Hur i helvete är man funtad när man sätter allt på spel?

Sportbladets Jonathan Jeppsson: Det finns ingen botten längre

När ”Den flygande kycklingen” till slut kraschlandade var det inte uppför Col d’Aubisque.

Det var efter att ha snärjt in sig i sina egna lögner och bortförklaringar.

Cykelsporten är däremot själv helt i fritt fall – det finns ingen botten längre.

”Lägg ner den jävla skiten”.

Det var min första, spontana reaktion när Vacchi och Adamsson, kommentatorerna på Eurosport, sent i går kväll lämnade beskeden om Mikael Rasmussen – ledaren av Tour de France. (Och jag har aldrig hört två så trötta röster.)

För det vi nu upplever är unikt. Aldrig tidigare har man kunnat följa en sport vars utövare så aktivt gräver sin egen grav som cykelsporten.

Som gång efter annan spottar sina fans i ansiktet.

Cykelsporten lider av något som liknar cancer.

När man tror att den är borta dyker den bara upp någon annanstans.

Det jobbiga är att sjukdomen sitter så mycket djupare än någon har anat.

Men det mest häpnadsväckande är åkarna inte verkar ha någon självbevarelsedrift – de verkar på allvar inte bry sig om att de för all framtid blir stämplade som fuskare.

Sitter djupare än någon anat

Det är som om de allihopa blivit bitna av en vampyr och som själlösa zombier fortsätter att dopa sig och ljuga.

Att förlora åskådarnas kärlek och vinna deras avsky är väl en sak.

Att få sparken från sitt jobb och förlora sina kamrater är väl en annan.

Men att inför sin egen familj, sina barn och sina

vänner, tvingas framstå som en semikriminell fuskare – hur i helvete är man funtad om man är beredd att sätta det på spel?

I natt hade ingenting framkommit som slog fast att Rasmussen varit dopad.

I stället var det hans lögner som fällde honom.

Lögnerna fick korthuset att rasa

Det har handlat om fax som kommit bort, om scheman som inte skickats in, telefonsamtal som inte utspelats.

Men det var förmodligen när uppgifter kom fram om att Rasmussen tränat i Dolomiterna, när han skulle ha varit i Mexiko, som korthuset började rasa.

Samtidigt tillhör jag dem som tycker att varje dopningsfall är ett mynt med två sidor. Att stoppa Touren (panikreaktion) eller stoppa alla över 30 år (åldersrasism) löser inte problemet.

Att Rasmussens stall, Rabobank, nu agerar på egen hand och stänger av sitt affischnamn är oerhört starkt – även om det kommer allt för sent.

Det är där och ingen annanstans som hela nyckeln ligger.

Bara när stallen tar sitt ansvar kan trovärdigheten återerövras – och pålen drivas tillbaka in i hjärtat på cykelsportens egen vampyr.

Läs också: