Heynckes lag – ännu
I samma ögonblick som den storörade bucklan hissas tycks vinnarna tappa några hungerprocent, som samtidigt går över till konkurrenterna. Segerreceptet tappar i potens då det sprids över världen, och att revitalisera det har hittills ingen enda modern klubbtränare lyckats med.
Pep Guardiola försöker.
Jag köper inte att hans lag redan är bättre än Jupp Heynckes – 4-0 mot Barcelona slår rätt mycket högre än 3-1 på Manchester City med Joe Hart i mål – och jag är inte alls säker på att det kommer att bli det.
Just nu är de inne i en förändringsprocess som kan ta vägen lite vart som helst, men som mycket väl kan leda till marker dit ingen tidigare har hittat.
När ändrar man ett framgångsrikt koncept? När man heter Pep Guardiola och när man har fått ansvar för att justera fram ett lag som vinner Champions League två säsonger i rad.
FC Bayern München är inte längre samma lag som vann turneringen i våras. Men det är faktiskt möjligt att de är på väg att bli ett ännu bättre.