PANELENS SVAR: NEJ

Stefan Holm

DEL 3 i Sportbladets
granskning: Tränare
– och sexbrottsling

Ska en tränare som har förgripit sig på barn få en chans att komma tillbaka till idrotten?
Hur ska utsatta ungdomar agera?
Är det rätt att hålla polisen utanför bara för att spelarna ska slippa vittna?
Hur stort är mörkertalet när det gäller sexuella övergrepp?

Sportbladets expertpanel hjälper dig att räta ut alla frågetecken.

Ska dömda ledare och tränare, det vill säga en möjlighet att komma tillbaka till idrotten?

Elisabeth Dahlin, generalsekreterare för Rädda Barnen:

– En person som är dömd för sexualbrott ska inte ha direktkontakt med barn, men det finns andra fall där man kan få en andra chans. En person som är dömd för ett ekonomiskt brott kan kanske agera materialansvarig utan att det behöver vara en risk eller problem.

Carina Ohlsson, ordförande i Europarådets barnkommitté och SKR, Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund:

– Nej, det tycker jag inte. Då har man försatt sin chans att vara tränare. Det skulle kännas väldigt oroligt för föräldrar och barn.

Karin Mattsson Weijber, ordförande i Riksidrottsförbundet:

– Jag är väldigt tveksam till om de ska få verka i en miljö med barn och ungdom. Det är ingen mänsklig rättighet att vara ledare i en förening. Det här är en speciell typ av brott och barnen måste känna sig trygga.

Ulf Karlsson, projektledare för elitidrotts­universitetet i Karlstad, föreläsare och tränare:

– Mitt svar blir nog nej, att de inte ska få en andra chans. Det är hårt i jämförelse med andra straff, men när det gäller barn blir känslorna starkare. De som har satt det i system och utsatt många ska definitivt inte tillbaka.

Thomas Bodström, advokat, politiker och författare:

– Nej, jag tycker att det ska vara samma regler som för dem som jobbar på dagis. När det gäller någon som är dömd för sexuellt utnyttjande av barn anser jag att barnens säkerhet ska gå före.

Leif Silbersky, advokat och författare:

– Det finns undantag, men rent principiellt tycker jag att alla människor bör få en andra chans. Vi ska inte döma ut människor även om vi ser brottet som avskyvärt.

Stefan Lindeberg, ordförande i Sveriges olympiska kommitté:

– Nej, jag tycker inte det, inte i en tränarroll där man kan hamna i situationer med unga människor.

Patrik Sjöberg, före detta friidrottare som skapade stora rubriker med boken ”Det du inte såg”:

– Nej. En dömd rånare kan gå in på banken och öppna ett konto, men en tränare som har begått övergrepp kan inte jobba med barn. Så enkelt är det. Man har en chans att rehabilitera och hjälpa unga killar, men vuxna som sexuellt utnyttjar barn anser att deras läggning är normal.

För att skapa en sundare miljö vill friidrottsförbundet satsa mer på tränarteam. Är det rätt väg att gå?

Elisabeth Dahlin:

– Det kan vara en del av en lösning om det sker parallellt med andra insatser, som praktiskt värdegrunds­arbete med tillhörande handlings­planer och åtgärdstrappor som samtliga i föreningen känner till och arbetar utifrån.

Carina Ohlsson:

– Det kan vara ett sätt, men det är också viktigt att klubbarna utbildar de barn- och ungdomsledare som rekryteras. Ibland satsas det mer på utbildningar inom seniorverksam­heten.

Karin Mattsson Weijber:

– Det behöver inte vara den ultimata lösningen överallt, men det är definitivt något som man kan titta på i varje idrott.

Ulf Karlsson:

–Ja, det tycker jag absolut. I det här avseendet är det en fantastisk lösning. Vissa klubbar inom friidrotten har använt sig av det systemet, även om det inte har varit i det här syftet.

Thomas Bodström:

– Det är säkert en bra idé, men eftersom det inte finns någon mirakellösning måste man jobba brett. Allra viktigast är information till föräldrarna, så att de upptäcker signalerna. De som gör sig skyldiga till sådant här är inga monster på ytan utan kanske dem som är populärast och ägnar mest tid åt barnen.

Leif Silbersky:

– Jag är inte specialist på det området, men det låter vettigt.

Stefan Lindberg:

– Ja, jag anser att det är bra att tränare jobbar tillsammans med en grupp aktiva. Då reduceras risken för sådana här aktiviteter.

Patrik Sjöberg:

– Det är självklart det optimala, att en vuxen inte ska kunna vara ensam i en grupp. Arbetssättet är inte nytt utan anammades för flera år sedan. Karlberg (Lennart, friidrottsförbundets ordförande) har plockat fram gammal skåpmat.

