Nu har det gått exakt ett år sedan mitt liv förändrades drastiskt. Det är nu ett år sedan Matilda lämnade oss. Att det gått ett år sedan jag senast såg henne, höll hennes hand och hörde hennes röst är helt galet. Detta år har bara flugit förbi.
Det är lite skrämmande att det går så fort, men också lite skönt kanske, tiden läker väl sår och kanske även ett brustet hjärta.
Jag hade dock aldrig kunnat drömma om att jag idag eller under detta år skulle kunna leva som jag gjort eller mått så bra som jag ändå gör idag. Det har självklart varit mycket upp och ner, mycket känslor, mycket gråt, men också väldigt mycket glädje. Som en av Matildas vänner snällt sa igår, jag tror hon är så fruktansvärt stolt över hur du hanterat situationen. Det värmer att höra, och lite så tror jag det ändå kan vara. Att M är lite stolt.
Jag har en händelse som kan sammanfatta detta år rätt bra. Mellan åken på VM slalomen, jag står helt själv på toppen värmer upp inför andra åket, lyssnar musik och fokuserar på uppgiften. Jag ska ner och ta en medalj, är planen, allt känns väldigt bra. Helt plötsligt dyker lite fel låt upp i lurarna och jag börjar gråta, står där inför andra åket med tårar men känner ändå kraft. Jag lyssnar klart låten, skakar av mig tårarna och drar ner mot start. Väl där går det nästan enligt plan…
Jag satt just och läste lite i min dagbok jag skrev första månaden från kvällen jag fick samtalet för ett år sedan och resan över mot Chile och vidare. Jag var rädd att jag skulle glömma detaljer av chocken, vilket jag inte gjort men ändå skönt att ha vissa saker nedskrivna och läsa för att minnas saker tydligare. Det jag skrivit är rätt blandat, mycket fram och tillbaka i tro och känslor, ibland inte så sammanhängande.
Jag skrev detta på planet 1h från landning i Santiago:
”Flygningen har gått bra, sov nästan 10-11h, vakna några ggr och fällde en tår. När man sover känns allt som vanligt, men när man vaknar är mardrömmen kvar… Frukost, känslorna håller på att knäcka mig. Får inte ut allt, kan inte prata om vad jag känner, tanken får det bara att brista. Är mest ensamheten och rädslan att bli lämnad själv som som skrämmer mig så fruktansvärt… hur ska jag klara det…Svårt att inte tänka dessa tankar… Jag tror fortfarande älskling men vågar inte vara för positiv, jag tror jag själv kan kraschlanda då. Jag är själv den som alltid säger man måste tänka positivt, ta med ljusglimtar och alltid aldrig sluta jobba för vad man vill. Jobbar man tillräckligt hårt får man oftast det, det har vi båda visat för varandra. Just det ska vi göra nu. Mål: Få dig älskling att vakna som steg ett, sen tar vi den tid som behövs för att vi ska orka flyga hem, för hem ska vi”
Just att bli lämnad ensam och fortsätta ett liv själv, var det som från första sekund skrämde mig väldigt mkt. Jag minns att jag sa det första natten innan jag åkte till Chile, till mamma och pappa, jag tror inte jag kommer klara detta. För innerst inne visste jag från först stund att det var väldigt kritiskt med M och att det kunde sluta på detta sätt. När jag läser dagboken så skriver jag det även några fler gånger i början, men det är bara dom 2-3 första dygenen som den känslan infann sig innan det vreds om och jag insåg att nu måste jag fixa detta och sedan dess har jag inte tänkt något annat.
Även om jag varit väldigt ledsen perioder, så kan jag under detta år inte minnas en morgon där jag vaknat och bara velat dra täcket över huvudet och inte gå upp. Är något konstigt men där är det som mest tydligt med drivet jag har, att jag vaknar och vill sätta en positiv känsla på dagen. Så jag släpper nog inte in någon annan tanke där.
