Niva: England – de tusen fotbollklubbarnas land
Har alltså Sverige bestämt sig för att avsky engelsk fotboll nu?
Inte på fel grunder i så fall.
Det går att ifrågasätta kvaliteten på deras spel, rimligheten i deras självbild, stämningen på deras arenor, girigheten runt deras toppklubbar – men det går faktiskt inte att ifrågasätta kraften i världens allra mest heltäckande fotbollskultur.
Det har alltid varit min egen variant av att åka sagotåg genom drömmarnas land. Inget annat har tagit mig rätt in i den engelska fotbollens själva blodomlopp som alla tågresor har gjort.
Jag brukar kalla det för att färdas genom stryktipslandskapet. Nästa Rotherham. Sedan byte i Doncaster för alla som ska till Scunthorpe.
Om stadsplanerarna gjort det med avsikt vet jag inte, men ifall du är lite alert och vet vad du tittar efter så kan du så gott som alltid se siluetten av elljus och läktartak när tåget tuggar sig från samhällets utkanter fram emot stationen.
Bron över den lilla floden. Pubarna på hörnen. Kyrkan mitt i stan. Och så fotbollsarenan nära järnvägsspåren.
Det är det som alltid finns där, garanterna som de här små stolta lokalsamhällena lutar sig mot.
Lördagarna är de allra bästa dagarna att åka tåg på, dagarna då resorna övergår i ritual. För mig startar de ju oftast i London, över den där frukosten de kallar ”continental” nuförtiden men som ändå är så omisskännligt brittisk. Det spelar ingen roll ifall du faktiskt väljer bort bönorna – det känns som att du valt bönor i alla fall.
Omöjligt att inte märka när det är matchdag
Ett par ihåliga rostmackor, lite väl svagt kaffe istället för té, en extra koll på resrutten. Ifall det är match i Brighton, Southampton eller någon annanstans nere på sydkusten gäller det att ta sig till Victoria, Waterloo eller London Bridge. Om vägen går västerut – till Bristol eller in i Wales – brukar det vara Paddington som gäller. Men oftast är det ju norrut färden går.
I många av de största europeiska städerna kan du röra dig utan att ens märka att det är matchdag; Paris, Moskva, Berlin till och med Madrid. Fotbollen sväljs liksom upp och försvinner.
I London är det omöjligt, i alla fall om du kommer i närheten av någon av knutpunkterna. The Toon Army från Newcastle sköljer in över Kings Cross, samtidigt som några hundra Sheffield Wednesday kommer till St Pancras alldeles intill.
Det är inte så att de marscherar in på led och tar över gatubilden – men de syns, de märks. De går med studs i steget, med match framför ögonen.
Även om du själv sedan lämnar London finns fotbollen hela tiden kvar. Vanligast för mig är tåget norrut från Euston, det som nästan alltid tar dig till Crewe för byte. På precis varje station är perrongerna fyllda av fotboll, av förväntningar, av följen. Stoke på väg till Coventry, Sunderland i tusental på kurs mot Accrington.
En fyrsits och ett bord med lite tur. Broadsheetsen utbredda. Ett sexpack Stella att dela, två såna där chipspåsar som är alldeles för små. Salt and Vinegar, Gary Lineker-chips.
England – de tusen fotbollklubbarnas land, de tusen bortaresornas land.
Just den här lördagen kanske jag var på väg till Wigan eller Preston eller Burnley, någon av de där nordengelska städerna där tiden stått stilla, bortsett från att industrijobben försvunnit och tusentals invandrare från de asiatiska kolonierna flyttat hit.
Fotbollen uppfanns av städerna
Gärna lite regn i luften, sånt där lätt regn som mest bara är ett tunt draperi av vatten. Nio nyanser av grått, fyra nyanser av rödbrunt tegel. Vill jag äta så står valet mellan pubens roast och kebabsyltornas kebab. Vill jag shoppa så har jag antingen pantbanken Cash Converters eller lågprisbutiken Everything's a Pound.
Gubbarna har flat caps på sig, tonårsmammorna rosa mjukisdressar. The lads har alla vita sneakers. De lite yngre i Adidas-byxor och kortärmad matchtröja – trots att det är minusgrader – de äldre som klätt upp sig i en speciell sorts märkeskläder.
Fotbollen skapades av och för sådana här städer.
