”You ve got it!”

Dan Glimne skriver dagbok från WSOP varje dag bara på sportbladet.se – läs hans första rapport från Las Vegas

Efter att ha kastat i mig flygplansmaten, serverad strax efter att Continental Flight CO69 kommit upp på marschhöjd, stoppar jag in öronpluggarna, slänger på mig masken för ögonen och sover mig över Atlanten.

Jag vaknar när planet närmar sig nordöstra Kanada, och tittar ner på det vidsträckta drivisbältet utanför kusten. Med virvelbildningar och allt ser det som en stjärnströdd galax: tusentals vita prickar och större flak mot det mörkblåa vattnet. Sedan tar vildmarken vid, med sjöar och havsvikar och ett land som här uppifrån inte visar ett spår av mänsklig hand, innan jag så småningom kan urskilja de första vägarna som ringlar sig genom det.

På Newarks flygplats visar jag upp den prydligt ifyllda ljusgröna I-94-blanketten för immigrationstjänstemannen, som ser att jag är på väg till Las Vegas och lite nyfiket frågar om det är semesterdags. ”World Series of Poker”, svarar jag. Han lyser upp och önskar mig lycka till, samtidigt som han trycker dit stämpeln i passet. Sedan får jag rusa för att få ut mitt bagage, gå genom tullen och droppa av bagaget igen innan jag tar mig vidare till gate C73.

Planet visar sig vara försenat. Jag slår på mobilen, skickar några sms och ställer sedan om den, en god bit i förväg, till Las Vegas time som är nio timmar efter Sverige. Min Casio ProTrek på handleden behöver jag inte röra: den digitala displayen går som alltid på svensk tid, och de analoga visarna på LV time. Under tiden följer jag förstrött nyheterna på en skärm i närheten. Polisen i Florida har inför USA:s nationaldag i morgon lanserat en ”Uncle Sam Sting”, där de poliser som står längs vägarna med radarpistolen i handen är utklädda till just gamle Onkel Sam, i rödvitrandig kostym och en blå hög hatt med stjärnor på.

Kul knep, onekligen; när får vi i Sverige se kvinnliga poliser utklädda till Moder Svea stå längs E4?

Fyrtio minuter försenade lyfter vi. Jag sitter på fönsterplats ännu en gång, och den amerikan som trängt sig ner till höger om mig ser ut som om han hade kunnat vara Chris Moneymakers storebror.

Han sliter fram en iPod, trycker på sig ett par dyrbara Bose-hörlurar under pokerkepsen och somnar sedan med armarna i kors. På hans högra handled tycker jag mig skymta ett brett guldarmband, men kan inte se riktigt eftersom det döljs av hans vänstra armbåge.

Den unge killen längst ut i min i stolsrad visar sig vara svensk. Alexander, som han heter, är på väg till Las Vegas i sällskap med ytterligare några andra svenskar för lite seriös poker; han själv ska inte spela i Main Event, men väl två av de andra. Det är hans första besök och han frågar lite oroligt om klädkoden på kasinona i Las Vegas, efter en dust i just det ärendet med några vakter under EPT i Dortmund nyligen, men jag kan lugna honom. Må vara att gamblingparadiset vi är på väg till genomsyras av en oförblommerad rövarbaronmentalitet, men det styrs åtminstone av egalitära ideal som med milt överseende tillåter såväl träningsoverall som kortbyxor, gympapjuck och stetsonhatt, fjärran från attityden hos livreklädd och understundom snorkig europisk personal.

Medan vi flyger över Mellanvästerns prydliga jordbrukarlandskap tittar jag ut över babordsvingen och har min sedvanliga fantasi: att jag skulle kunna öppna en dörr i flygplanet och promenera ut på vingen, och sätta mig ned på framkanten och lättjefullt dingla med benen medan jag njuter av den milshöga utsikten. Orimligt, jag vet – trots solskenet är det flera tiotals minusgrader därute på den här höjden, och fartvinden har tiodubbel orkanstyrka som på några millisekunder skulle slita bort mig och singla mig mot avgrunden. Men lite kan man väl få fantisera?

