Niva: Själv drömmer jag överhuvudtaget inte längre
Kan inte påminna mig om senast som världstoppen kändes så här avlägsen
I flera års tid har vi viskat om verkligheten efter Zlatan, om hur svensk landslagsfotboll kommer att må på andra sidan.
Ikväll fick vi en försmak.
Den smakade inget vidare alls.
Sex förluster senare är det alltså här vi står.
Det jag ville ha ut av den här landskampsvåren var egentligen bara någon form av förnyad energi och entusiasm.
Hur vi uppnådde det var underordnat.
Vilka vi spelade eller vilka vi mötte eller vilken formation vi använde kunde det vara lite som det ville med, så länge vi tog oss till punkten där det gick att blicka fram mot hösten med någon sorts förväntansfull optimism.
Det vi fick var ett tröstmål i Ankara.
2-0 ett normalresultat
Ett enda mål har vi gjort, tre matcher till har vi förlorat och dessvärre är det där någonstans vi måste lägga summeringen. Att Jimmy Durmaz och Erkan Zengin gjorde fina individuella insatser och att jag faktiskt tror att det kan finnas ett visst defensivt värde i den här spelmodellen bygger vi inga somrar på.
Matchen på Friends ikväll var egentligen inte så värst mycket att analysera.
Utifrån nuvarande förutsättningar och förväntningar gjorde Sverige en halvskaplig insats. Belgien vinner såklart både klart och rättvist, och de vinner för att de är bättre individuellt, för att de har oändligt mycket mer offensiv spets och för att de är långt mycket mer varsamma och noggranna med bollen.
2-0 är ett normalresultat. Durmaz sköt i ribban i ena änden, medan De Bruyne hade två i virket i den andra. Det hade kunnat bli något mål mer eller mindre, men spelas matchen om tio gånger tror jag väl att Belgien vinner åtta av gångerna.
Går knappt att bli upprörd
Vi har sjunkit till punkten där det knappt ens går att bli upprörd över en hemmaförlust, eftersom den känns självklar redan på förhand.
Belgien ska till VM nu, de ska briljera i Brasilien och bevisa att de svarar upp mot sin globala hajp.
Jag är fortfarande inte övertygad om att de klarar av det – de lär stå mot ett Tyskland eller ett Portugal redan i åttondelsfinal – men jag ser verkligen fram emot att se dem försöka.
Och själva då? Vad ska vi göra av vår sommar?
Vi ska väl fortsätta böna om att Zlatan Ibrahimovic bibehåller både form och motivation och vi ska väl hoppas att några tonåringar tar ett fastare grepp om Allsvenskan – för det är det enda som finns, det är det enda vi kan göra.
Slutat drömma
För knappt fem år sedan kom Erik Hamrén till det här jobbet som drömbyggare, som en förbundskapten som såg ett egenvärde i att fantisera om mästerskapsmedaljer.
Jag vet inte hur det är med honom, men själv drömmer jag överhuvudtaget inte längre. Illusionerna är slut. Jag kan överhuvudtaget inte påminna mig om senast som världstoppen kändes så här avlägsen för ett svenskt herrlandslag.
– Det finns mycket positivt att ta med sig från den här samlingen, sa Hamrén på presskonferensen.
Jahaja. Åhåja. Den här sortens träningslandskamper brukar kunna säljas in som en glimt av framtiden, som ett tillfälle att se morgondagens landslagsverklighet börja ta form.
Nu fick vi se ett stjärnlöst lag förlora klart mot ett övermäktigt motstånd inför en halvtom nationalarena med uselt gräs.
En blick in i framtiden? Jo, jag befarar att det var precis det vi fick.