Efter den där semifinalen och den där straffen har jag nu upplevt hur en våldsam rekyl slår tillbaka mot den engelska fotbollen. Exakt hur mycket som finns på riktigt och hur mycket som bara finns på sociala medier kan jag inte riktigt bedöma – men i hyfsat hög utsträckning kan jag ju ändå förstå var allt kommer ifrån.
Det finns väldigt mycket som är värt att problematisera runt både den nationella självbilden och den oreglerade toppfotbollen här.
En raljans jag däremot tröttnar på väldigt snabbt är den om hur det inte ska finnas någon riktig, genuin, äkta fotbollskultur i England – hur allt minsann bara är plast numera. Längre från sanningen går det knappt att komma. Det är antingen en åsikt skapad för att posera eller en slapp missuppfattning.
Engelsk fotboll är inte Premier League
Jag sörjer också att skadliga ägare fått kontrollen, att biljettpriserna skenat, att ståplatserna försvunnit – men även om jag själv tillhör dem som sätter oproportionerligt stort värde vid levande, sjungande, självständiga kortsidor låtsas jag ändå inte att det är det enda som överhuvudtaget räknas. Bara för att stämningen sjunkit på Premier League-läktarna innebär det givetvis inte en hel fotbollskulturs död.
Premier League är engelsk fotboll, men engelsk fotboll är inte Premier League. Hjärtat ligger djupare – och hjärtat slår fortfarande starkt. En fotbollsklubb kan aldrig definieras av sina ägare, precis som en nation aldrig kan reduceras till sina ledare.
Som så många andra svenskar ur min egen generation började jag dras hitåt innan jag var gammal nog för att välja själv eller förstå vad det egentligen var som hände. Hela mitt eget intresse för den engelska fotbollskulturen har skapats och formats av att jag var utlämnad till Tipsextra som liten, och förlorade mitt hjärta till Tottenham Hotspur som sexåring.
Men min värld varken började eller slutade här.
Fotbollen har alltid varit mitt sätt att upptäcka, utforska och förstå världen – hela världen – och jag har alltid brunnit av innerlig nyfikenhet och lust att begripa mig på fotbollens roll och betydelse i alla dess olika delar.
Än kan jag inte påstå att jag är framme och färdig, men efter flera decennier som fotbollsnomad kan jag i alla fall konstatera att jag sett matcher över så gott som hela jorden. På vissa ställen har jag bara svept in och gjort nedslag, men på den europeiska fotbollskartan har jag egentligen inga vita fläckar kvar. Här har jag varit i så gott som varje stor eller halvstor bollsparkarstad, ofta återvänt många gånger med år och till och med årtiondens mellanrum.
Är som inget annat land i världen
Jag har uppskattat alla de här platserna, alla de här länderna, alla de här fotbollskulturerna – ansträngt mig för att förstå dem – men jag kan uppriktigt ändå skriva att ingen är som den engelska.
Ingen annanstans i världen finns det ett land som är lika genomsyrat av fotboll, som går hand i hand med den på samma sätt. Tyskland är det enda som överhuvudtaget går att jämföra. Jag har varit i de latinska länder där fotbollens betydelse pliktskyldigt ska jämföras med religionens, men förenklat uttryckt är relationen där ofta nyckfull och fläckig där den här är konstant och heltäckande.
Det är inte det att varje stad här har en fotbollsklubb – så är det ju överallt – utan det är att varje stad här har en fotbollsklubb som räknas. Från Hartlepool och Carlisle i nord till Plymouth och Torquay i sydväst och precis överallt däremellan.
Oavsett division och oavsett situation lever människor sina liv för och med de här klubbarna. Får de en bra resa genom FA-cupen och en generös biljettilldelning kan de alla ta med sig 10 000 fans till en bortamatch. Når de en kvalfinal kan de alla mobilisera och ta 30-40 000 till Wembley.
Det har gjorts forskningsstudier som visar att mer än 90 procent av den manliga befolkningen i en stad som Liverpool definierar sig själva som aktivt fotbollsintresserade. Siffran är lägre bland kvinnorna, men inte så värst mycket.
Jag är inte ute efter att försöka annektera det England har – svensk fotboll har också oerhört mycket att vara stolt över – men jag ser det som fullständigt självklart att respektera det.
Ber du mig kvantifiera kraften i en fotbollskultur så tittar jag gärna på publiksiffror, och allra helst på dem som går att hitta nedanför de största arenorna och de glammigaste klubbarna.