Jag bläddrar lite i Continentals tidning ombord, och slås av formuleringen ”Only those who see the invisible can achieve the impossible” I en annons. En definition så god som någon på vad det krävs för att segra i det VM i poker som strax ska stunda.

Åkrarna och städerna ersätts gradvis av öken och bergskammar i orangegrått och ockra, öde som ett marslandskap, som om vi flugit över Syrtis Major i stället för västra USA. Under tiden vaknar Moneymakers storebror vid sidan om mig, visar sig heta Gary Styczynski, och det är som jag trodde – det är faktiskt ett av årets WSOP-armband han har på sig. Alexander och jag beundrar det, och jag tar ett foto av det med digitalkameran. Det visar sig vara erövrat i en limit hold’em-turre tidigare i veckan: nu har Gary varit hemma hos familjen på östkusten några dagar, men är på väg tillbaka till Las Vegas för att spela i The Big One.

En halvtimme senare säger kaptenen ”Cabin crew, please take your seats for landing”, och så går vi ner i en sväng över de vidsträckta villakvarteren och tar mark på McCarran. Medan vi taxar bort mot gaten tar en av flygvärdinnorna och greppar mikrofonen, tackar för att vi flugit Continental, och avslutar med ett käckt ”Good Luck!”

Only in Las Vegas. Jag har landat på flygplatser från Saigon till Teheran, men bara i Las Vegas får man ett lycka till i högtalarna.

Den första t-tröjetexten möts jag av så snart jag satt min fot i ankomsthallen: PLAY HARD, BREATHE DEEP står det på plagget som sitter på en skyltdocka. Strax intill hörs rasslet av de enarmade banditer som här förföljer en hela vägen in på herrtoaletten. Welcome to Las Vegas, tänker jag och gör reflektionen att här i staden är den välkomstfrasen synonym med ”Gör era insatser”.

Medan jag väntar vid bagagebandet tittar jag på floran av skyltar över de frestelser som väntar på besökaren i denna världens största turiststad, som i år räknar med att ta emot 45 miljoner besökare. ABBA-showen Mama Mia är klart västerniserad, eftersom flickan på affischen har cowboyhatt på sig. Strax intill sitter den gröna affischen för WSOP, där vita bokstäver mot mörkgrön bakgrund utropar THE BATTLE FOR THE BRACELETS BEGINS”.

Min resväska anländer utan missöden, och bland raden av OPEC-vänliga limousiner och taxibilar hugger jag en bulle till Wynn där jag ska bo i år. Den torra ökenhettan på trottoaren är enorm, och luftkonditioneringen svalkar skönt. På vägen kör vi förbi en skog av reklamskyltar; Las Vegas är den enda staden i världen vars skyline till stor del utgörs av just skyltar. Ingen annanstans i världen skulle man komma på att sätta en sexvåningsskylt ovanpå ett trevåningshus, i stället för tvärtom.

Staden bjuder dessutom oblygt ut sina frestelser: en av megaskyltarna gör oblygt reklam för The Pussycat Dolls Casino, ihop med en suggestiv bild på några långbenta skönheter och under slogan YOU’RE NEVER TOO OLD TO PLAY WITH DOLLS.

Incheckningen går föredömligt smidigt, och utsikten från panoramafönstren på 38:e våningen, bort mot Treasure Island, Mirage, Caesar’s Palace och där bortom förorterna och bergen vid horisonten absolut hänförande i den sena eftermiddagssolen. Jag vänder ut och in på resväskan, hänger in mina kläder och konstaterar att badrummet, med sina dubbla marmorhandfat och mässingskranar som inte är av guld men väl av välpolerad mässing, enbart det är större än några av de ungkarlslyor jag hade under min studietid vid LTH i Lund. Innan jag tar en dusch för att tvätta bort resdammet bläddrar jag i några reklamtidningar och fastnar för den något udda slogan hos en sushibar: ”We sell fresh dead fish”.

