Dida får ingen hjälp – och förtjänar ingen heller
Minsann.
Det finns en gräns även för de mest fanatiska supportrar.
Pajasen Dida får noll och intet stöd, inte ens från de egna leden.
Milan håller masken utåt. Det måste klubben. Men till och med Ancelotti sa i går att ”Dida överdrev”. Och i övrigt är kritiken massiv mot den brasilianske målvakten.
Jag hade väntat mig en rad arga mejl från Milan-fans efter min sågning av Didas filmkonster i gårdagens krönika. Det kom inte ett enda. Till och med de mest rödsvarta själarna såg och insåg att Dida skämde ut sig.
Jag pratade i går med Milan-folket på Gazzettans redaktion och även där var alla eniga om att Dida var direkt pinsam och patetisk. Tidningen hade också en omröstning på nätet. Sent i går kväll hade nära 90 000 personer röstat. 86,9 procent ansåg att Dida borde straffas av Uefa. 87,4 procent ansåg dessutom att Milan borde straffa Dida. Så stark är alltså kritiken mot Den döende svanen, även i Italien.
Jag tycker också att Ancelotti och Gudfader Berlusconi bör, som det så fint heter, vidta disciplinära åtgärder mot Dida. Låt gå för att man håller det internt, men straffas bör han. Det Dida gör är nämligen på sitt sätt skadligare för fotbollen än det den packade/puckade supportern gör. Dida är ett miljonbetalt proffs i en av världens största klubbar. Han borde veta bättre. Att han sen är i gott (läs dåligt) sällskap av högvis med andra filmande stjärnor är en annan sak.
Tid för läsarmejl
Efter en smärtsamt vacker höstdag i går, då Stockholm stod i lönnars röda och gula brand, kom så en kall, kall kväll. Med hostan rivande och slitande i bröstet tvingades jag stanna hemma från kyliga Råsunda och bevakningen av AIK–Hapoel Tel Aviv. Med andra ord fanns det gott om tid att gå igenom läsarmejlen. Hittade ett från en indignerad Göran i den klassiska stilen som går ut på att media alltid blåser upp allt och att inget egentligen hände i Glasgow. I övrigt var det för ovanlighetens skull idel kloka ord. Närmast pudelns kärna nådde kanske en herr Kjell i sitt mejl om klubbarnas och spelarnas ansvar:
”Varför inte vägra spela när publiken går över gränsen?”.
Det borde man ibland. Och när spelarna går över gränsen, som Dida, då borde alla andra ta avstånd. Men civilkurage går som bekant inte att köpa på postorder.
Kjells andra fråga är också värd att fundera över, hur plågsam den än må vara för oss som lever och arbetar med fotbollen.
”Man bör fundera på vad det finns för fundamentala fel hos något som framkallar dylika reaktioner. Utan att jämföra eller värdera i övrigt, det är ju sällsynt med slagsmål på Operan ...”.
Unikt för fotbollen?
Jo, det är ju det. Och det är sällsynt med slagsmål på läktarna i de flesta sporter förutom fotbollen.
Samtidigt tror jag, eller vill tro, att flertalet fotbollsfans är mer eller mindre normala (vad nu det innebär). Även i skolan var det de bråkiga killarna längst bak i bussen som hördes mest. Men det gjorde inte hela klassen till en problemklass. Avarterna bör uppmärksammas och motarbetas - men aldrig överdrivas. Då får de små en uppmärksamhet de inte förtjänar.
Svårare med Dida
Med Dida är det svårare eftersom han är den han är. Det han gjort kan inte förtigas, en hel värld kunde beskåda apkonsterna live. I slutändan tror jag ändå att det kostar honom själv mest. För Milan är det värsta att man inte fick loss Buffon från Juventus som planerat utan står kvar med Dida.
En gång så stor, nu så ynkligt liten. Det enda som var bra med det han gjorde var att det var så överdrivet att det kan ha öppnat ögonen på även de mest blinda. Alltid något.