Kevin kommer ut

I ett decennium har han varit professionell hockeyspelare. Nu är det dags att berätta sanningen.

Nej, Kevin Lindskougs historia varken börjar eller slutar med kokainet han tog i vintras.

För att berätta allt måste han som varit hockeyproffs i tio år samla sig.

Och ta på klänningen.

Det är en usel fredag.

Kevins hår står på ända, ögonen är grumliga och persiennerna fördragna. Genom en fönsterspringa sipprar avgaser in från Storgatan i Umeå, men svalkan är viktigare än stanken. Det går knappt att andas här, men heller inte att gå ut.

I somras kom 32-åringen till en insikt. Efter tio säsonger som ambulerande hockeyproffs var han redo att föra vidare sina kunskaper till ungdomar. Berätta om elitidrotten, om att vara målvakt, om livet, varna för knarket, om att vara en trekantskloss som behöver passa in i det kvadratiska hål som hockeyn erbjuder. Kevins nya klubb brann av iver, skickade honom på tränarkurser och applåderade när han bjöd in en polis för att föreläsa för barnen.

I veckan dog drömmen.

”Jag förnekar ingenting”

– Jag är instängd, för jag har varit deppig. Jag orkar nog inte intervjuas i dag, men tar det gärna när jag fått samla mig, säger han, reser sig från soffan och rafsar runt i en låda.

Han visar samlarbilder från karriären. Med en glitterlila lösnagel pekar han ut sin nuna på lagfoton i Rögle och Björklöven, med långa ögonfransar blinkar han generat åt signaturen på sitt eget hockeykort från polska Katowice.

Det var så hans resa ut i Europa började. Den tog honom från målbur till målbur, till stora segrar och bittra förluster, små skridskoskär som ledde fram till kokainet, till beskedet att han måste hålla sig borta från sin nya klubb i fyra år.

– Jag förnekar ingenting. Men det borde finnas lite proportioner. Om man lyssnar på vad som hänt hoppas jag att man förstår, säger han.

Men i dag är han inte i skick att gräva så djupt. Nertyngd av besvikelse visar Kevin Lindskoug ändå runt i lägenheten, pekar mot sminkspegeln, leder in till klädkammaren där en cendréfärgad peruk hänger under en brun.

Han vacklar lite, men vi beslutar oss för att ses i Stockholm om ett par dagar i stället. För Kevin bedyrar att han vill ställa upp. Där i det kvava rummet i Umeå beslutar han sig för att göra det enda raka.

Han måste komma ut.

På måndag morgon traskar en morskare man genom Aftonbladets redaktion i huvudstaden. Han är klädd i vinröda mjukisbyxor och kånkar på påsar med finkläder för en kommande fotografering. I helgen har han gått på fest, men också grubblat över vårt möte, hur han ska formulera sig för att låta begriplig, ja vilka etiketter som passar.

De enkla först.

Kevin är en nyss pensionerad hockeymålvakt som förfäktade en slags hybridstil, till hälften vilade på teknik, till hälften på känsla. För tio år sedan sågs det som ett förlegat sätt att mota puckar på, nu börjar blandningen bli modern igen. Han är skåning i grunden, född i Trelleborg, men Västerbotten känns som hemma.

32-åringen är inte gay utan har haft flickvän större delen av sitt vuxna liv. Han är singel nu. Han är transvestit i ordets rätta bemärkelse, alltså en person som stundtals använder ett annans köns könsuttryck, men tycker att ordet fått en oönskad laddning. Engelskans crossdresser låter bättre. Han vill se feminin ut, men inte som i en dragshow där man i regel uppträder i flamboyanta utstyrslar.

”Jag visste vad som hjälpte”

Trans är han, men därmed inte sagt att han vill operera sig för att få en kvinnligare kropp. Och han bär inte klänning och smink av sexuella skäl. Emellanåt har han chattat med personer som önskat ligga med strumpbyxor på, men inte känt någon dragning åt det hållet.

Terminologin är snårig, har alltid varit, men längtan har funnits där från början.

– Som barn var jag tävlingsinriktad men känslig. Jag passade inte in i hockeyns machokultur, i snacket om tjejer, och bråkade en del. Men när jag kom till Björklöven som 22-åring fick jag ordning på mig själv och därmed humöret. Jag visste vad som hjälpte, säger han när vi slagit oss ner i ett mötesrum.

