”Ett absolut, totalt, idiotiskt spel av mig”

”Jag hör jag en inre röst som säger: Vaf-n gjorde du just nu?”

MONTE CARLO

Dan Glimne ska spela i EPT Monte Carlo, självklart så rapporterar han direkt från spelets mecka här på sportbladet.se.

Följ Dans äventyr här.

Lördag 31 mars, tidig eftermiddag

Usch. Eller rättare sagt, fy @#*. Fortfarande bränner det till i kroppen vid minnet av mitt absoluta, totala, idiotiska spel i går under dag 2 av EPT-finalen.

Dagen börjar bra, med sol över Medelhavet ännu en gång när jag kliver ut på rummets balkong. Jag har legat på morgonen och funderat igenom min taktik: ingen panik, bara smarta beslut tvärsigenom. Haha, kan jag säga med facit i handen. Vad skulle jag inte ge för att få spela om den där sista given.

Efter den sena frukosten och att ha knackat ned krönikan om gårdagen passar jag på att via hotelluppkopplingen kolla in EPT-sajten på nätet, där man smart nog lagt ut lottningen av platserna för dag 2; jag sitter på bord 25, plats 3. Det är inget bord packat med högstackade amerikanska och brittiska proffs; faktum är att det finns tre staplar som är mindre än min, ser jag på listan över dagens motstånd. En dålig nyhet är dock att två andra svenskar sitter vid bordet: Johan Storåkers och Philip Yeh, med cirka 26 000 respektive 9 000. Jag hoppas att vi inte kommer att gå upp mot varandra i onödan – men gör vi det är det som alltid just business, never personal.

När vi går in i Salle des Etoiles är de draperierna fråndragna, och solljuset strömmar in genom de höga fönstren. Stämningen är sammanbiten; under ytan vilar nervositeten. Alla vet om att de bland vi kvarvarande 339 spelare som överlever denna dag, av de totalt 706 som startat, kommer att vara ytterst nära pengarna som kommer att nås under dag 3. Själv ligger jag just nu, efter den sammanlagda dag 1, på 249:e plats med min blygsamma markerstapel.

Jag slår mig ned vid bord 25; där sitter redan Philip och en annan spelare. Våra förseglade plastpåsar med marker väntar på oss. Jag får visa legitimation för dealern, som visar sig vara från USA. På ett bord intill ligger några franska, italienska och spanska pokertidningar, med glassiga omslag. Roy ”The Boy” Brindley går förbi mig, på väg mot bord 26 intill.

De andra vid bordet slår sig ner; jag skakar hand med Johan och Philip. Under tiden tar tävlingsledningen till orda, och talar om att det från och med i morgon blir det spel på åttamannabord och att de 64 översta platserna, alltså de spelare som når de åtta sista borden, kommer att vara in the money. Knappen har lottats till plats 6; anten är 75 och mörkarna 300-600. Det kommer att ligga 1500 i varje pott innan vi ens fått titta på våra kort, runt 10% av min stapel. Och så, klockan 14.09, säger turneringsledaren de klassiska orden ”Shuffle up and deal!” och vi är igång.

Jag vet att något måste hända inom en halvtimme, annars kommer jag att bli uppäten levande av de fasta kostnaderna. I första given tittar jag ned på Q-8, och lägger den handen saklöst. Cutoff tar hem den potten med en höjning till 2100, som ingen vill titta på.

Jag lägger mera skräp i den andra given; men i den tredje tittar jag ned på A-9 i hjärter och säger ”Raise to 2100”. Storåkers vid sidan om mig funderar länge, och säger sedan: ”Reraise to 4100”. Övriga lägger sig fram till mig. Jag tar en lång funderare, men bedömer att Johan vet vad han gör och lägger handen. Nu är min stapel nere i 13400. Jag vänder mig mot honom och bekänner lugnt exakt vad jag hade, och frågar honom om hans hand: han är, för gammal vänskaps skull, lika öppenhjärtig tillbaka och säger ”A-Q i klöver”. En korrekt läggning av mig, således, även om förlusten av de markerna svider i själen. Under tiden dras draperierna för igen, och försänker Stjärnsalen i ett behagligt halvdunkel.

I fjärde given smäller det till, mellan en medelstor och två mindre staplar: all-in, all-in och syn, medan jag lägger mig och kliver åt sidan för att låta dessa gentlemen göra upp. Det är A-K och Q-J i spader mot? A-A hos norrmannen på stol 7, som tar hem det när essen står. Två man får resa sig upp och lämna sällskapet.

