Sekunden som förändrade allt
Andrea Pirlos sköt Joe Harts karriär i botten – i kväll möts de igen
Även de högsta murarna kan rasa, även de starkaste övertygelserna kan svikta.
En enda straff gjorde Joe Hart till en klart sämre målvakt.
Andrea Pirlo vet hur det kan vara.
Han har missat och skjutit igen.
Var slutar ett självförtroende och var börjar en arrogans? Var slutar ett självförtroende och var börjar ett tvivel?
Joe Hart stod på mållinjen och clownade sig. Båda armarna i luften, händerna viftandes. Han skrek något mot Andrea Pirlo, vinkade med vänsterhanden och pekade upp mot sitt ena kryss. Skrek igen, pekade igen.
Pirlo reagerade inte. Han joggade lugnt fram mot bollen, och lättade iväg den samtidigt som Hart kastade sig ner mot sin högra stolpe.
Det tog precis 0,96 sekunder från det att Andrea Pirlo rörde bollen tills den långsamt seglade över mållinjen.
Mycket hann hända under de där hundradelarna. En EM-kvartsfinal svängde tillbaka till den italienska sidan, två spelarkarriärer sköts iväg i två helt olika riktningar.
När Charles Hart var småbarnsförälder brukade han ta med sig sin son ut i trädgården för att leka med bollar. En dag lyrade han en tennisboll mot den lilla pojken från ungefär tio meters håll, liksom för att se vad som skulle hända.
Grabben fångade bollen med en hand och slungade tillbaka den mot sin pappa. Joe Hart var två år gammal då.
– Jag bara flämtade. Redan då insåg jag att han skulle bli något exceptionellt.
Charles Hart var utbildad gymnastiklärare, och behövde inte vara jävig för att känna igen en extremtalang i sin egen trädgård. Hans son hade en oerhört välutvecklad öga-hand-koordination och en naturlig styrka som bara tycktes bli mer och mer utslagsgivande med åren.
Debuterade i ödesmatch
Joe Harts karaktär och självbild formades under en uppväxt där han på ett givet sätt var ung, kung, grann och populär. Vad han än tog sig för och vilken idrott han än provade på så var han både störst, starkast och bäst.
I vanliga fall brukar en färsk spelare få debutera i en mer eller mindre betydelselös match, men för Joe Hart var det annorlunda. Han gjorde sin första match då hemstadsklubben Shrewsbury riskerade att åka ur hela ligasystemet.
Inför ödesmatchen valde managern Gary Peters att peta en erfaren 33-åring och kasta in en oprövad 17-åring, just eftersom han var övertygad om att ynglingen skulle hantera pressen bättre.
– Han kunde inte vänta på att få spela när jag sa: ”Jag slänger in dig”. Och om något är det den där kaxigheten som utmärker honom, som gjort honom till den målvakt han blivit.
Givetvis vann Shrewsbury måstematchen, naturligtvis höll Joe Hart nollan. Inget konstigt med det, det var på det sättet som saker och ting fungerade i hans liv.
Även Andrea Pirlo var det som italienarna benämner som ”Un predestinato”, en sådan som såg framgång som något förutbestämt.
– Från en tidig ålder visste jag att jag var en bättre spelare än de andra.
När Pirlo berättar om sina tidiga fotbollsår i sin självbiografi så gör han det med en sorts självklar överlägsenhet. Han har aldrig sett någon vits med att skyla över det uppenbara. När han nu spelade på en helt annan nivå än alla runt omkring sig – skulle han då låtsas som att verkligheten var annorlunda, att han i själva verket var en medelmåtta bland medelmåttor?
Alla uppskattade inte attityden. Pirlo skriver själv om en sorts enmanskrig gentemot hela omvärlden, om ungdomsmatcher då han upplevde det som att han hade 21 motståndare på planen.
