Har svårt att köpa Samuelssons krav
Mats Wennerholm om friidrottsdebatten
Det finns en sanning inom all idrott.
Man får den uppmärksamhet man förtjänar.
Så jag har svårt att köpa Fredrik Samuelssons resonemang om varför helgens mångkamps-SM i Falun var stendött.
När Carolina Klüft var som bäst var grenen hetast i hela friidrotts-Sverige.
Mångkampen har aldrig dragit till sig något större intresse i Sverige, utom då det kommit fram svenskar som kan konkurrera i världstoppen.
Då exploderar det.
Som när Henrik Dagård tog EM-silver i Helsingfors 1994 eller under Carolina Klüfts storhetsperiod.
Då var hon en av de mest omskrivna friidrottarna i världen.
Nu är det inte det som Fredrik Samulesson är kritisk till i första hand, utan att Svenska Friidrottsförbundet ignorerar mångkampen.
Att de inte marknadsför den tillräckligt och att det var en enda representant på förbundet på plats under helgens mångkamps-SM i Falun.
Hade inte hjälpt med PR
Nu är det lite oklart hur många de egentligen var, då det formellt var fyra personer anställda av förbundet på plats enligt förbundskapten Karin Torneklint.
Men det är ingen större fråga i mina ögon.
Att det bara var de närmast sörjande på plats i helgens mångkamps-SM i Falun är inte det minsta konstigt. Ingen marknadsföring i världen hade kunnat ändra på det.
Där är det verkligen lågkonjunktur just nu.
Det är en svår sport och utan riktigt stora namn.
Den är svår att följa med alla sina poängtabeller och det gäller att ha miniräknaren påkopplad på mobilen hela tiden. Allt är inte alltid vad det ser ut att vara, beroende på vilka grenar de tävlande är bäst i. Allt kan vända på en femöring, om det nu fanns några såna kvar.
Nu har jag alltid gillat Fredrik Samuelsson.
Han brinner för sin gren.
Jag har aldrig träffat några friidrottare som hyser en sådan kärlek till vad de håller på med som just mångkampare. Jag kan förstå att han är bitter.
Inte nära rekord
Många ger upp chansen att bli bra i individuella grenar eller i andra sporter, för att testa sin egen förmåga och uppleva känslan och gemenskapen att tävla med likasinnade. Som när Fredrik Samuelsson gav upp fotbollen.
Jag beundrar den inställningen.
Jag är lika full av beundran för all den tid och slit och uppoffringar som mångkampare som Fredrik Samuelsson tvingas till för att vara bra i så många grenar på samma gång.
Men det är en annan sak.
Jag är inte förvånad att det knappt var en människa på plats vid SM i helgen.
Fredrik Samuelsson är inte i världstopp lika lite som någon annan svensk mångkampare den här säsongen.
Och hans poäng på helgens SM i Falun var en bra bit från hans personliga rekord på 8 172 när han stannade på 7 873 poäng.
Han ligger och balanserar bland de sista av de 24 som får en plats i VM i Doha i höst.
Och hur många kan namnet på svenska rekordhållaren i tiokamp?
De flesta skulle nog säga Henrik Dagård, men det är Nicklas Wiberg.
Hört talas om honom?
Han var tre poäng bättre än Henrik Dagårds tidigare rekord på 8 403 poäng, när han kom upp i 8 406 poäng och blev sensationell sexa vid VM i Berlin 2009.
Men inte ens det gav något större eko.
Och inte heller Carolina Klüft skapade någon rusning när hon tävlade utanför de stora mästerskapen - utom medialt då förstås.
Jag var på plats på flera av hennes mångkamper i dåvarande Europacupen, bland annat i Tallinn och i franska Arles.
Där var det få som brydde sig förutom de närmast sörjande.
Och jag tror aldrig jag såg en enda förbundsrepresentant springa omkring i buskarna. Inte ens då.