I nästa giv höjer Yeh från cutoff, och jag tvingas överge stora mörken med bara 6-9 på handen; jag vet att han är så shortstackad att han är bunden till potten och kommer att automatsyna om jag bluffhöjer tillbaka. Även lilla mörken får jag ge upp, och sedan sitter jag på knappen och tittar ned, efter att alla lagt sig fram till mig, på en riktigt anständig hand: A-K off. Jag säger ”All-in” för att fejka en rejäl överbet med en bluff jag inte vill ha synad, men faktum är att jag VILL ha syn i syfte att dubbla upp, mot en sämre hand som A-Q eller K-Q som tror att jag är ute på djupt vatten? men alla lägger sig. Äntligen en pott.

Det går sedan ytterligare några givar, innan jag sitter i andra position och plötsligt får A-A. Yeehaa! Jag beslutar mig för att slowspela den, och synar bara i förhoppning om att få en eller två höjningar emot mig. Lilla mörken i form av norrmannen synar dock, och Yeh knackar ned det. Floppen är 10-Q-10. Jag hoppas på att ingen sitter med en 10:a, och betar ut 3000. Bägge lägger sig.

Sedan kommer, i nästa giv, handen som jag under de närmaste veckorna kommer att få anstränga mig för att sudda bort från näthinnan: klöveresset och hjärterknekten. Jag sitter under the gun, öppnar munnen för att säga ”Raise”, men det ord som i stället kommer ut – kanske för att jag nyss gjorde så med A-K – är ”All-in”. Sekunden efteråt hör jag en inre röst som säger: ”Vaf-n gjorde du just nu? Are you CRAZY???” och inser vad jag just har gjort: satt min turneringsexistens på spel med en synnerligen tveksam hand från första position

Läggning som dominobrickor fram till norrmannen som sitter på cut-off. Han steker länge, länge, och jag försöker se oberörd ut bakom mina solglasögon. Invärtes svär jag dock ve och förbannelse; all-in från första position gör man bara som desperat åtgärd med en avsevärt mindre markerstapel än min, eller med 10 x stora mörken som i mitt fall med en dubbelbluff med A-A och K-K. Till slut tar han syn på mig, eftersom hans markerstapel åtminstone tål det. Övriga lägger sig. Jag hoppas att det är med ett mellanpar så att jag i alla fall har två levande överkort och en slantsingling, men han vänder upp? J-J. Illa; bara ett ess eller en osannolik stege kan rädda mig. Hans överläge är grymt.

Floppen är 6-J-8, en nästan ointaglig triss för norrmannen, och jag vet om att domen över min blamage är förkunnad. Turn är blank och rivern som halvt hån, halv tröst är ett ess som ger mig ett tvåpar. Jag känner mig alldeles tom invärtes, när mina marker åker över duken bort till honom. Varför kom ordet ”All-in” ut i stället för ”Raise” som jag tänkte? Med en höjning till runt 2000 hade jag kunnat lägga handen mot en kontrahöjning och varit vid liv för att fajtas vidare; men hade han bara synat hade jag å andra sidan svårligen sedan kommit undan att lägga in resten av mina marker, med topparet och toppkickern. Det är en klen tröst att han hade en av de få händer som kunde klå mig, nu när brädan såg ut som den gjorde. Varför kunde han inte ha suttit med Q-Q eller K-K i stället, frågar jag mig tyst, men just då är pokergudarna stumma. Fortfarande kan jag inte fatta vad jag har gjort, av trötthet, okoncentration, vad som helst – och just här, i EPT-finalen? Ett enda misstag (läs: idiottabbe) omintetgjorde mina nästan elva timmar av tålmodigt och på det hela taget omdömesgillt spel. Jag önskar Storåkers och Yeh lycka till, reser mig upp och går över till Tomas Brolin på bord 24 och sträcker handen över axeln på honom och lägger två femtioeurosedlar framför hans marker. Han tittar överraskat upp, inser vad som hänt, och sympatiserar med mig. Bakom mig, vid bordet där jag nyss satt, ropar dealern ”Seat open on Twenty-Five!”

Klockan är bara 14.30, men jag känner inte för att stanna kvar; jag mår nästan illa. I stället går jag ut och längs strandpromenaden mot mitt hotell medan jag sms:ar hem för att berätta att jag är utslagen, någonstans runt 325:e plats. Sedan, på rummet, medan jag har alltihop färskt i minnet, slår jag på min laptop och skriver ned redogörelsen för mitt idiotspel.