League 1 snittade 9000 åskådare
Säsongen innan pandemin tömde läktarna räknade The Championship – alltså den engelska andradivisionen – totalt in fler än elva miljoner åskådare på sina matcher. Det var fler än Serie A, fler än La Liga, fler än Ligue 1.
Snittpubliken var marginellt lägre, men ju längre vi sedan fortsätter neråt i seriepyramiden, desto mer iögonfallande blir siffrorna alldeles oavsett hur vi viktar dem mot befolkningsmängd.
Tredjedivisionen League 1 snittade nära på 9 000 åskådare per match. Nästan exakt samma siffra som Allsvenskan, högre än högstaligssnittet i uppemot hälften av EM-nationerna; Danmark, Polen, Ukraina, Österrike, Kroatien, Tjeckien, Ungern, Finland, Slovakien, Nordmakedonien och hur vi nu räknar Wales.
Och engelska fjärdedivsionen? Femtedivisionen? Hade också hävdat sig väl. Drar också mer publik än många högstaligor.
Likt många andra har jag rätt svårt för vad ”Football's Coming Home” förvridits till, det här bröstbultande, triumfatoriska stridsropet. Däremot älskar jag innebörden texten egentligen bär på i sin ursprungsversion; förmågan att gång på gång omvandla besvikelse till hopp, att fortsätta drömma mot bättre vetande.
There's always next year. Det kommer alltid en ny chans, en ny match, en ny säsong – i alla fall för de som alltid är där, som förnyar sina årskort innan nedflyttningsstriden ens är avgjord.
Själv har jag alltid haft problem med att relatera till den sortens lojalitet som är villkorad mot framgång. Jag hänger inte med i tankegången som leder fram till bojkottade matcher och stormade träningsanläggningar vid en förlustsvit.
Publiksiffrorna är beständiga
Det mest anmärkningsvärda med engelska publiksiffrorna är inte bara att de är höga. Egentligen är det ännu mer beundransvärt att de är beständiga.
Ta Portsmouth som exempel. Under ett drygt årtionde har de nu legat i alla de fyra högsta divisionerna. Hemmasnittet är så gott som identiskt, oavsett om de spelar i Premier League eller League 2, om de möter Manchester United eller Mansfield Town.
We'll support you evermore.
Norwich City? 24 348 i snitt när de spelade i Premier League, 24 671 när de sjunkit hela vägen ner till League One. Du kan ta i stort sett vilken klubb som helst ur exempelhatten. När Birmingham City åker ur en division – det händer rätt ofta – sjunger de alltid ”Blues Go Down Together”.
Det finns långt fler än 100 professionella fotbollsklubbar i England. Alla kan inte vara bäst, alla kan inte samla bucklor – men det är inte heller där deras värde ligger.
The great fallacy is that the game is first and last about winning.
Själv började jag åka över till England i skarven mellan 1980- och 1990-talet, precis i brytpunkten mellan den gamla engelska fotbollen och den nya.
Tragedierna på Heysel, Valley Parade och Hillsborough var otäckt färska i minnet, men de enorma ståplatsläktarna stod fortfarande kvar. Jag hann stå på The Shelf på White Hart Lane och The Shed på Stamford Bridge, bockade av Chicken Run på Upton Park och faktiskt till och med North Bank på Highbury innan de rev både läktarna och arenorna.
Det var en ny värld att utforska, att lära känna, att förstå sig på.
Själva fotbollen var ju en sak, men alla de där kulturella koderna och markörerna tog bokstavligt talat åratal att dechiffrera. Internet hade knappt kommit till England när jag väl flyttade hit i mitten av 1990-talet, så alternativet att googla sig fram fanns helt enkelt inte.
Samling bakom puben klockan 13.30
Det krävdes nog en handfull bortaresor innan jag förstod vad Stone Island-patchen med kompassen signalerade på den här tiden.
Hur funkade det hos bookien...? Var 4/7 ett bra odds för hemmaseger? Vad skulle jag ta med mig till polaren på läktaren när jag gick ner till kioskluckan under pausvilan? Bovril?! Vafan är Bovril...?
