Nilsson har hamnat i ett besvärligt prestigeläge
MALMÖ. Bob Houghton undrade:
– Vad är rolig fotboll?
Roland Nilsson måste snart fråga sig själv:
– Vad är bra fotboll?
Svaret på båda frågorna är självklart – vinnande fotboll. Inte ens värsta fanatikern vill se sitt lag glänsa utan att vinna.
MFF är där redan nu.
MFF spelar allsvenskans vackraste fotboll i år.
Men MFF vinner inte.
Det är varken roligt eller bra.
Labinot Harbuzi svingar trollspöet och leker boll med känsliga fötter som skapar underbara dribblingar, suveräna passningar och skott som han skickar i väg helt utan ansträngning utan att ens behöva ta sats.
Kantspelet flyter fram. Daniel Larsson måste vara hur jobbig som helst att möta med sina blixtrande kvicka fötter. Guillermo Molins får i varje match till några gyllene minuter som snuddar vid briljans även om downperioderna är så mycket längre för honom.
Daniel Andersson och Robert Åhman Persson balanserar laget suveränt till en homogen offensiv-defensiv enhet som skapar massor av chanser och halvchanser.
Sockersött fotbollsgodis, men …
Försvaret är klockrent med offensiva ytterbackar i Ricardinho och Ulrich Vinzents tillsammans med mittbackarna Gabriel och Jimmy Dixon som till skillnad från förra säsongen blivit bekväma både med boll och inbördes positioner. Jonas Sandqvist i mål gör i år fler säkra ingripanden än tavlor, många fler.
Agon Mehmeti – den rögade ålen var tillbaka efter sin skada och i sin första minut på planen fick han iväg två rappa skott som tvingade John Alvbåge till fina räddningar.
Allt detta sockersöta fotbollsgodis och ändå händer ingenting.
Det viktigaste uteblir.
Man kan alltid slänga in en massa om och men, men om Göteborg vinner sina två kommande matcher är Malmö på måndag nio poäng efter Blåvitt. Det skulle vara mycket efter elva omgångar.
Roland Nilsson har hamnat i ett besvärligt prestigeläge. Han har såklart rätt när han pratar om små marginaler och att hans lag har skapat tillräckligt med chanser för att det skulle ha kunnat vinna varenda match MFF har spelat hittills. Daniel Larssons stolpskott påverkas inte av någon taktisk förändring och att Örebro har en given andremålvakt i landslaget till VM-kvalet mot Danmark i John Alvbåge är heller inget som taktik kan göra något åt.
Alvbåge var strålande som siste man i det normalt starka Örebroförsvaret som helt enkelt inte orkade stå emot Malmös offensiv. ÖSK startade med ett lågt försvar för att få grepp om Malmös anfall och rulla sig fram i kontringar. Det sprack på att MFF hade snabbare fötter och ett betydligt högre bolltempo samtidigt som Örebros anfallslinje – och då framförallt Emra Tahirovic och Bassombeng – blev stillastående och jobbade alldeles för dåligt defensivt med enorma avstånd inom laget som följd.
Frustrationen stiger
Magnus Kihlberg, Nordin Gerzic och Fredrik Nordback gjorde på sätt och vis en jättematch men tvingades att kapitulera för övermakten.
Ändå förlorade inte Örebro.
Ändå hade Örebro in i det sista möjligheter att avgöra matchen på kontringar och inlägg som lätt hade kunnat styras
i mål om flytet hade varit på deras sida.
Det är där Malmös fotboll varken blir bra eller rolig.
När målen uteblir stiger frustrationen. Skotten hastas i väg. Inläggen skickas snabbare utan precision mot spelare som inte är i boxen. Wilton Figueiredo skjuter på allt och alla utan att värdera ett enda läge.
Mitt i all briljans är det så uppenbart att MFF lider av stress. Man vill så mycket att redan när det är nästan en tredjedel av matchen kvar tappar man kylan och försöker gå för seger på ren vilja trots att man har alla verktyg i sitt spel.
Lösningen är förmodligen enkel. Släpp in en anfallare till. Figueiredo och Mehmeti på topp ihop ger Figueiredo möjlighet till en Ola Toivonen-roll som tillbakadragen anfallare med möjlighet att sticka i djupet.
Fortsätter Malmö som nu kommer allt fler motståndare att styra ut deras anfall mot kanterna eftersom de vet att inläggen sällan hamnar hos någon som är på rätt plats.