Erik Niva: Redo för slutprov
Niva: En gång i tiden var de små pojkar – nu har de blivit stjärnor
I åtta år har det kämpat, vuxit och vunnit tillsammans.
Nu står de vid en bonnaplan i Tjeckien och ska spela sig igenom ett slutprov.
Inom svensk fotboll ska vi vara stolta över vår främsta generation på ett årtionde.
Vi ska också fråga oss själva ifall vi erbjudit bästa tänkbara möjligheter att lyckas.
SportbladetJag vet inte om det här visar sig vara vägens ände, men jag kan konstatera att det i alla fall inte går att köra längre.
Uherské Hradištê är en sömnig liten utflyttningsort – numera något mindre än Karlskoga – bortanför bergen och sädesfälten ända nere vid den slovakiska gränsen.
För den som lyckats hacka sig hela vägen hit gäller det att ta höger vid den stora parken, och sedan krypa ner så långt den smala vägen tillåter. Där den tar slut ligger arenan, tajt inkilad mellan bostadshusen.
Är det verkligen här det ska ta slut?
De äldsta spelarna i den här truppen är fortfarande bara 23 år gamla, men vissa av dem har spelat landslagsfotboll tillsammans i mer än en tredjedel av sina liv.
Har gjort allt tillsammans
Nästan åtta år har nu gått sedan resan började. I slutet av sommaren 2007 spelade det svenska P92-landslaget sin allra första landskamp. De förlorade med 4–1 mot Norge på Skogsvallen uppe i Luleå.
John Guidetti var med då. Oscar Lewicki också. Båda hade precis fyllt 15 år.
Dagen före dagen står de nu fortfarande bredvid varandra, och möter medierna på en sliten läktare strax ovanför en tjeckisk träningsplan.
Guidetti sveper med blicken över lagkamraterna som börjat värma upp nedanför honom, tänker tillbaka och söker igenom minnet.
– Jag har spelat med många av dem här sedan jag var 15. Oscar Hiljemark, Abbe Khalili... Vilka mer var med? Baffo har varit med länge... Milosevic spelade ju för Serbien ett tag, men sedan kom hans förnuft till rätta. Jag har känt de här grabbarna så jävla länge. ”Ludde” och ”Tibba” har jag känt sedan de var nio bast och vi gick i samma skola. Vi är ett jävla skönt gäng. Jag älskar de här grabbarna.
En gång i tiden var de små pojkar, nu har de blivit stjärnor. De har behållit drivet, förädlat talangen och förvandlat storförluster mot Norge till bragdsegrar mot Frankrike och Italien.
Och de har gjort det tillsammans.
De kommer såklart att spela ihop igen – nästan alla i den här truppen kommer att få a-landslagschanser – men det kommer aldrig kunna bli riktigt samma sak.
Själva pratar de om det här mästerskapet som en skolexamen, och nu har de nått fram till slutprovet. Portugal är inte världens största fotbollsnation, men de har rätt att göra anspråk på titeln som världens främsta talangutvecklare.
Nio gånger de senaste femton åren har en portugis funnits med bland de två främsta då världens allra bästa spelare röstats fram, ett facit som ingen annan fotbollsnation kan mäta sig med.
Varför lyckas de andra bättre?
Allra mest häpnadsväckande är Sportings akademi Alcochete, utbildningscentret som format både Luis Figo och Cristiano Ronaldo och som fortsätter producera. Under en del av Portugals premiärseger mot England var sju av spelarna på planen fostrade där.
Jag var själv där på besök för några år sedan, och fick deras arbetsrecept sammanfattat för mig. Först prioriterar de att utveckla spelarnas teknik, för att därefter ta itu med deras fysik och därefter fokusera på deras mentalitet. Alltid i den ordningen.
När jag frågade Victor Nilsson Lindelöf om saken sa han att han utvecklats i en annan riktning ifall han stannat kvar i Sverige, att han blivit en mycket mindre bolltrygg försvarare.
Portugal har marginellt fler invånare än Sverige, markant många fler framstående fotbollsspelare. Varför är det så? Varför lyckas Belgien, Schweiz, Serbien och Kroatien klart bättre än oss med sina spjutspetssatsningar?
Det är nu inte så att vi själva saknar konkurrensmedel – och själv tillhör jag ju dem som tror att utvecklat lagtänk är den allra viktigaste lärdomen – men det ger oss ändå anledning att reflektera när det är dags att dela ut slutbetyg till vår bästa ungdomsgeneration på ett årtionde.
Läroplanen bör utvärderas
Har vi givit dem bästa tänkbara förutsättningar att maximera sin potential, eller hade de vuxit ännu bättre ifall de planterats i en annan jordmån?
Det här är ju inte den surmulna typen av lag, men om nu något har irriterat dem lite under mästerskapet har det varit bilden av att de har tvingats hävda sig kollektivt för att ha en chans mot individuellt bättre motstånd.
Vi är också fantastiska fotbollsspelare, har det hetat. Vi har också bollbehandlingen och tekniken.
Matchen i kväll ska verkligen inte avgöra hur vi summerar det här U21-landslaget – det har fyllt oss med nytt hopp oavsett vilket – men den lär sätta agendan för diskussionen som kommer härnäst.
Inte bara eleverna ska sättas på prov. Även själva läroplanen bör utvärderas.