Tränarkarusellen som hotar svensk fotboll
Alfelt: Sparkade ersätts av nygamla – jag förstår inte vitsen med det...
MALMÖ. Sex allsvenska klubbar har nya tränare med sig till 2015.
Eller nya och nya. Nygamla är ordet.
Frågan är vilken del av det man ska betona?
Så gott som alla fotbollstränare på högre nivå får sparken någon gång under sin karriär. Men han får också så gott som alltid ett nytt tränaruppdrag på ungefär samma nivå. På så sätt är tränarjobbet ett av de säkraste man kan ha.
Frågan är vad rundgången beror på?
Antagligen finns inget enkelt svar. Det kan handla om allt från feghet hos klubbarna – man tar någon som man vet ungefär vad man kan få ut av i stället för att chansa på helt nytt – till bristande kunskaper i styrelserummen via aspekter som litet utbud och snäva ekonomiska ramar.
Precis som på spelarsidan svävar de meriterade tränarna ute i Europa i en ekonomisk sfär som är ouppnåelig för svenska klubbar och då begränsas marknaden till framförallt den inhemska med vissa utvikningar i det nordiska närområdet.
I Sverige har vi inte speciellt många kvalificerade
tränare med erfarenhet och meriter så om en klubb ska satsa på något helt nytt får man chansa rejält och det förstår jag om man inte vågar. Det finns alldeles för mycket för en allsvensk klubb med redan pressad ekonomi att förlora på en misslyckad
säsong och då väljer man den åtminstone på pappret hyggliga tryggheten som en tränares tidigare erfarenhet av ledarskap på den högsta nivån ger.
Idrott utvecklas inte av trygghet och rutin.
Houghton var en nytänkare
Nytänkarna existerar även bland de långvariga i branschen. Åge Hareide har definitivt idéer som kan anses nya med ett MFF som överraskat trots förlusten mot Juventus. Nanne Bergstrand, som är den tränare som basat för samma förenings A-lag längst i svensk elitfotbolls historia med sina år i Kalmar från 2004 till 2013, kan aldrig anklagas för att ha en hjärna som stått still under sin långa karriär.
Men det är 40 år sedan som en totalt okänd ung tränare steg in i den svenska fotbollen och revolutionerade den. När Bob Houghton, bara 27 år gammal, handplockades av Malmö FF:s starke man Eric Persson på grunder som jag fortfarande inte begriper trots att jag var med på den tiden. Ett tips från en internationell kontakt, javisst, men vad som verkligen fick Eric att fastna för Bob och genomföra chansningen har vi aldrig fått ett riktigt veta.
Malmö FF var då redan en svensk storklubb som så smått börjat att hävda sig även internationellt, men det var med Bobs nya spel som både Malmö och svensk fotboll totalt sett lyfte.
Få har vågat en så grov chansning efter det. Bobs kompis Roy Hodgson kändes inte direkt som en chansning på grund av den prägel Houghton redan satt på den svenska toppfotbollen. Man visste ungefär vad man fick när man satsade på en Bob 2.
Halmstad försökte plocka in nya impulser när man lät spanjoren Josep Clotet Ruiz, som fått oförtjänt mycket cred för sin roll i det guld MFF spelade hem under
huvudtränaren Roland Nilsson 2010. Chansningen gick inte alls hem och sen dess är det väl bara Peter Gerhardsson som kommit in i den
yppersta tränareliten och skapat ett eget nytt spel med Häckens stundtals briljanta offensiv.
Resultaten som räknas
Att det inte kommer in helt nya namn i de allsvenska klubbarna går alltså att begripa. Mer obegripligt är otåligheten att nöja sig med det man har nu nått absurda höjder. Mikael Stahre tog IFK Göteborg ut i Europa med en andraplats efter suveräna MFF. Jens Gustafsson ledde Halmstad till en fantastisk avslutning på hösten och räddade ett redan uträknat lag kvar.
Båda fick sparken och ersätts av nygamla tränarnamn.
Jag förstår inte riktigt vitsen. Att Jan Jönssons meriter kanske är skyhögt överlägsna Gustafssons är en sak, men har inte den mycket sympatiske och duktige Janne vant sig med resurser som HBK inte kan vara i närheten av?
Oavsett vad man tycker i tränarfrågan finns det en enda sanning: Det är resultaten som räknas.
Om du sen når dem via nytänkande eller svintur har ingen betydelse. Det är resultaten som sätter tränarens status.
Trots att det är spelarna som gör jobbet…