Förstod du från en dag till en annan att du ville se ut som en tjej?

– Nej, det var inte så konkret. Men jag hade intressen som många tjejer har, smink och mode, att måla naglarna. Jag kände ett inslag av något feminint. Jag hade flickvän och kunde gå in i hennes värld, så det funkade. Jag var ganska lycklig fast det kändes... onormalt.

Han tar en klunk energidryck, gnuggar sig i ögonen.

”Ingen poäng med trosor”

– Du kan inte förnärma mig. Det är bättre att du ställer precis alla frågor du kommer på så ska jag försöka svara.

Okej. Med all risk att låta fånig. Stod du i mål i trosor eller kalsonger?

– Det är inte fånigt. Jag hade kalsonger. Det fanns ingen poäng med att ha på trosor om ingen såg det ändå. Min könsidentitet har att göra med utseende.

Ett minne poppar upp.

– Jag började måla naglarna i Belarus 2016–17 och fortsatte i Danmark säsongen efter. Det var en självförtroendegrej. Någon lagkamrat kommenterade det, men det var ingen stor grej. När vi sedan vann en match i polska cupen, typ semifinalen, intervjuades jag i live-tv och fick frågan varför jag hade målade naglar. Jag hade tänkt ut ett svar på förhand men vet inte vad jag fick ur mig, jag var så inne i matchen.

Karriären är ett kapitel i sig. Efter en vinter som förstemålvakt i Björklöven 2015–16 erbjöds Lindskoug SHL-kontrakt men hamnade i Belarus. Därifrån gick han vidare till danska Rungsted, polska Katowice, italienska Ritten/Renon, svenska Boden och engelska Guildford.

Prestationerna var stabila, förtroendet konstant, räddningsprocenten en bit över 90. På varje ny adress baxade han in sminket och kvinnokläderna och ägnade ensamma stunder åt att träna. För jo, målvaktsrollen krävde konstant utveckling, men det gjorde sannerligen make up-färdigheterna också.

I många år var Lindskoug missnöjd över spegelbilden. Lockarna och de rougepudrade kinderna matchade inte den inre visionen, så före läggdags tvättade han modstulet av sig sminket.

Skulle kännas som maskeraddräkt

Men så sakteliga lärde han sig att vida magtröjor, croptops, och högmidjade kjolar funkade bäst för att dölja musklerna. Att en viss sorts concealer täckte skäggstubben.

– Jag blev så ledsen när det inte... gick. Jag letade på datorn efter tips, men det var svårt att hitta rätt sorts råd. Jag hade fel färg på sminket, läste råd om att ha starkt röda läppar, men jag vill inte sticka ut, inte ha mer än nödvändigt.

Var ditt mål att se ut som en vardagssnygg tjej?

– Ja, jag ville bli uppfattad som tjej. Och jag vet att många hänger på bröst i silikon, de shapear sig, men det skulle kännas som en maskeraddräkt. Då är det inte längre jag utan någon annan.

När blev du riktigt bra?

– Kanske i fjol.

Gick på Halloweenfest som tjej

Som ödets ironi var det framstegen framför spegeln som föranledde kraschen.

Sommaren 2023 började Kevin röra sig utomhus i kvinnokläder. Han valde platser med omsorg, i Malmö kände få igen honom, och tog sina första steg utomhus på darriga klackar. I oversize-top besökte han en konsert helt ensam och pratade glatt med de tjejer som kom fram. Måhända passerade han inte som kvinna, men acceptansen var ändå total och värmande. Shit, han behövde inte smussla.

Samma höst skrev målvakten på för Podhale i den bergiga polska småstaden Nowy Targ. Det var svenskens andra sejour i klubben och till Halloween lät han allt bära eller brista.

– Många tyckte det var roligt att jag kom som tjej, men andra blev obekväma. Det var en tjej på festen som var snäll, men kanske inte förstod laddningen. På väg hem till henne smet vi in på en bar och presenterade mig för hennes kompisar. I byn visste alla vem Kevin Lindskoug var och två av vännerna var klubbens största fans.

Livet vid ett vägskäl

Efter festnatten spreds rykten. På omvägar hörde Kevin att det tisslades om att han var gay och snart var kontraktet brutet med en luddig formulering om att truppen saknade förtroende för sin förstemålvakt.