Jag somnar på sängen, och vaknar flera timmar senare. En ny dusch och en promenad tillbaka till tävlingshotellet, dit jag anländer strax före klockan 22. Utanför hotellentrén, där det står en Aston Martin av samma slag som Daniel Craig körde i senaste Bondrullen, möter jag ”Catwoman” Skönnemark som säger att hon nyligen blev utslagen på runt 150:e plats. Det var bra av henne att komma så långt, hon som startade denna dag 2 med mindre än 8000 i marker. Hon får sin taxi som hon väntat på, och jag går vidare bort till Salles des Etoiles där det precis blivit en break efter nivå 11. De tunga draperierna har dragits undan igen, och i de höga utsiktsfönstren speglas takets tusentals ljuspunkter och den smakfulla väggdekoren som för tankarna till en showlokal mera lik legendariska Maxim i Paris. Storbildsskärmarna på väggen upplyser om att 130 spelare är kvar i turneringen. Men ännu en sidoturnering här i EPT i Monte Carlo har startat, med 550 euro i inköp och ett, inte fler, återinköp på 500 euro; den är inne på sin fjärde 30-minutersnivå, och det är packat med spelare vid borden i denna gigantiska pokerfestival här i Monte Carlo.

En spelare som just reser sig upp från bord 3 har texten MEET THEM AND BEAT THEM på ryggen på sin vita sponsortröja. Överhuvudtaget vimlar det av spelare med loggor på sig; poker är numera i OS- och formel 1-klass när det gäller marknadsföring. På borden närmast fönstren pågår ett dussin sit-and-goturneringar med olika storlek på inköpen. Sedlarna virvlar i luften medan spelare står på kö för att köpa in sig för 250 euro här, 1000 euro där, och 2000 euro vid ett tredje bord. Inga cashgames är tillåtna, bara turneringar, enligt de franska lagar som råkar gälla även här i Monaco.

Kanske skulle Martin Luther ha muttrat över denna oblyga hyllning till pengar och gamblinginstinkter. Men då ska man åtminstone ha i huvudet att Luther faktiskt själv var sponsrad: när han verkade och undervisade vid universitetet i Wittenberg var han faktiskt ett sådant dragplåster bland europeiska studenter, som kom långväga ifrån för att få undervisning av den store reformatorn själv, att stadens bryggerier alla höll Luther med gratis öl för att han skulle förmås att vara kvar!

Strax efter klockan 22 fortsätter huvudturneringen, på nivå 12 med en ante på 200 och mörkar på 1000-2000. Jag gör en sväng mellan borden för att kolla läget. På bord 1 sitter legendariske irländaren Andy Black med enorma markerstaplar framför sig. ”Trehundraåttiotusen”, viskar en åskådare vid sidan om mig och berättar om en giv som inträffade tidigare under kvällen: en shortstackad spelare går all-in, och Andy Black som sitter på knappen och med ett monsteröverläge i marker tar syn, utan att ens titta på sina kort. Den shortstackade spelare lägger upp J-J; Andy vänder upp sin hand och hittar? A-A, and it’s all over. Det är förvisso i huvudsak spelskicklighet som fört Andy Black hit, till att vara bland de tre som leder turneringen, men uppenbarligen har han också tumme med pokergudarna.

Vid bord 3 hittar jag svensken Anthony Chatelain som sitter tvärsöver från förre världsmästaren Greg Raymer; den senare har inte heller någon dålig bunt keramik framför sig. Bord 4 ser ut att vara tuffast: ännu en tidigare världsmästare sitter där, spanjoren Carlos Mortensen med en fullkomlig berlinmur i blått, gult och rött framför sig, och i sällskap med Joe ”The Elegance” Beevers, Chad Brown som var chipleader efter dag 1, holländaren Noah Boeken, och minsann en svensk, vår gamle ikon Chris Björin med två WSOP-armband själv. Chris ser avslappnad ut, har hyggligt med marker och småpratar med Chad vid sidan om sig.

Längre bort i lokalen hittar jag ännu fler kvarvarande svenskar: bland andra Hans Erlandsson, David Smelin, Patric Mårtensson, Tomas Brolin, och på bord 10 Hans Eskilsson i sällskap med Dave ”Devilfish” Ulliott. Ute, får jag höra, är dock bland andra William Thorson och Alexander Stevic, liksom finländske kometen Patrik Antonius och Phil ”Poker Brat” Hellmuth.