– De andra killarna i mitt eget lag behandlade mig som en leprasjuk, bara för att jag var bättre än dem på fotboll. Men okej, om ingen vill spela med mig så får jag väl vara mitt eget lag. Tio av dem kunde inte göra mål, men jag klarade av det helt på egen hand. Jag dribblade förbi precis varenda en, inklusive dem som hade samma färg på tröjan.
När Andrea Pirlo kom in i tonåren började proffsklubbarna cirkla allt mer intensivt runt honom. Ett möte arrangerades med presidenten för Brescia, men Pirlo verkade inte särskilt imponerad. När han fick frågan om hur bra han egentligen var ryckte han mest på axlarna.
– Jag är bäst i världen.
Framme vid EM 2012 var Joe Hart på väg att spela ihop till en frälsarstatus. Han var inte bara nybliven Premier League-mästare, han var framför allt den första målvakten på flera generationer som kunde bära upp det engelska landslagets målvaktströja, som tycktes växa med ansvaret snarare än att knäckas av det.
”Ber för straffar”
Där många före honom ställt sig i målet med sammanbitna, ödesbådande blickar hade Hart mest bara skrattat och skrävlat sig igenom sina första landslagsår.
Allt annat gick ju hans väg – varför skulle det här vara annorlunda?
Brukar engelska landslag förlora på straffar? Inte med Joe Hart i buren. När semifinalen mellan Sverige och England
i U21-EM gick till straffar så förvandlade han avgörandet till sin egen enmannashow.
Han grimaserade och räddade, han slog upp en boll i nättaket och han trashtalkade sig till en varning som gjorde att han missade finalen. Det spelade mindre roll, England gick vidare.
– Sömnlösa nätter av straffar? Inte en chans. Jag bönar och ber för att det ska bli straffar – jag älskar dem.
Hart pratade ofta och gärna om straffar som ett mentalt krig som han vant sig vid att vinna. I en Premier League-match vrålade han först Scott Sinclair i ansiktet och räddade sedan hans skott. I en annan försökte han psyka sönder Frank Lampard.
– Jag vet var du kommer att sätta den, Frank. Du vet att jag vet var du kommer att skjuta, vrålade Hart.
Under upptakten till EM 2012 fick han som vanligt besvara frågor om Englands urusla straffsparksfacit. Var han mannen att bryta förbannelsen? Hade han nerverna som krävdes? Skulle han rent utav vara beredd att skjuta själv?
– Slå fem straffar på mig och jag är helt säker på att jag kommer att rädda minst en eller två. Beredd att slå en själv? En miljon procent.
Ett misslyckande slår ofta som hårdast mot den som inte är van vid dem.
När Andrea Pirlo brände en straff och Milan kastade bort Champions League-finalen 2005 så reagerade han på motgången som om den varit en dödsdom.
– Jag kunde knappt sova, och när jag väl dåsade av så vaknade jag till en bister tanke: Jag är vedervärdig. Jag kan inte spela längre. Den enda tänkbara lösningen jag kunde tänka mig var att sluta. Resan var över. Historien var slut, och jag med den.
”En hemsk promenad”
Det tog både veckor och månader innan Pirlo lyckades skaka av sig känslan av hopplöshet, och inte ens idag låter han särskilt övertygad när han pratar om att hitta hopp, ljus och visdom i ett mörker.
Om han tog med sig något? I så fall känslan av att det i alla fall inte kunde bli värre.
Eftermiddagen innan han skulle spela VM-final 2006 tog han en tupplur och spelade Playstation. Så märkvärdigt var det väl ändå inte. När han sedan utsågs för att skjuta allra först i finalens straffsparksavgörande klarade han av att behålla kontrollen över känslorna.
– Från mittcirkeln till straffpunkten är det knappt 50 meter, men det är en hemsk promenad som går rakt igenom alla dina rädslor. Det ögonblicket är verkligen tortyr, en snöstorm av plågor, en storm som pågår både inom och utanför dig.
