Simon Bank: Den här drömmen kippar efter andan – men den lever
Publicerad 2012-08-01
I idrott vet man aldrig.
För Therese Alshammar är den sanningen allt som behövs.
För Ye Shiwen är den en spik rakt in i hjärtat.
Det är inte alltid ett snyggt yrke, det här.
Ibland handlar det om att stå inträngd i en liten fålla i en trång källare, med ett tjugotal kollegors kroppar på obekvämt nära avstånd, i väntan på att en skadad simmare ska komma med ett besked åt det ena eller andra hållet.
Nej, det är inte alltid så snyggt.
Men ibland är det värt det.
När Therese Alshammar kom släntrande hade hon blå OS-overall med uppknäppt jacka, gymnastikskor, en vit sporttröja och ett ännu vitare leende.
– Jag har bestämt mig för att simma, sa hon.
Och det är ju ändå något.
Efter tolv års strävanden på världsnivå, tusentals mil världen runt, efter åtta års satsning för att få en sista chans så hade det känts alldeles fruktansvärt om hon inte ens fick en möjlighet att jaga det där guldet hon saknar.
Nu ska vi vara ärliga:
Therese Alshammar har tappat träning, tid och trygghet. Kanske har hon till och med förlorat lite av den där känslan som gör henne till den fantastiska simmare hon är. Hon var inte favorit före skadan, i den bästa av världar är hon en outsider nu och vi gör bäst i att växla in alla våra förväntningar mot förhoppningar.
På fredag ska Therese försöka simma försök.
Men det är bättre än inget, för man vet aldrig i idrott.
”Ett OS är alltid ett OS”
50 meter frisim är ett allt-eller-inget-race, där marginalerna på gott och ont är mindre än någon annanstans. Om tre dagar och tre sådana lopp kan Therese Alshammar stå och skratta åt allt det här, åt nerver och tvivel, med en medalj om halsen och ett bragdguld i fickan.
– Ett OS är alltid ett OS, sa hon igår.
– Det som gjort att hon gått upp på morgonen vissa morgnar under säsongen, det har kanske varit tanken att ”i sommar är det OS, nu kör vi”, sa hennes tränare Johan Wallberg.
Den där drömmen kippar efter andan nu, den hostar och hackar och glöder med en låga som är lätt som en astmatisk fjäder.
Men den lever, för man vet aldrig.
Dessutom är ju det här ett OS när det plaskar mer än vanligt i bassängen. De heter Yannick Agnel och Ruta Meilutyte, Ryan Lochte och Missy Franklin, och många av dem är så unga att de skulle kunna ha Sarah Sjöström som barnvakt.
När Therese Alshammar hade pratat färdigt och vi hade trängts färdigt gick jag tre trappor upp för att vara med om ytterligare en simsportkväll som skummade och fräste.
Michael Phelps förlorade ett lopp han redan hade avgjort på 200 fjäril (han missade öppet mål i målgången), men han simmade hem lagkappsguldet över 4x200 meter frisim så att historien fick skrivas om.
Han har nitton OS-medaljer nu, fler än någon annan.
När jag räknar efter tror jag att jag sett alla hans nitton finaler på plats, och jag vet inte om jag någonsin kommer att få följa en lika stor idrottare på så nära håll igen. Phelps har dessutom gått från att vara en trulig tonårsgrabb till att vara en perfekt ambassadör för sin sport; humoristisk, smart, generös.
Snart slutar han, och lägger sig tillrätt på sin plats i historien.
Tragiska anklagelser på Ye Shiwen
Framtiden tillhör kanske en ung kinesisk kvinna som heter Ye Shiwen. Ye Shiwen är sexton år gammal, hon vann sitt andra OS-guld igår – hårt och tappert pressad av Alicia Coutts, Australien, på 200 medley – men vart hon än går möter hon pekande pekfingrar och misstänksamma blickar.
Yes finallopp på 400 medley, där hon simmade sina sista femtio meter snabbare än både Phelps och Ryan Lochte, var så imponerande, så oerhört starkt, att orden ”omöjligt” och ”dopning” ekade mellan väggarna. Hur man än vrider och vänder på det är det tragiskt.
Yes pappa avfärdade det som typisk väst-arrogans, Yes australiska tränare pekade på hennes teknik och talang, OS-organisationen slog fast att hon är testad och helt ren, och jag hörde Ye själv stå stadig och sansad mitt i alltihop.
– Det påverkar mig inte, lovade hon.
Hon såg så ärlig och lugn ut, men… jag hade svårt att tro henne. Det är klart att det måste kännas fruktansvärt att ha uppfyllt en dröm, bara för att bli ifrågasatt och anklagad.
Brottet: Att vi aldrig riktigt vet
Men diskussionen kring Ye Shiwen är intressant på så många sätt.
Först själva skälet till att hon ifrågasattes: att hon, som första kvinna någonsin, var snabbare än männen på en sträcka i en OS-final. Men också för att hon visar vad priset för dopning egentligen är.
Varje gång som ett dopningssystem avtäckts i Kina eller DDR eller Spanien eller Italien eller USA så betyder det att de som kommer efter misstänkliggörs och ifrågasätts. Det är ett av deras allra största brott och övergrepp:
Inte att de fuskade. Utan att de fick oss att tvivla på alla som kom efter.
Att vi aldrig riktigt vet.