Wallcharts och Subbuteo, trials och testimonials, banning orders och CCTV. Ronnie Radfords gamla Hereford borta i FA-cupen, fysiska köer runt kvarteret när biljetterna släpptes till omspelet. Tjocka, mjöliga pommes frites i en strut av tidningspapper. Någon Off Licence öppen på vägen ner mot tåget...? Radio phone-ins på väg från matchen, Match of the Day när man väl kom hem.
Kondens på insidan av englasfönstret. Ett handfat utan blandare – högerhanden iskall, vänsterhanden skållad – med allt mögligare heltäckningsmatta nedanför.
Men Middlesbrough borta redan på tisdag kväll.
3500 biljetter till bortasektionen, alla slut. Eftersom sista tåget söderut hinner gå innan slutsignalen så har Dave från The Antwerp Arms fixat minibuss. Samling på parkeringen bakom puben klockan 13.30.
Framme i nutid är har vi ju både en engelsk fotboll som förändrats fullständigt, och en engelsk fotboll som i grunden förblir precis likadan.
Kommersialiseringen och medialiseringen har bara snurrat snabbare och snabbare, förbi Sky Sports, Super Sunday och Deadline Day fram mot Superligan som aldrig blev av. Ändå så har fotbollens kulturella betydelse här bara ökat de senaste 25 åren.
Ifall du tittade mot en bortasektion i Grimsby på 1990-talet så såg du i stort sett enbart vita män, de allra flesta från arbetarklassen. Så ser det inte längre ut. Idag är den engelska fotbollen korskulturell på riktigt, engagerar oavsett kön, etnicitet och samhällsskikt.
Liknade inget jag någonsin upplevt
Mer resurssvaga grupper har sorgligt nog trängts ut från många Premier League-arenor, ändå klarar ytterst få av dem av att faktiskt vända fotbollen ryggen. Före pandemin var de sammanlagda publiksiffrorna i de fyra högsta divisionerna på sin högsta punkt sedan 1950-talet.
Som mest såg 27,6 miljoner tittare på Englands semifinal i onsdag, ganska exakt hälften av befolkningen. Stämningen inne på Wembley liknade inget jag någonsin tidigare upplevt på en engelsk arena, inte ens på den mytologiserade gamla ståplatstiden.
När jag själv kom upp på läktaren tog det bara några minuter innan min telefon blinkade till med ett varningsmeddelande. Decibelnivån den utsattes för var helt enkelt för hög: ”Just 10 minutes at this level can cause temporary hearing loss”.
Okej, uppfattat. Det var ju inte så att jag gick hem, direkt.
De tidstypiska kulturella markörerna ser såklart annorlunda ut nu. Idag är det ölregn i en Boxpark-låda i Croydon. Jubel bland traditionellt klädda muslimer i en moské i Blackburn. Uppblåsbara enhörningar av plast på spelarhotellet. Hysteriska memes på sociala medier.
Överljudshöga versioner av ”Sweet Caroline” med Neil Diamond och den där Atomic Kitten-låten som numera handlar om Gareth Southgate. ”Achy Breaky Heart” med Billy Ray Cyrus, som stöptes om till ”Don't Take Me Home” uppe i Newcastle och som nu adopterats som landslagssång.
Runt den engelska fotbollen ryms fortfarande både huliganism, rasism och populism – men något annat vore omöjligt i en rörelse som omfattar hela den här splittrade nationen.
Resultatet ikväll säger ingenting om fotbollskulturen
Själva landslaget består numera av spelare som bokstavligt talat representerar hela England, både geografiskt och socialt. Mestadels är de sympatiska och rätt välformulerade unga män med ganska sunda självbilder. Orimligt välbetalda, absolut, men med en förståelse för sin samhälleliga position och betydelse.
Kanske blir de Europamästare idag, kanske förlorar de.
Resultatet kommer att säga väldigt mycket om kvaliteten på det engelska herrlandslaget, men nästan ingenting om styrkan i den engelska fotbollskulturen.
Om några veckor ska arenorna öppnas fullt ut igen i samband med säsongsstarten. Bradford kommer att snudda vid 20 000 åskådare i fjärdedivisionen. West Bromwich kommer att fylla sin bortasektion nere i Bournemouth. AFC Wimbledon kommer att sälja ut nya Plough Lane, nu när den supporterstyrda klubben återvänt hem efter 30 års kamp.
Det är den engelska fotbollens hela ansikte, den engelska fotbollens sanna ansikte – och precis som alla andra år finns det mitt framför ögonen på alla som har minsta intresse av att titta.