Pirlo påstår att han fick en sorts uppenbarelse sekunderna innan han slog straffen mot Frankrike, en klarsyn kring vad det verkligen innebär att vara italienare.
– Det var den starkaste känsla jag någonsin känt. Nu gick straffen in, men även om jag hade missat den hade den lärdomen blivit kvar.
Vad skiljde Andrea Pirlo från Joe Hart när de stod öga-mot-öga med varandra den där kvällen i Kiev? Elva meter i avstånd, åtta år i ålder och en uppsättning av erfarenheter.
Dittills hade Joe Hart egentligen aldrig behövt få reda på hur ett misslyckande verkligen smakar. Andrea Pirlo hade fått smaken intryckt i munnen, men klarat av att spotta ut den igen. Han visste att det allra värsta kunde hända, och att han skulle kunna fortsätta framåt ändå.
En bolltouch, 0,96 sekunder och en annan verklighet på andra sidan.
– För mig framstod Hart som väldigt självsäker. Han höll på med en massa saker på linjen, och jag behövde hitta ett sätt att göra mål på honom. Straffar är något väldigt personligt, men när jag såg honom hoppa omkring bestämde jag mig för att lätta in den. Och det tycktes ge oss en psykologisk fördel.
Andrea Pirlo hade redan vunnit allt som gick att vinna, men chipstraffen mot England gav honom en ny typ av global exponering och en sorts försenat totalerkännande.
Joe Hart hade sett sig själv som mer eller mindre osårbar, men tvingades nu hantera en förödmjukande förnedring.
På andra sidan av straffen var sig inget längre likt för Joe Hart. Saker som varit självklara var det inte längre. Han tvekade och tog felbeslut, kom snett till bollar och missbedömde situationer.
Harts aura hade slocknat
Hur han än försökte lyckades han inte bryta sig ur den negativa spiralen. En ojämn säsong ledde in i en annan. När Manuel Pellegrini tagit över Manchester City dröjde det bara ett par månader innan han petade Englands landslagsmålvakt och slängde in den gängliga rumänen Pantilimon i stället.
Hart vände besvikelsen inåt, slöt sig. Auran runt honom hade slocknat, och på träningsanläggningen hade hans lagkamrater svårt att känna igen den alltmer ihopsjunkna karaktären.
– Han brukade vara en av våra ledare. Det är konstigt att se honom så här nere, konstaderade Pablo Zabaleta.
Vad gör man när sånt man tagit för givet inte längre gäller, när allt man byggt upp rasar samman på mindre än en sekund?
Det senaste halvåret har Joe Hart tagit tillbaka platsen i ett ligavinnande Manchester City. Han har stabiliserat sitt spel på en säkerhetsnivå, men han är fortfarande inte den där sorglöst självsäkre friskusen han framstod som för bara två år sedan.
De gånger han beviljat intervjuer har han gjort det med förbehållet att han inte tänker prata om sina misstag, att ord som ”stress” eller ”press” överhuvudtaget inte får nämnas.
Häromdagen var frågan till sist ändå fri. Landslagsobligatoriet tvingade Joe Hart att göra en gruppintervju med några av
de stora engelska tidningarna, och att reflektera över en förödmjukande straff och två svåra år.
– Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde, men det var det jag trodde var bäst för att vinna straffarna. Det visade sig att det inte var så.
Om han är ute på andra sidan nu? Om han är tillbaka? Nä, i dag är Joe Hart en målvakt som är smärtsamt medveten om sin egen sårbarhet.
– Jag kan inte säga att den svåra tiden är slut och att allt är bra nu. Definitivt inte. Jag måste fortsätta fokusera på rätt saker, göra mitt bästa. Men jag har fått lära mig att det finns tillfällen då inte ens ditt bästa är bra nog.
Källor:”I Think, Therefore I Play” (Pirlo), The Times, Gazzetta dello Sport, Vanity Fair, Manchester Evening News, Shropshire Star, BBC, Tuttosport.