Northug: ”Det var som om livet var över”
Uppdaterad 2019-10-27 | Publicerad 2019-10-26
Petter Northug vann fyra VM-guld i Falun 2015.
Men den tidigare längdstjärnan tror att det aldrig hade hänt utan hans rattfylla året innan.
– Jag var slut, säger 33-åringen i TV2.
Northug: "Snackade med hans dotter"I vintras avslutade Petter Northug, en av längdsportens största stjärnor genom tiderna, karriären. Norrmannen som tog två OS-guld i Vancouver 2010 och hela tretton VM-guld.
I ett eget program på norska TV2 blickar Northug tillbaka på händelserna som definierat honom – och avslöjar att han var beredd att sluta redan 2011 efter sina tre VM-guld i Holmenkollen.
– När jag kom i mål var det som om livet var över, man hade gjort det man kommit för att göra. Jag var nöjd, och det var nog första gången som Petter var färdig som skidåkare och måste hitta nya sätt för att åka snabbt, berättar Northug.
Trots mättnaden slutade han inte då – men tre år senare, fjärde maj 2014, inträffade skandalen som blev vändpunkten för honom – rattfyllan där han med 1,65 promille i blodet kraschade med en bil i Trondheim.
”Älskar att vara avskriven”
– Man är på botten efter en sådan händelse, det tar tid att få allt och sjunka in. Du måste ta reda på hur du vill komma vidare.
– Det går utöver familjen, och när jag dagen efter pratat med mamma och pappa var jag fast besluten över att lägga upp en plan för VM i Falun.
Ett mästerskap som avgjordes nio månader efter incidenten, däremellan dömdes han till 50 dagar i fängelse och 195 000 kronor i böter för rattfyllan. Northug kom till världsmästerskapet i Dalarna med skandalen hängande över sig – men lämnade det med fyra VM-guldmedaljer runt halsen.
– Hungern tvingades fram av andra. Jag älskar utmaningar och omöjliga uppgifter, och även att vara avskriven. Det får mig att göra det som krävs.
Northug tror inte att hade han åkt vid VM i Falun om det inte varit för rattfyllan.
– Innan det var jag klar som skidåkare. Jag var trött på det livet, men efter rattfyllan placerades jag i ett fack. Jag kände att jag var tvungen att bli ihågkommen för att åtminstone ha försökt komma tillbaka.