Anklagad som krigare för IS – nu landslagsman igen
Så har tragedierna ändrat bilden av Lassana Diarra
Från världens mest glamourösa arena till inomhushallen i förorten. Från lyxliv till hundramiljonersstämning. Från att anklagas för terrorism till att utsättas för den.
Få andra människor har levt lika omtumlande liv som Lassana Diarra.
När han nu ska försöka spela sig igenom en tragedi så gör han det som bejublad snarare än bespottad.
I augusti 2010 gjorde en inhoppande Lassana Diarra 45 minuter i en rätt odramatisk träningslandskamp mot Norge. Sedan skulle det dröja 1 885 dagar innan han drog på sig den franska landslagströjan igen.
Vad som hände under tiden? Tja, han gick från världens mest glamourösa fotbollsarena till en nedgången inomhushall i förorten. Han krånglade och han strejkade. Han blev anklagad för allt mellan skattebrott och terrorism.
Business as usual för en av fransk fotbolls allra mest ökända bråkstakar, med andra ord.
Men så fyllde han 30 år och så flyttade han tillbaka till Frankrike och så började han se på ett nytt sätt på sitt liv och sin karriär. Hösten 2015 var det en ödmjuk och reformerad Lassana Diarra som pratade om en ny vilja att bli förstådd.
– Bilden av mig är ganska suddig, men jag har tagit med en dekoder så att vi ska komma bättre överens. Jag är en plågad själ, men jag är också äldre, mognare, med andra perspektiv. Idag inser jag att den som har förmånen att ägna sig åt ett jobb han älskar måste ta vara på den. Min energi är positiv och det är frid i mitt huvud.
Comeback efter fem år
I september blev Lassana Diarra utsedd till månadens spelare i den franska ligan, i oktober gjorde han landslagscomeback efter drygt fem års frånvaro och i november skulle han sluta cirkeln i en match mot självaste världsmästarna hemma i Paris.
Diarra inledde matchen beslutsamt, etablerade ett tidigt övertag mot Schweinsteiger, Khedira och de andra tyska mittfältarna. Då dånade en enorm smäll över Stade de France. Och sedan en till.
Så sent som förra våren var den Islamiska staten fortfarande ett relativt okänt begrepp, men det väckte ändå uppmärksamhet då en av deras webbsidor publicerade en video med en jihadist som påstods vara professionell fotbollsspelare.
– Han spelade för Arsenal i London, men lämnade fotbollen, pengarna och den europeiska livsstilen för att följa Allahs väg, förkunnade en textremsa.
Med tiden visade sig mannen på filmen heta Celso Rodrigues da Costa – en portugis som faktiskt gjort några provträningar med Arsenals ungdomslag – men innan dess hade rykteskvarnarna hunnit mala på maxvarv.
Gått egen väg
Det riktigt bisarra var inte att någon först gjorde kopplingen till Lassana Diarra, utan att det fanns de som faktiskt upplevde den som någorlunda rimlig.
Alla visste ju liksom hur han var. En oresonlig kuf som alltid gått sin egen väg. En troende muslim som valt att spela i islamisttäta Dagestan.
Det krävdes till sist en formell och kraftfull dementi från Lassana Diarras jurister innan det verkligen accepterades att han inte blivit fotsoldat i Syrien.
Egentligen slutade Lassana Diarra med fotboll redan som 16-åring. Han hade blivit petad från en ungdomskademi (Nantes) och hamnat i konflikt med en annan (Le Mans).
Om det var det här som var proffsfotboll så kunde det lika gärna kvitta.
– Mitt ord och min vilja blev inte respekterad. Mina föräldrar hade nyss kommit från Mali, och pratade inte franska så bra. Därför fick jag företräda mig själv, och en klubb som Le Mans utnyttjade den situationen.
Pappan jobbade som lagerarbetare, mamman som städerska. Bland de sju syskonen var Lassana Diarra den utvalde, sonen med tillräcklig talang för att spela både sig själv och släkten ur fattigdom.
Det verkade inte bli så. Istället var Lassana Diarra tillbaka på de dammigt nedgångna gatorna i den skamfilade Paris-stadsdelen Belleville innan han knappt ens hunnit därifrån.
– Det är inte lätt att återvända till sitt kvarter efter två motgångar i två akademier. Du vill inte behöva förklara varför det inte fungerade.
”Lycka och prövningar”
Under ett och ett halvt års tid drev Lassana Diarra mest runt i grannskapet. Fotboll spelade han inte, jobbade gjorde han inte heller och engagemanget i studierna var det inget vidare med. Ändå såg hans självbild annorlunda ut än det liv han levde.
– Min pappa sa alltid att livet innehåller både lycka och prövningar, och att det ena alltid följer på det andra. Vi är muslimer. Vi tror på Allah, och på värdet av hårt arbete.
När Lassana Diarra väl fick en ny chans inom fotbollen så tog han den, och det ena ledde till det andra i häpnadsväckande hög hastighet. Som 19-åring spelade han sin första match i den franska andraligan. Tre år senare hade han både flyttat till Chelsea och debuterat i landslaget.
Första landskampen på nationalarenan var extra speciell. Skinande Stade de France ligger mindre än en mil ifrån luggslitna Belleville.
– Hela familjen var på läktaren då. Jag tänkte på min mamma. Hon kom från Afrika, och har inte haft det lätt. Jag vill inte att hon ska ha ett enda problem.
Som mittfältare utmärkte sig Lassana Diarra som tuff och frenetisk, som människa beskrevs han som både egensinnig och kompromisslös.
