Laul: Två klassmål – två vändningar...
Två matchvändningar.
Två klassmål.
Tre Hammarbyspelare som stack ut mot en i Djurgården.
Så kan 2-1 till Bajen i Stockholmsderbyt snabbt sammanfattas.
Efter två tunga stormatcher – en i torsdags (Malmö-AIK) och en i söndags (Blåvitt Malmö FF) – där MFF-tränaren Åge Hareide efteråt talade om en intensitet och ett närkampsspel av internationellt snitt var det intressant att se var nivån i det uppsnackade och hett emotsedda Stockholmsderbyt mellan Hammarby och Djurgården skulle landa.
Duellspelet försvinner delvis på konstgräs, så också denna kväll även om intensiteten var hög, frammanad av två pumpande klackar som gjorde mig i det närmaste lomhörd. Mer om den matchen-i-matchen i kollegan Patrik Sjögrens fanskrönika här intill.
Helt duellfritt var det nu inte på planen.
Låg utslagen
Krocken mellan Mats Solheim och Jesper Arvidsson, där den förstnämnde blev liggande tillsynes utslagen innan domaren Michael Lerjéus upptäckte det, såg obehaglig ut men Solheim kunde fortsätta spela efter omplåstring och nytt tröjnummer. Kollisionen i 20:e minuten sammanföll med Djurgårdens vändning av matchen.
Så långt var det nämligen Hammarby som hade dominerat.
Medan Djurgården inte hittade några spelvägar alls framåt kunde Bajen välja och vraka. Nahir Besara var spelbar i nummer tio-ytan, Kennedys lugna fötter fanns till vänster och Linus Hallenius löpningar skapade utrymme när han tryckte ner Emil Bergström och Omar Colley i djupled.
Första halvleks allra piggaste spelare var dessutom Hammarbys vänsterback Stefan Batan som spelade med ett kirurgiskt exakt passningsspel och ständiga offensiva löpningar som gjorde Djurgårdens högerkant till ett öppet sår.
Men så small det alltså ute på Bajens högerkant, Solheim blev liggande och Djurgården skapade sin första målchans när Sam Johnson fick huvudet på ett inlägg vid bortre stolpen.
Det hade varit Hammarbys kväll så långt men nu var Djurgården på väg in i matchen.
Några sekunder...
I nästan sex år hade lagen och deras publik väntat på detta Stockholmsderby, sedan hände allt plötsligt på några sekunder.
Besara drev rakt igenom centralt, bollen ut till Kennedy Bakircioglu som lyfte den via ribban och stolpen, returen landade framför Linus Hallenius som tog i för allt vad han hade men Jesper Arvidsson kastade sig och täckte i målgården.
På den efterföljande snabba omställningen tappade Hammarbys backlinje på nytt bort Sam Johnson, som kunde ta emot i straffområdet och placera in 1-0.
På pressläktaren hade vi några minuter tidigare frågat oss hur Djurgården skulle klara första halvlek. Nu var matchbilden den omvända, skulle de leda med mer än ett mål?
Resultatet stod sig till halvtidsvilan, och efter ytterligare en försenad avspark på grund av rökpjäser blev det match igen. Då hade spelarna lunkat runt på planen i tio minuter och väntat på klartecken.
Inledningen av andra halvlek blev därefter – avvaktande.
Ytterligare en vändning – och två klassmål inom loppet av fem minuter – sköt fart på intensiteten igen.
Klassiskt derbymål
Kennedy Bakircioglu placerade in 1-1 i bortre från distans, Nahir Besara klackade in 2-1 med ryggen mot mål.
Jag antar att det sista redan räknas som ett klassiskt derbymål i det grönvita lägret. Kanske det första också.
Sista halvtimmen var Djurgårdens men de öppnaste tillfällena kom på distansskott när Hammarby kröp ner i försvarssposition. Den bästa chansen hade Kevin Walker två minuter från full tid men bollen landade i egna klacken, och några fler lägen blev det inte.
I Bajen imponerade (som vanligt får man väl säga efter tre omgångar) Kennedy Bakircioglu, Nahir Besara och den bollvinnande fältherren Johan Persson på mitten.
I Djurgården är det lättare att peka på de som inte kom upp i tillräcklig nivå – som yttrarna Haris Radetinac och Daniel Berntsen – medan det definitivt inte var Sam Johnsons fel att hans lag blev poänglösa. Anfallaren skapade mycket, ofta på egen hand, han var alltför ensam.