– Jag fick sparken för att tränaren inte tyckte att jag passade in i laget. Av folk från föreningen fick jag i förtroende höra att det var lagkamrater som var väldigt oroliga för att dela omklädningsrum med mig.

Chock och ilska förbyttes snart i flyktvilja. Kevin hade hoppat på nästa flyg om det inte vore för den innestående lönen och agentens strikta råd om att stanna i Polen tills allt var utbetalat.

Så han lydde.

Väntade ut dagarna.

Gick på lagets gym så länge han släpptes in och löste sedan medlemskap på ett annat.

Privatlivet var tilltrasslat, förhållandet på upphällningen och livet framme vid ett vägskäl. Skulle det gå att kväsa behovet av att uttrycka sin sanna identitet, fortsätta klyva livet i stoiska hockeyträningar och hemliga sminksessioner? Fanns det andra ligor där han skulle accepteras, eller var karriären slut?

”Halva laget drog kokain”

– Det blev för mycket. Jag mådde dåligt. Jag fick fel vänner på slutet och testade droger med dem. Och sedan ensam. Litegrann bara, mitt på dagen. Jag blev inte hög, det skedde ingen personlighetsförändring, men jag vågade stå för vem jag var. Jag klarade av att inte bry mig om andra.

Första gången han tog drogen, en billigare variant av kokain, var det skamfyllt. Andra gången gick det aningen lättare, tredje gången var knarket ett nödvändigt ont för att orka sig igenom dagen.

Efter en helvetesmånad flög Kevin hem till pappa i Skåne för att fira nykter jul och lugna ner sig.

I mellandagarna 2023 tog karriären ny fart i skotska Fife Flyers. Kevin Lindskoug hann knappt presentera sig innan han bjöds på nyårsfest, där drogerna ska ha flödat.

– Halva laget drog kokain på festen. Jag förstod att det fanns i mängder och var lättillgängligt.

Mellan stolparna började det strålande. Det svenska nyförvärvet tätade ett läckande försvar, hans hybridstil bidrog med rutin och lugn. Men hemma i lägenheten kröp det i kroppen, bröstkorgen brusade av lust att ta fram sminkborsten, att fortsätta på det spår som lett till dråpslaget i Polen.

Knarkade inte för att festa

– Jag blev stressad av att trycka undan allt. Eller ledsen. Jag gjorde annat för att distrahera mig, spelade datorspel till tre på natten och kom sliten till träningen.

I mötesrummet på Aftonbladets redaktion lyfter Kevin Lindskoug blicken, den är vattnig och matt, men han vill vara ärlig. Lösningen hette kokain. Det var åt helvete fel, han fattar det, men med pulvret i kroppen skingrades dimmorna. Han knarkade inte för att festa, inte för att umgås med andra, utan för att få sinnesfrid att dölja sina maskulina attribut.

För att i godan ro låsa dörren och måla läpparna rosa.

– Efter några dagar skvallrade min rumskamrat. Han hade hittat en påse kokain och berättat för sportchefen som kickade mig. Efteråt mörkade vi vad som hade hänt.

På sportsliga grunder lät det som jackpott för rivalen Glasgow Clan. De hastade iväg ett kontraktsförslag åt målvakten som bröt upp igen, bytte stad och började om.

Men svensken var tömd på tilltro, närmast paranoid i mötena med de nya lagkamraterna, så han sökte vänskap på andra håll.

Utpressades – en grym lek

– Jag träffade en kille som bjöd hem mig. Vi satt och snackade och jag trodde han var en ny kompis, så jag märkte inte ens att han tog foton i smyg. Jag förstod inte varför han ställde så många frågor om vad jag sysslade med, att jag var hockeyspelare. Nästa dag började utpressningen. ”Jag ska outa dig” skrev han.

Kevin säger att han inte ens fick några konkreta motkrav, ingen lösensumma, utan allt verkade vara en grym lek. Bilderna kunde plinga in i lagkamraters mobiler vilken timme som helst, varje träning riskerade bli den sista.

– Mina tankar var så osunda och splittrade. Ibland åt jag inte på en hel dag, tränade, kastade i mig en macka och gick till sängs. Ibland kom jag inte upp ur sängen. Så jag köpte lite kokain för att kunna resa mig upp.

Vad hände med utpressaren?