– Redan som väldigt ung var han en sorts patriark. Han var en väldigt stark karaktär, som verkligen kunde säga ifrån, säger gamle Le Havre-ledaren Franck Sale.
Efter två år i Chelsea drev Diarra igenom en flytt från Stamford Bridge. Han hade inte tagit någon ordinarie plats, men bråkat så mycket med José Mourinho att han fick träna för sig själv under ett halvår.
– Vi sa saker, vi förolämpade varandra... Ibland hälsade vi inte ens på varandra på en månad. Han är stolt, jag är stolt.
Ändå beskriver Diarra tiden med Mourinho som en av sina mer positiva upplevelser. Han har inte alls lika varma ord för Arsenal och Arsène Wenger.
– Där lärde jag mig ingenting. Förutom att tvivla på allt.
Tre år i Madrid
Ett steg ner till Portsmouth ledde till rena karriärskatapulten. Real Madrid tog kontakt, och plötsligt sprang Lassana Diarra runt på Santiago Bernabéu med nummer 10 på ryggen.
Det blev drygt tre år i Madrid innan han manövrerades ut för att ge plats åt mer lyskraftiga värvningar. Med alternativ i alla de västeuropeiska toppligorna valde Diarra då Anzji Machatjkala i Dagestan, klubben med världens just då klart högsta löneläge.
– Om ni bara visste hur många spelare som sedan ringde mig och bad mig fixa kontrakt med Anzji... Vi lever i en värld av hycklare.
Parallellt med en bortdunstande karriär i Ryssland kämpade Lassana Diarra en kamp mot den franska skattemyndigheten (han vann) och en mot den franska landslagsledningen (han förlorade).
VM 2010 missade han på grund av en genetisk blodsjukdom, och EM 2012 avstod han av personliga skäl. Och strax därefter tackade han helt sonika för sig.
– Det är över med landslaget. Jag accepterar inte hur jag blivit behandlad där.
Inte heller accepterade Lassana Diarra hur han blev behandlad i Ryssland. En flytt till Lokomotiv Moskva blev inte vad han tänkt sig, då klubben försökte förhandla om hans kontrakt efter att ha hamnat under press av Financial Fair Play.
Diarra vägrade spela, Lokomotiv Moskva stämde honom. Fifa dömde spelaren att betala ungefär 100 miljoner kronor till klubben, Diarra överklagade och försvann.
Inte till Syrien som det påstods, utan till samma gator han kämpat sig bort ifrån drygt tio år tidigare.
Vad Lassana Diarra gjorde förra säsongen? Mest hängde han på en shishabar hemma i Belleville, umgicks med släkt och vänner från förr.
När han överhuvudtaget spelade fotboll gjorde han det i en inomhushall nere i södra Paris.
– Det var som att gå femton år tillbaka i tiden, tillbaka ner i källaren jag en gång kommit ifrån. Och tro mig, det är extremt svårt ifall du heter Lass Diarra. Minst hälften av dem du spelar mot bryr sig bara om att försöka dribbla av dig.
”En legosoldat”
Det gick en månad, det gick tre månader, det gick ett år. Medan de juridiska pappren studsade fram och tillbaka fortsatte Lassana Diarra att hålla sig under radarn.
Själv sa han ingenting alls. Andra fick prata istället.
– Jag vet ju hur bilden av mig har blivit: ”Han är en legosoldat, han saknar moral, han bryr sig bara om pengar”. I själva verket saknade jag fotbollen oerhört. Matcherna, omklädningsrummet, pressen... Jag behövde ta mig tillbaka. Filmen kunde inte sluta på det sättet.
Redan på förhand låg symboliken tät runt Lassana Diarra förra fredagen. Tillbaka på fotbollsplanen, tillbaka i landslaget, tillbaka på nationalarenan som alltid tronat över hans gator och hans liv.
En knapp mil från Stade de France hem till Belleville, men tragiskt nog finns det numera andra landmärken på ännu närmare håll.
Bataclan-teatern ligger ungefär två kilometer från lägenheten där Diarra växte upp. Restaurangen Le Petit Cambodge ligger ännu närmare, mindre än en kilometer ifrån kvarteren där hans släkt och familj fortfarande bor kvar.
Ändra synen på honom
Det var dit hans kusin Asta Diakité åkt för att hämta mat förra fredagen, och det var där hon dog. Hon träffades av terroristernas kulor, medan Lassana Diarra var ute på planen och spelade landskamp.
Dagen efter publicerade Diarra ett meddelande på Facebook: ”Hon var som en storasyster för mig. I denna tid av terror är det viktigt för alla oss som representerar vårt land och dess mångfald att stå enade mot en skräck som saknar färg, som saknar religion. Stå tillsammans för kärlek, respekt och fred”.
Givetvis går vare sig en fotbollskarriär eller en image att mäta mot människoliv, men det är påtagligt hur en tragedi kan förändra synen på en idrottsman. Under den gångna veckan har Lassana Diarra mött en helt ny typ av sympati och förståelse.
I tisdags sprang han in på Wembley för ett inhopp i landskampen mot England. Publiken tog emot honom med en stående ovation. Lassana Diarra såg nästan lite häpen ut. Något sådant hade han aldrig någonsin varit med om tidigare.
Källor: Le Parisien, L'Equipe Magazine, France Football, So Foot, Le Figaro, Le Monde, La Provence, Bein Sport.
Diarras Olympique Marseille möter ikväll St Etienne borta i Ligue 1. Matchen startar 21.00 och sänds i TV4 Sport