En klubb sparkade en tränare som gjort närmanden mot spelare i ett pojklag, men valde att inte göra någon polisanmälan för att barnen skulle slippa vittna. Bör man inte alltid vända sig till polisen?

Elisabeth Dahlin:

– Om ett brott begåtts skall det alltid utredas av polisen. Men vuxna i barns omgivning bör vara medvetna om att barn behöver stöd i en sådan process. Oroliga föräldrar eller andra vuxna kan vända sig till Rädda Barnens Föräldratelefon, där man kan få råd och stöd i svåra lägen. I Föräldratelefonen samarbetar vi med Riksidrotts­förbundet och de som svarar är särskilt utbildade när det gäller problem inom idrottsrörelsen.

Carina Ohlsson:

– Andra verksamheter har anmälningsskyldighet till social­tjänsten. I ett första steg kan man vända sig dit och ställa frågor. Det går även att anonymt ringa till polisen för att få vägledning. Våra myndigheter är till för det.

Karin Mattsson Weijber:

– Jo, vår rekommendation är att man ska göra det. Det är påfrestande att gå igenom en sådan process, men det kan också vara ett sätt att bearbeta det inträffade. Då har man också gjort vad man kunnat för att det inte ska kunna hända andra.

Ulf Karlsson:

– Jo, det tycker jag. Det går inte att göra godtyckliga bedömningar. Det ska vara den benhårda vägen med polisanmälan. En juridisk prövning ska till.

Thomas Bodström:

– Finns det misstanke om brott bör man göra det. Det är polisen och ingen annan som ska utreda. Som advokat vet jag att det är jobbigt att gå igenom en process, men i längden är det en viktig del för att läka såren.

Leif Silbersky:

– Oftast bör man göra en polis­anmälan, men det finns ömmande fall som bör klaras av internt för att skadan inte ska bli ännu större. Hela livet består av att göra avvägningar.

Stefan Lindberg:

– Ja, det tycker jag. Det här beteendet är odiskutabelt och straffbart. Som ledare har man ett ansvar och märker man något ska man föra det vidare.

Patrik Sjöberg:

– Det borde vara klubbarnas skyldighet att anmäla. En tränare i Dalarna var i tre–fyra klubbar innan han åkte fast. Det hade gått att stoppa mycket tidigare. Samtidigt är det inte lätt att sätta sig i en rättssal. Det krävs att du är en härdad kriminell för att det ska kännas bekvämt. Ungdomar borde få vara anonyma. Dessutom är det svårt, även för vuxna, att få någon dömd för sådana brott.

Tror du att mörkertalet är stort när det gäller sexuella övergrepp inom idrotten?

Elisabeth Dahlin:

– Det är svårt att veta hur stort mörkertalet är. Idrottsrörelsen är en spegling av samhället i övrigt, i idrottsklubbar anslutna till Riks­idrottsförbundet finns 3 500 000 medlemmar och 650 000 ledare. Vi tror det är viktigt i alla sammanhang där barn finns, att man vågar prata även om svåra saker och att det finns de som verkligen lyssnar på barnen.

Carina Ohlsson:

– Ja, det finns ett stort mörkertal. Europarådets barnkommitté driver kampanjen ”One in five”. Ett av fem barn har alltså blivit utsatt för någon form av sexuellt övergrepp. Det är tyvärr så att en del tränare söker sig till idrottsföreningar och annan verksamhet med baktanken att utnyttja.

Karin Mattsson Weijber:

– Ja, det tror jag. Det är inte så att jag tror att det är extremt vanligt förekommande, men man får inte vara naiv. Det finns i samhället och det finns hos oss.

Ulf Karlsson:

– Ja, problemet måste vara otroligt mycket större än det som är känt. Vi pratar ändå om att 80 procent av alla barn och ungdomar på något sätt har kommit i kontakt med idrottsrörelsen.

Thomas Bodström:

– Absolut. Jag vet att det är ett stort mörkertal. Offret tar på sig skulden själv. Det gäller både kvinnor, män och barn. Brottet är svårt att styrka eftersom det oftast saknas vittnen och teknisk bevisning. Ofta står ord mot ord och då känner folk att det inte är lönt att anmäla.

Leif Silbersky:

– Ja. Tyvärr tror jag att det är så inte bara inom idrotten utan i all mänsklig samvaro. Det finns oanmälda våld­täkter och sexuella övergrepp mot både barn och vuxna.

Stefan Lindberg:

– Jag har ingen grund för att säga att det finns ett stort mörkertal. Under min långa karriär som ungdomsledare, landslagsledare och olympisk ledare har jag bara upplevt två situationer och då har åtgärder vidtagits.

Patrik Sjöberg:

– Det är dags att börja forska inom idrotten. Då skulle vi hitta ett skrämmande stort mörkertal. Det är naivt att tro att vi har kontroll på problemet.