Niva: Tyskland ser honom aldrig som store svikaren igen
RIO DE JANEIRO. Ibland är det inte det allra mest älskade spelarna som gör de mest bejublade målen.
En kväll i Rio är det Tysklands mest utskällda spelare som får tiden att stanna.
I ett drygt år har Mario Götze lyssnat på buropen. En vänstervolley senare kommer jublet aldrig att tystna.
Någon måste bli den som bryter igenom, den som gör målet, den som ger nationen en buckla att kyssa.
Mario Götze tog emot, och under sisådär en sekund singlade bollen sedan fritt och väntade liksom in volleyskottet.
Jag tror inte att han hann tänka då, att filmen spolades tillbaka i hans eget huvud. Det får komma i böckerna, i texterna som vi börjar skriva nu.
När Mario Götze var liten spelade han såklart fotboll med sitt pojklag och sina kompisar. Men när han var ensam? Då spelade han också fotboll, och då gick matcherna precis som han själv ville att de skulle gå.
Han är son till en universitetsprofessor och hemma i huset fanns det plats för en liten konstgräsmatta och ett par mål. Götze har berättat om hur han brukade springa runt där i timmar, leka med bollen, bygga upp egna matcher i sitt huvud som han kommenterade själv.
Var dit jag flydde
Jag vet inte exakt hur det ser ut i det där rummet, men jag vet precis hur det såg ut i min egen gillestuga högt däruppe i Malmberget. Det var dit jag själv flydde med mina bollar när vinterkylan blev för sträng och snöhögarna för branta, och det var där jag regisserade mitt eget öde.
Alla har vi någongång drömt om att bli fotbollsspelare, och alla har vi också drömt samma dröm. Några få minuter kvar av VM-finalen, en boll hängande och ett volleyskott att skjuta.
En spelare kan bara fantisera om det ögonblicket. Tysk fotboll har däremot förberett sig metodiskt och målmedvetet för den här kvällen i 14 år.
Det här var sannerligen inte en match då allt gick deras väg. Sami Khedira skadad på uppvärmningen, ersättaren knockad efter en halvtimme. Ett svårtuggat argentinskt motstånd bromsade spelet, och hittade dessutom precis de där ytorna mellan backarna som tyskarna försökt tiga ihjäl genom turneringen.
Tyskland fick lov att anpassa sig, att hantera en annan matchutveckling än de själva hade önskat sig. Mats Hummels och Jerome Boateng fick klara de där en-mot-en-situationerna de hade fruktat, anfallen fick fortsätta att byggas upp utan de öppna ytorna bjöds ut.
Okej för det. Det var ju det här de tränats för.
Mod och ork
Det tyska förbundet byggde om hela sitt utbildningssystem för att få fram fler, skickligare och mer mångdimensionella fotbollsspelare. Jogi Löw konstruerade med tiden om sitt landslag för att göra det mer svårläst och flexibelt.
Om inte de bästa mittfältarna finns tillgängliga får man se till att ha några andra att slänga in, om inte den ena matchbilden ramlar på plats så får man klara den andra – och om det nu inte blir några mål under ordinarie matchtid får man förbaske mig ha både mod och ork att kunna fortsätta framåt under en förlängning.
Utvärderingen av den här tyska fotbollsgenerationen har ju låtit som ett eko av sig själv under lite väl lång tid.
Sympatiska, duktiga, välutbildade spelare hela högen – men är de egentligen några riktiga vinnare? Är de verkligen så där psykotiskt segersjuka som Beckenbauer, Schumacher, Matthäus, Effenberg och alla de andra minsann var? Är de såna som klarar av en förlängning mot ett fullblodsmotstånd som Argentina?
Semifinalen 2006. Lahm, Schweinsteiger, Klose, Podolski och Mertesacker var ju med redan då. Finalen 2008, semifinalen 2010 och semifinalen 2012 igen.
Det räckte liksom inte att Bayern München vann Champions League ifjol – tvivlen fanns ändå kvar gentemot deras ledare spelare som en följd av straffhaveriet året dessförinnan.
Då missade Bastian Schweinsteiger den avgörande straffen. Nu spelade han klart förlängningen med kramp i ett ben, och med kinden ihoplappad av tejp och häftstift.
Omvärderar synen
Nu kommer vi att minnas hans tilltufsade segrarfejs, vi kommer att prata om hur Manuel Neuer minsann aldrig låter en motståndaranfallare komma i vägen för en vinst och vi kommer att veva bilderna på hur en oförstående Miroslav Klose nästan inte klarade av att ta in hur perfekt karriären kulminerade – men mer än något annat kommer vi att omvärdera vår syn på vem Mario Götze var och vad han egentligen gjorde med sitt idrottande.
Så fungerar en VM-final, mer eller mindre oberoende av vad som hänt dessförinnan och vad som sedan händer därefter.
För fyra år sedan var jag nere i Johannesburg, såg hur Andrés Iniesta svingade sitt högerben och skickade sig själv in i en annan verklighet.
Han har själv pratat om hur han upplevde ögonblicket som överjordiskt, hur alla ljud försvann och hur tiden bromsade in.
Iniesta är inte typen som låter en fotbollsframgång förändra sin karaktär – hur stor framgången än må vara – men även om han förblev densamma förändrades världen runt omkring honom.
En tidning döptes till ”Minuto 116”, efter matchminuten då han gjorde det där målet. Och javafan, själv lät han sig övertalas att lansera både ett vin och en isglass som också fick heta ”116”.
När Iniesta väl började spela fotboll igen gav motståndarfansen honom stående ovationer vart i Spanien han än kom, alldeles oberoende av att han representerade de där överlägsna separatiserna från Katalonien.
Var minst respekterad
Den här gången blir det väl ”Spielminute 113” som varumärkesskyddas och odödliggörs.
För bara ett drygt år sedan var Mario Götze kanske hela Tysklands minst respekterade fotbollsspelare. Han på sig Dortmund-fansens avsky och den övriga nationens misstänksamhet då han lämnade sin barndomsklubb för det skräckinjagande imperiet i München.
Det var den typen av flytt som alltid kommer att hånas i ett sammanhang som värderar trofast lojalitet, men själv motiverade Götze med sin vilja att utmana sig själv, att ge sig ut i det okända och se exakt hur långt han kunde ta sig.
Nu vet vi.
Mario Götze har skjutit sig själv till punkten där fotbollsvärlden tar slut och något annat börjar istället. Han lär aldrig att mötas av några ovationer i Dortmund, men resten av Tyskland kommer aldrig att tänka på honom som en svikare igen.
Strax efter slutsignalen mötte nu Kevin Grosskreutz upp med en innerlig björnbamsing till kram. Grosskreutz är kanske den största Borussia Dortmund-supportern som överhuvudtaget existerar – han råkar bara springa runt nere på planen istället för att hoppa på Südtribune – men ikväll var det den vita landslagströjan han hade på sig.
VM-guld gör saker med människor.
Vissa gråter, andra förlåter. Alla vinnarna blir historiska, men vissa blir mer historiska än andra.