Under året som gått har man mötts av många olika utmaningar. Det jag tyckte var jobbigaste i början var att träffa alla för första gången igen, konstant kände jag hur folk iakttog mig och försökte söka av och se hur jag mådde. Tog alltid ett litet tag innan många märke att jag faktiskt mådde bra och var samma kille. Kunde även se att folk tyckte synd om mig, vilket är fint men också jobbigt på ett sätt. Men här vet jag att bloggen har hjälpt mig extremt mkt att jag direkt skrev, var öppen och ärlig. Jag är bättre på att skriva än att prata känslor så bara där underlätta det för mig. Men det hjälpte på traven att många redan visste saker, fick veta hur jag mådde och kände, jag slapp därför väldigt många stela samtal.
Ett av mina först mål jag satte upp för mig själv var att jag var tvungen att bli mer öppen för nya relationer. Jag har alltid varit lite blyg och inte alltid varit öppen att släppa in för många så nära inpå mig, har ofta känt att dom kompisar jag har nära räcker och med Matilda vid min sida hade man alltid någon nära och kände sig trygg. Hon var även den som oftast bjöd in och såg till att vi träffa många vänner. Så det är något jag jobbat med, och tycker att jag utvecklats och verkligen försökt vara mer öppna och nyfiken.
Det är något Cecilia snabbt lärde mig mig, att vara nyfiken på saker som kanske kändes jobbigt och som jag såg som utmaningar. Så jag har hela tiden försökt vara nyfiken på saker som kommer och även på hur jag själv under året skulle utvecklas.
När jag relativt snabbt ändå efter olyckan mådde bra och kände mycket kraft, så fick jag höra från olika håll att man är i chock och att det kan slå tillbaka om några veckor eller ett år. Så därför har jag hela tiden, även nu försökt att verkligen lyssna och vara ärlig mot mig själv, hur jag mår. Jag går fortfarande och tänker att jag kan få en dipp och gå i väggen, så försöker verkligen vara lyhörd. Det ända jag bara känner nu är att jag kanske inte har lika mkt kraft och intresse till saker runt omkring, jag orkar inte har lika många bollar i luften, särskilt admin saker tar rätt mkt kraft från mig och jag kan släppa på rätt viktiga saker i perioder för jag inte orkar riktigt.
Jag har utvecklats väldigt som person detta år, jag önskar M hade fått träffa mig idag. Jag tror framför allt jag njuter av livet desto mer, för jag vet att det faktiskt kan ta slut idag eller imorgon. Jag tror jag faktiskt tänker mindre framåt och lever mer här och nu.
Jag hade aldrig suttit här idag och mått som jag gör utan det stöd jag fått. Jag inte känt mig ensam under hela året. Jag har fantastiska vänner och familj som hela tiden funnits där och fortsatt alltid är där. Jag har även stärkts av stödet utifrån, så jag är så tacksam för all kärlek jag fått.
Jag har även fått extremt mkt hjälp från familj och vänner, men det är en person som jag inte klarat detta utan. Det är min bror Jonas, som lagt extremt mkt tid från dag ett på att hjälpa mig lösa allt praktiskt och admin åt mig. Jag blir ibland mörkrädd när jag tänker på allt som behövts fixas med och faktiskt fortsatt behöver göras. Särskilt allt som Jonas gjorde första veckan i Chile och kommande tid där efter. Så stort tack bror, att jag fått fokusera på rätt saker.
Nu fortsätter mitt liv med nya utmaningar och jag är nyfiken vart jag kommer hamna, vart jag är imorgon eller om ett år.
Jag ska avsluta med några rader jag skrev i Chile.
Jag är inte längre rädd att dö, för döden är finare än jag trott och jag vet att jag nu har dig där uppe och får träffa dig då.
Vi är vana att vara ifrån varandra, även om vi aldrig gillat det, men det var en del av vårt liv. Nu drar du på ett långt läger bara, en resa jag snart följer efter dig på.
Bergen är vår vän men även vår fiende.
