Niva: Det kunde ha varit värre...
Hur summerar man en säker kvalseger?
Jo, i svenska landslagssammanhang får man väl uttrycka det såhär numera: Det kunde ha varit värre.
Alltså, jag tyckte ändå att det var någorlunda okej.
Det är konstigt att inleda med en sådan formulering efter en 2-0-seger – men det är ännu märkligare att jag vet att jag gör en del människor besvikna när jag skriver den.
I oroande hög utsträckning är det här nämligen ett landslag på väg att tappa sitt folk.
Allt oftare stöter jag på folk som inte bara förväntar sig att laget ska misslyckas, utan nästan hoppas att det ska göra det.
Vi kan tycka vad vi vill om den saken – diskutera i vilken utsträckning det är en skyldighet för en fotbollsintresserad svensk att blint stå bakom landslaget – men det är i alla fall där vi har hamnat.
Mer förbannade
En rätt stor skara är numera grundlägesirriterade på det svenska fotbollslandslaget, och jag är övertygad om att den här insatsen bara gjorde dem ännu mer förbannade.
De förväntar sig en syrlig sågning och en lång raljans, men just ikväll känner jag inte för att rapa ur mig den.
Inte nu för att det saknades material. För den som var på det humöret var det ju bara att välja och vraka. Det hade gått att göra sig lustig över det dödsdömda tifoförsöket eller det tondöva målfirandet eller det riktningslösa Elmander-älgandet eller vad tusan som helst.
Men ändå.
Någonstans accepterar jag att den här matchen var vad den var, och låter den vara det.
Liechtenstein hemma kommer inte att generera bragdguldsinsatser eller publikkrevader. Visst borde vi ha skapat fler chanser och gjort fler mål, men det är nu inte hela världen.
Så länge det i alla fall går att ana sig till vad vi letar efter har jag lättare att stå ut med att det famlas en del.
Den här svenska elvan är rätt svag utan boll – och det blir nästan extra tydligt i den här typen av match – men den innehåller samtidigt kvaliteter som gör att jag blir nyfiken på att titta vidare även när anfallen står stilla.
22 500 - anmärkningsvärt
Durmaz, Zengin, Forsberg, Ekdal, Bahoui och Hrgota är alla bolltrygga, explosiva och påhittiga.
Ingen av dem är komplett på internationell nivå – även om Ekdal och Durmaz snart är färdiga som tvåvägsspelare – men de har egenskaper som ger dem chansen att bli det.
Framöver måste strukturen runt dem bli fastare, det svenska anfallsspelet mer systematiserat. Det är så man får kollektiv effekt på individuella kvaliteter, men det är också den sortens arbete som kräver både tid och tydlighet.
Jag upplever i alla fall att det finns klart fler alternativ och möjligheter i landslagstruppen nu än det gjorde för bara ett halvår sedan. Nu gäller det bara att omvandla dem i fotboll.
2-0 mot Liechtenstein så länge. Okej för det.
Kanske är det för att jag sänkt mina egna förväntningar till en osunt låg nivå, kanske är det för att jag väntat mig en ännu tydligare misstroendeförklaring.
Överraskningen ikväll var inte att Friends var halvtomt, utan det anmärkningsvärda var snarare att drygt 22 500 människor trots allt släpat sig ut i det sena söndagskvällsregnet.
I grund och botten vill såklart det svenska folket gilla sitt fotbollslandslag. Det måste bara få lite fler anledningar att göra det.