– Jag blockerade hans nummer. Då skrev han från andra. Till slut så bara... fuck it. Jag ville inte bli outad men kunde inte skydda mig, bara vänta.

Varför sökte du inte psykologhjälp i stället?

– Bra fråga. Jag förstår att det låter ologiskt, men jag var pressad och mådde så dåligt. Det tjöt i huvudet.

”Fungerade när det var match”

Berätta om 24 februari 2024.

– Är det dagen före bortamatchen mot Dundee?

Ja.

– Jag var ensam hemma och vid tvåtiden på eftermiddagen tog jag kokain. Det är 0,5 gram i en påse och jag försökte dra ut på det för jag ville inte ha för stor effekt, utan bara... dämpa. För att inte bara ligga i sängen och hata mig själv. Men jag hade lärt mig att somna tidigt för att kunna fokusera på hockeyn nästa dag.

När tog du det sista kokainet den dagen?

– Klockan åtta kanske. Inte senare i alla fall.

Och nästa dag?

– Nej nej. Allt var dåligt i mitt liv och kokainet lät mig vara mer feminin, så att jag vågade. Men aldrig i samband med hockeyn. Det var en annan del av mig, när det var match fungerade jag.

”Jag hatar mitt liv”

Efter morgonvärmning och bussresa släpptes pucken klockan 19.30 i Dundee Ice Arena. Det var 25 februari 2024 och hemmalaget gjorde tre mål på elva minuter innan Glasgows svenske målvakt byttes ut. Efteråt kallades han till dopningskontroll. Kevin misstänkte att någon i hans förra klubb hade tipsat dopningsjägarna, att ryktet hade hunnit ikapp honom, att resan från Malmö efter alla mellanstopp var framme vid slutstation.

– I mitt huvud var det femtio-femtio om det skulle vara positivt. Men jag gick ändå till vår fysioterapeut och berättade om mina självmordstankar. Jag mådde jättedåligt och behövde hjälp. Jag orkade inte längre leva i ständig oro, så jag sa att nu är det fan bra, nu ska jag sluta spela hockey för jag hatar mitt liv.

Var du redo att komma ut då?

– Nej.

Kevin Lindskoug hade kunnat fullfölja säsongen i väntan på analyssvaret, men han ville inte. Han avsade sig kommande löner och mottog den psykologhjälp som klubben tillhandahöll. Kraschade hemma hos pappa. Lät vårens obarmhärtiga ljus skina i hans svartsynta ansikte. Sov.

Fyra års avstängning

När Antidoping Sverige ringde bekände han allt. 0,5 gram kokain dagen före match som självmedicinering, gör vad ni vill av det, karriären är ändå över. Till sommaren mejlades ett besked som han inte ens orkade öppna.

– Kan vi ta en paus? frågar Kevin efter någon timmes intervju. Egentligen saknas ett kapitel i historien och vi har planerat både fotografering och poddinspelning. Men 32-åringen är urlakad. Schemat är för späckat. Ambitionen att inte undanhålla något har dränerat honom på energi, pressat ner axlar och ögonlock, så han behöver vila.

Vi äter hamburgare på tisdag. Testar ljuset i ett omklädningsrum på redaktionen, finner det för skumt och hittar en skrubb där lamporna är starkare. Kevin har sovit länge och är ivrig att få visa sitt sanna jag. Skäggstubben ska täckas, ögonlocken få diskret färg. Om en timme går taxin till Arkadiens ishall, en plats vald med omsorg.

För i det där mejlet från Antidoping Sverige meddelades fyra års avstängning. Reglerna är inte glasklara, men under perioden får han troligtvis inte vistas i kommunala ishallar och den närmaste privatägda ligger en timme norrut, i Rimbo.

– Jag kan inte förstå att jag får ett så hårt straff. Vad fick Therese Johaug? 18 månader? säger Kevin.

Bevisbördan låg på honom

I Idrottens Antidopingreglemente står att för den som tar en missbrukssubstans, dit kokain räknas, ”utom tävling i ett icke idrottsrelaterat sammanhang, ska Avstängningstiden vara tre (3) månader” (10.2.4.1). Godtar man ett behandlingsprogram ska straffet sänkas till en månad.

Men fyra år? Medan idrottare fått hälften för anabola steroider?

