Derby i Milano – aldrig en vanlig match
Derby i Milano.
Alla ni som varit där vet.
Ni som inte vet, ni har aldrig upplevt bland det största fotbollen kan erbjuda.
Så följ med mig till Milano nu en stund.
Milano. Den mest svårerövrade av mina italienska kärlekar och därför också kanske den mest åtråvärda. Aldrig är staden dessutom så skön som när den klär sig till derby-fest. I övermorgon är det dags igen och för ovanlighetens skull är jag inte där. Ändå vet jag så väl hur det är, hur det blir. Spelarna på planen må variera, liksom resultaten och spelet, men känslan, den är densamma.
Jag har ofta skrivit om Rom, om de sjudande derbyna där. Rom, staden som är så lätt att bli förälskad i. Varje vrå har en historia att berätta, även den mest förfallna byggnad bär en säregen skönhet, staden är varm, vild och vågad.
Milano – en sval skönhet
Derbyna mellan Lazio och Roma är därefter: vidunderliga och vansinniga, även då de slutar 0–0.
Milano är en helt annan typ av stad. Norditalienskt kall, grå och avvisande. I Rom kan du sätta dig på en trottoarkant, äta en billig pizzabit, känna solen i ansiktet och bara njuta. I Milano ska du helst ha både pengar och kontakter för att verkligen kunna uppskatta staden och få ut det mesta och bästa av den. Först när jag lärde känna rätt folk i Milanos media- och fotbollsvärld och dörrarna till stadens inre rum började öppnas för mig blev jag kär. Bakom dimman och smogen fanns en sval skönhet som jag inte kunde få nog av när jag väl börjat ana allt som fanns att upptäcka.
En italiensk reporter ringde i går och bad mig sammanfatta Milano-derbyt med fem ord. Jag försökte, men tror inte att jag lyckades särskilt bra.
För det derby som brukar kallas Den lilla Madonnans derby är ju så mycket; så många minnen, dofter, smaker och bilder från nu och förr.
Mäktiga Milan. Stolta Inter. Retstickan och måltjuven Filippo Inzaghi. Zlatan den store. Kaká. Pato. Tjuvnyp och briljans. Mål och missar. Förväntningar och besvikelse. Stadion som ett böjande hav av rödsvart och svartblått. Resor med pendeltåg från mina vänner Pino och Cinzia i slitna förorten Milano Bovisa, med stopp för öl och pizza-bit på en kaotisk fansbar.
Mutad av Berlusconi
Kvällsmatcherna då San Siro på håll skimrar som ett rymdskepp på väg att lyfta. Pressrummet när Milan är värd och Berlusconi mutar oss med bubbel, vin, pasta och bakelser. Kändisar och utvikningsbrudar på VIP-läktaren. Gemenskapen på Gazzettans redaktion efteråt när vi skriver, diskuterar och småtjafsar om vem som borde ha vunnit.
Allt det är ett derby i Milano för mig. På söndag är det dags igen. Zlatan är borta och Dio mio, vilken match han missar. Milan slåss för en plats i Champions League. Inter för att säkra scudetton.
Milans ledning försöker tona ner de stora känslorna, säger att det bara är en match bland alla andra och att derbyt måste ”avmytifieras”.
Medan Inters president Moratti säger att derbyt ”betyder lika mycket som en final i Champions League”.
Visst har han rätt. Ett derby i Milano kan aldrig, vad man än säger, bli bara en vanlig match. Aldrig.