Thorén: Ouppfostrat och ovärdigt av Northug

Petra Thorén

VAL DI FIEMME. Vissa saker tänker man, men gör inte.

I går tänkte jag att jag gärna hade klivit fram, nypit Petter Northug i örat och sagt: men Petter, så där beter man sig väl ändå inte.

Även om Emil Jönsson är med i leken finns det en gräns av värdighet.

Jag har åkt till skid-VM i Val di Fiemme. Till spåren där världens bästa skidåkare lever sina drömmar, svettas sina mardrömmar, kastar i väg några möjligheter, tar till vara på andra.

Där medaljer vinns eller förloras. Där genombrott bara sker.

Så var det också en stund; tack Marit, tack Ida, tack Stina.

Sen blev det en sandlåda.

Och det handlade inte om att tjuva spadar, trampa sönder slott eller kasta sandkorn i ögonen på varandra.

Det slungades fritt.

Petter Northug, Norge, kom tvåa. Han vann alltså inte ska vi ha klart för oss. Men han talade väldigt lite om varför ryssen Nikita Kriukov tog honom i spurten igen, precis som i Kuusamo tidigare i vinter, och mer om Jönsson.

Emil Jönsson var för kort, gjorde fel taktiska val och var för mentalt svag sa Petter. Han tyckte säkert svensken hade ful frisyr, hål i strumporna och fel sponsorer också.

Mer kärleksfull mot Hellner

Petter Northug har inför VM eggats av Emil Jönssons mothugg, han behöver dem för att elda sin inre glöd mot nya framgångar. Men det finns en annan anspänning mellan Petter Northug–Emil Jönsson än Petter Northug–Marcus Hellner. Den senare relationen känns mer kärleksfull, från norskt håll.

Jag tycker normalt sett väldigt mycket om Petter Northug, det har jag betonat tidigare. Hans egenskaper som skidåkare är starka och underhållande, hans titt-under-lugg förtjusande och hans svar ofta humoristiska.

Längdsporten behöver honom, vi tjänar på det och duellen mellan Sverige och Norge blomstrar. 

Fine. Men i går gick han för långt. Han gick på hårt, vi bandade, skrev upp och lade ut på nätet. Visst vi var budbärare, men budskapet formulerade Petter Northug själv.

Han kunde varit en värdig silvermedaljör och sagt det självklara: Emil gjorde vad han kunde i dag, ett bra lopp men det räckte inte till. 

Petter Northug kunde betett sig lite mer väluppfostrat och låtit Emil vara.

Jag är inte Petter Northugs morsa, men just i går hade jag gärna hoppat in och tagit rollen.

Den som ändå tog uppståndelsen bäst var Emil Jönsson själv.

När vi stod där i snöfallet under kvällen i Cavalese föll snön tungt (jodå, väder- omslaget kom) och målgången från sprinten spelades upp gång på gång på storbildsskärmen. Framför skärmen stod Emil Jönsson. Hans blick var tom, hans leende borta och dagens stora motgång väldigt, väldigt nära.

Jönsson är ingen fegis

Han var den stora favoriten, bara för ett par veckor sedan var han före Kriukov och Eirik Brandsdal i klassisk sprint.

Men när det gällde höll inte Emil.

Jag tycker ändå att han gjorde rätt, han försökte nyttja de egenskaper som han är bäst i världen på. Emil Jönsson stack i backen. Tanken finns: kunde han gått lite tidigare, han låg i ingången av backen i Kriukovs rygg.

Emil Jönsson förhandlade några ögonblick med sig själv där innan han stack. 

Inställningen och taktiken var rätt, Emil hade fått svårt i en spurt oavsett men kunde kanske tagit ett brons.

Årsunda-Emil gick för guld, men förlorade en medalj.

Han ville inte vara en fegis.

En inställning som jag gillar.

Du med, eller hur Petter?

Hånen från Northug

”Jönsson slår mig elva av tio världscupssprinter, jag slår honom elva av tio mästerskapssprintar”

”Vissa har det, vissa klarar att vara iskalla”

”I stakning är Emil 20 centimeter för kort”

”Han höjer axlarna och sedan gör han taktiska fel”

”Den som är svagast och mest nervös, har högst axlar, gör det dumma valet”