I regelverket finns ett par ord som ställer till det för Kevin Lindskoug. Tre månader utdöms ”om Idrottsutövaren kan visa” att drogen intagits utom tävling.

Under utredningen i våras lovade Kevin att så var fallet i Glasgow. Men bevisbördan låg på honom och målvakten la inte fram några konkreta belägg för sin sak.

– Ord räcker inte enbart, säger Josefine Wennerhult, medieansvarig på Antidoping Sverige

Hur bevisar man att man inte tagit kokain i prestationshöjande syfte?

– Det är inte ett kriterium enligt dopingreglerna huruvida en substans är prestationshöjande eller inte. När det gäller missbrukssubstans är kriteriet att utövaren ska kunna visa att intag/bruk skett utanför tävling (vanligtvis 23.59 dagen innan tävlingsdagen) i ett icke idrottsrelaterat sammanhang.

Innesluten i sitt mörker noterade inte ens Kevin att tiden för överklagan till Riksidrottsnämnden rann ut i sommar. Han tog ströjobb, först på kafé och sedan som boendestödjare, han bekantade sig med transtjejer, hade efterfest i snyggaste klänningen. Bort från det förflutna ville han. Bort från allt som påminde om kokainet och karriären. Nu betalar han priset för att ha varit så orkeslös, bedrövad och oförmögen att handla.

Ville förhindra att andra halkade snett

– Jag vädjar bara om förståelse. Det måste synas på mitt urinprov att jag inte tagit kokainet i samband med match. Och jag lovar att säga precis allt till den som frågar. Snälla, ge mig ett straff i paritet med vad jag gjort. Jag missbrukade. Jag har könsdysfori och självmedicinerade. Jag kan visa sms till vänner som visar hur dåligt jag mådde och varför jag behövde kokainet.

Vi rakar ner sminket i påsarna. Nymejkad och redo hoppar Kevin in i taxin som svänger norrut. Den omständliga fotograferingen är en småsak i sammanhanget, för det som verkligen smärtar är att han berövats sin bästa möjlighet att gottgöra sina synder, att förhindra att andra halkar snett.

I augusti kontaktades 32-åringen av Tegs SK Hockey Ungdom. Till ordföranden Emanuel Dohi redogjorde Kevin för crossdressingen och medgav att han tidigare haft drogproblem, men försäkrade att han var nykter nu. Preparatet var en slags medicin, en förfärlig sådan, när han nödgades dölja sin transidentitet som elitspelare och inget han hade behov av som pensionerad.

– Han var ett fynd för oss. När våra ungdomar var små stod Kevin i Björklöven, de hade fått signaturer på kepsar och t-shirtar, så han var deras idol. Första träningen visade en pojke en bild han tagit med Kevin för tio år sedan. Han sa ”det var du som fick mig att börja med hockey”, säger Emanuel Dohi.

”Han är cool, vår tränare”

Tillsammans planerade de säsongen för U15-laget. Kevin Lindskoug kunde med sin expertis coacha barnen, men också hjälpa alla målvakter i föreningen – samtidigt som han delade med sig av unika erfarenheter.

Kevin tog ett möte med förbundsrepresentanter, frågade om han fick gå ledarkurser, tog ut polisutdrag och anmälde sig till två helger i augusti. Han bjöd in en polis som föreläste för hockeykillarna. Han gjorde inget stort nummer av sin könsidentitet, men kom till ishallen i glitterlila lösnaglar och långa ögonfransar. Tids nog hade väl någon frågat, tänkte han, och då skulle han svara.

– Efter första träningen hörde jag grabbarna i omklädningsrummet. En sa ”såg ni naglarna?” och en svarade ”han är fan cool, vår tränare”, berättar ordföranden Dohi.

Hur såg du på att han är trans?

– Mina två krav var att han kunde hockey och utveckla ungdomar. Det kan han. Att han också är modig och står för sin könsidentitet och därigenom visar att man kan spela på högsta nivån är viktigt. Vi har säkert minst en ungdom som är rädd att komma ut, så om Kevin kan minska oron är det en enorm seger.

”Tänk på mörkertalet”

Men drogerna då?

– Naturligtvis är vi strikt emot droger. Kevin hade absolut behövt vara helt nykter för att få fortsätta. Men jag trodde också att föreningslivet var en plats för andra chanser. Det här visar motsatsen.