Det har redan hunnit bli kväll när jag kliver ut genom entrén och går tvärsöver The Strip till Casinot Frontier. Fortfarande står deras klassiska devis COLD BEER AND DIRTY GIRLS på den gigantiska reklamskylten, men vad som hägrar närmast är deras frozen lime margaritas, de bästa i hela sta’n. Jag njuter mig igenom två efter varandra och börjar trots att det är i gryningen, biologisk tid, känna mig lycklig över att vara tillbaka just här, just nu.

Sedan får det bli en taxi bort till The Rio, där jag vill kolla in läget för WSOP. Mediacentret har redan hunnit stänga så min ackreditering får vänta till i morgon, och inne i det gigantiska konferensrummet är bara ett trettiotal bord igång. Runt de flesta av dem sitter cashgamespelare, men längst in pågår dagens double shootout-turnering som startade tidigare idag.

Den har en intressant struktur: de 780 deltagarna spelar vid 78 tiomannabord, och den som går vidare vid varje är in the money. Dessa 78 spelar nu vid niomannabord, och vinnaren vid varje har klarat sig vidare ännu en gång. I princip måste man alltså vinna två sit-and-go i rad, varefter man kan ta plats vid finalbordet och göra upp om de grova pengarna.

Jag träffar Rickard Åberg från Poker Magazine, som kan berätta att både Hans Eskilsson och allas vår Chris Björin kom heads-up i sin första omgång vid sina respektive bord, men väl där stöp och var utslagna.

Grymt, så nära in the money.

Just Chris Björins namn återfinns för övrigt på monitorerna runtom i lokalen, där man bland annat visar den sammanlagda rankinglistan hittills under WSOP. Den toppas av Tom Schneider med 256 poäng – och ett rejält antal dollar – före Jeffrey Lisandro och Robert ”The Grinder” Mizrachi, medan Phil Hellmuth ligger sexa och Björin just nu sjua – och därmed förstås överlägset leder ”svensktoppen” i poker.

Souvenirbutikerna i korridorerna utanför har fortfarande öppet. Jag tittar på en nytryckt reklamtröja för Phil Hellmuth: på framsidan står det 11 WORLD SERIES OF POKER BRACELETS AND COUNTING, och på baksidan står de uppräknade i kronologisk ordning, från VM-titeln 1989 och till och med hans senaste armband, i $1500 no-limit hold’em häromdagen.

Högst upp på baksidan står hans klassiska uttalande ”I can dodge bullets, baby!”, yttrat för några år sedan efter att han gjort en legendarisk läggning när han genomskådade motståndarens par i ess, och längst ned ”I told you I’m the greatest poker player in the world!”

Jag bestämmer mig för att definitivt inte köpa den, utan tar en taxi tillbaka till Wynn för en sista nattknäpp i den lyxiga baren. Efter att ha studerat drinklistan fastnar jag för en O Mio!, gjord på Absolut Vanilla, Patron XO Café och Baristela White Chocolate Syrup, och beställer den av servitrisen.

”You’ve got it”, replikerar hon vänligt och går bort för att effektuera ordern.

Jag gillar hennes replik och attityd, så representativ för det få-saker-och-ting-gjorda-USA som jag gillar, miltals ifrån ett Sverige fyllt av EU-ängslan och det-är-nog-bäst-vi-MBL-förhandlar-först-attityd. Inte att undra på att USA överlägset leder ligan över mottagna nobelpris, och att man här glatt röstar fram en initiativrik invandrarkille till guvernör i Kalifornien. Vill ni ha en man på månen före årtiondets utgång, president Kennedy? You’ve got it.

Efter drinken är det tillbaka till mitt rum för att äntligen få lite sömn – efter att först ha stått och tittat ut några minuter på neonreklamen.

Las Vegas är fyllt av optimism, och det känns som om det smittat av sig på mig med.

WSOP startar i morgon. Varje dag under hela turneringen kommer Sportbladets pokerexpert Dan Glimne att skriva krönikor från Las Vegas. Här är hans första rapport.

Dan Glimne