Inne på olika bord i Stjärnsalen vimlar det av broschyrer som gör reklam för allehanda pokerturneringar runtom i världen, och även för ett ”pokerträningsläger” som kommer att äga rum i sommar nere i Brasilien. ”Tio dagar med poker i paradiset!” utlovas det på bästa annonsfranska, förutom att man lockar med lärare som Pascal Perrault, Lize ”The Pink Lady” Vigezzi och Barney Boatman från The Hendon Mob. I texten talas det också om såväl samba som soiréer, och reklambilden på tre slanka tangastjärtade brasilianskor gör även den vad den kan för att locka hugade ”studenter”.

Jag får också höra att det utanför lokalen spelats ”Battleship Poker”, och för rena monsterinköpet på 25 000 euro. Battleship Poker är helt enkelt en heads-upmatch, via nätet? men poängen är att man sitter mittemot varandra vid samma bord, med var sin laptop, och kan se varandra i ögonen och trashtalka varandra medan fajten pågår. Matchen ska ha gått mellan en europeisk spelare och en japansk affärsman i miljardärsklassen; ryktet säger att europén var ingen mindre än Erik Sagström.

Klockan 23.40 inleds nivå 13 i EPT-finalen, fortfarande med en ante på 200 men nu mörkar på 1200 och 2400. Strukturen är långsam, spelarvänlig. Som inlägg i den ständigt pågående debatten om balansen mellan tur och skicklighet i poker kan man konstatera att de högsta staplarna i lokalen ligger framför övervägande delen garvade veteraner i branschen, vilket väl säger en del. Tävlingsledningen tar till orda och förkunnar att man bara kommer att spela sex nivåer idag, varför denna är den sista för natten. Jag tycker mig förnimma en lättnadens suck vid de flesta av borden.

Jag bestämmer mig för att köpa in mig i en 100-euros sit-and-go. Vi är nio man och en kvinna vid bordet. Startstapeln är 1500 och strukturen synnerligen brant, med 15-minutersnivåer på 25-50, 50-100, 100-200 och så vidare. Jag hittar ytterst få spelbara händer och vinner bara två potter, innan jag mot slutet av tredje nivån från cut-off tvingas sticka in mina kvarvarande 1025 på K-J i spader. Lilla mörken tar syn med A-K. Floppen är Q-10-x och ett kort ögonblick hoppas jag på mitt öppna stegdrag, men vare sig turn eller river hjälper mig och jag får resa mig upp från bordet som sjua. Precis då går Erik Sagström förbi, och jag frågar honom om det är sant, att det var han som spelade heads-up mot den japanske miljardären om 25 000 euro. Erik skakar på huvudet och skrattar gott åt det vilda ryktet; han har i stället varit och ätit middag i trevligt sällskap.

Sedan träffar jag vännen Johan Storåkers, som berättar att han just blev utslagen: A-5 mot Q-Q. Synd, jag hade önskat att få se honom in the money.

Jag går en sväng via det rymliga pressrummet, där rader av journalister och fotografer sitter och knattrar respektive laddar ner bilder, de gånger de inte springer ut och in för att få mera information som ska läggas ut på ett otal nätsajter och tv-kanaler världen över. När jag kommer tillbaka möter jag Tomas Brolin på utgång och gratulerar honom till framgången hittills. Han ser trött och orakad ut efter sin långa sittning, och säger till min överraskning att han precis blivit utslagen av norske elitspelaren Johnny Lodden, när Tomas satt på A-A mot en skräpflopp och Lodden sticker in hela keramiken. Tomas tar förstås syn, men Lodden sätter flushen på rivern. Synd, så nära de hägrande översta 64 prisplatserna.

När dag 2 avslutas är 85 spelare kvar. Bäst bland svenskarna är Simon Johansson, med 203 100, följd av David Sonelin med 165 000 och Chris Björin, 136 600, Jacob Larsson, 77 000, Hans Eskilsson, 51 000, Patric Mårtensson, 43 700, och Anthony Chatelain på 36 800 – totalt sju som fortfarande låter den svenska fanan vaja högt. Låt oss hålla tummarna för dem! Toppar listan gör Andy Black som arbetat sig upp till monstruösa 513 300; långt före tvåan just nu, Josh Arieh från USA med 343 100. Greg Raymer är ute, liksom Noah Boeken, tyskan Katja Thater och britten Ram Vaswani, och ett stort antal andra namn. Poker på den här nivån är tuff, hård, skoningslös, och dag 3 kommer att bli värre ändå.

Dan Glimne