En torsdag skrevs artiklar om att en svensk hockeyspelare stängts av i fyra år. De gällde Kevin. Texterna satte ljus på hans fall och snart stod det klart att avstängningen inte bara berörde honom som spelare, utan att han inte får vara ungdomsledare heller.

– Det är en enorm förlust för Teg. Med sin erfarenhet är han perfekt för att föreläsa och inspirera dem. Du skulle se de första träningarna: det var magiskt. Han ordnade träningsmatcher, fixade extra istid, tog fram spelarprofiler på alla. Han hjälpte till och med en kille som hade varit i J20 och inte hittat ett seniorlag att komma till en ny klubb. ”Jag fick mer hjälp av Kevin på 24 timmar än jag tidigare fått i hela min karriär”, sa han, berättar Emanuel Dohi.

Hur stor är förlusten för svensk hockey?

– Tänk på mörkertalet därute. Tänk på alla ledare och spelare hela vägen upp i SHL. Ingen har kommit ut. Här har vi person med kunskap och kompetens och mod. Det är sorgligt att vi måste ha honom på paus i fyra år.

Vill förändra – bit för bit

Rutan är nervevad en centimeter. I baksätet i taxin försöker Kevin Lindskoug hämta sig. Det gör så ont, men orden måste pressas fram.

– När jag tog rollen var min värsta rädsla att behöva lämna killarna mitt i allt. För att jag inte skulle orka. Men i stället blev det såhär.

Visste du inte att avstängningen också gällde dig som tränare?

– Nej, vi hade tittat på beslutet och det stod inget om det där. Vi trodde att allt var grönt och var redan igång med arbetet om värdegrund, om hbtq, om trivsel och mobbning, om narkotika. Jag hade hållit i ett föräldramöte. Det gick så bra. Det kändes som ett lyft för mig och för killarna.

Hur påverkas du av att inte få vara tränare?

– Det är jättetråkigt. Jag har varit så tydlig med vem jag är och vad jag vill. Det är inga pengar att prata om, inte för de 70 timmar jag la på laget första veckan, men jag tror att jag kan göra nytta. Hockeyn är omodern och gamla strukturer sitter kvar. Bit för bit måste vi förändra kulturen.

Lyssnade ungdomarna på dig?

– Ja fan, de är ju skitcoola. De hade kanske varit lite stökiga, men vi fick koll på det och sista träningarna var skitbra.

Oavsett orsak så har du gjort fel i livet. Kan du vara en förebild för unga?

– Absolut. Alla gör fel, mitt kanske var stort, men jag har insikt i vad som hände och varför andra inte känner sig hemma i hockeyn som är macho.

”Nu är det dags...”

Han fipplar med ögonskuggan, knäpper ängsligt med naglarna mot locket.

– En perfekt människa vore en bra förebild. Jag är inte perfekt, men kan jag inte vara en förebild ändå?

Ett ungdomslag har lånat ut omklädningsrummet i Arkadien åt oss.

Bland tröjor, skridskor och klubbor rättar Kevin Lindskoug till peruken, väljer en storprickig klänning och ber om hjälp att dra upp blixtlåset.

Han snörar på ett par skridskor och balanserar ut mot isen.

– Det här känns speciellt.

Ja, du kommer ut nu.

– Ja, jag gör visst det.

Blixten blinkar, kameran knäpper, Kevin sätter handen på höften som på tusentals selfies han tagit hemmavid genom åren. Han glider i små bågar, skjuter ifrån, bromsar, fäster blicken i kameran. Slänger med håret.

När allt är färdigt nickar han på ungdomarna som kommit för att träna. De bemöter hälsningen glatt, utan förvåning, fast det möjligen rör sig om den förste ishockeyspelaren någonsin på internationell elitnivå som öppet crossdressar.

Kevin går in på toa och byter om.

Under fotograferingen var det som att tiden stannade i ett koncentrerat nu. Nu händer det! Nu finns inga tvivel! Efteråt märker vi av brådskan. Vi kastar oss in i bilen, skyndar över krokiga vägar till Arlanda för att hinna med flyget till Umeå, greppar väskor och påsar i farten. Det är först vid terminalerna jag reagerar på Kevin Lindskougs klädval.

Vänta. Du har fortfarande kjol och peruk. Ska du resa i det?

– Det är väl lika bra?

Har du gjort det förut?

– Nej. Men det har blivit dags nu.