Niva: Ingen slumpvinst – nu får Råsunda en välförtjänt final
Det tråkiga med en-gång-i-livet-segrar är att det ligger i deras natur att inte upprepas.
AIK kommer knappast att slå CSKA Moskva borta med två mål igen.
Det är okej.
Så länge de kan besegra holländska topplag över dubbla matcher kommer de att klara sig fint i framtidens fotbollsvärld.
Det bästa av allt?
Att det inte behövdes någon bragdmamma den här gången. Den fina gamla tanten kunde tryggt ligga kvar i vilosoffan och titta på när ett bra lag besegrade ett annat bra lag.
AIK slog PSV, och de behövde inga mirakel för att göra det.
Bortalaget hade stundtals lite längre passningssekvenser, visst, men det här var inte frågan om att ett underlägset gäng lyckades näbb-och-klo-kriga sig fram till en osannolik slumpvinst.
Det här var något helt annat än Celtic mot Barcelona.
En helhjärtad kämpainsats och en välstrukturerad defensiv är grundförutsättningar jag tar för givna från ett svenskt lag som går in i en sån här match, men hade det varit AIK:s enda konkurrensmedel hade deras Europa League varit över nu.
Jag gladde mig mer åt de svartgulas sätt att vara bekväma med bollen, deras förmåga att sätta spets på sina anfall och deras kvalitet i man-mot-man-duellerna.
Även om den kollektiva insatsen alltid kommer att vara överordnad behövs det spelare som kan mäta sig vad gäller individuell skicklighet, och just nu har AIK flera sådana i sitt lag.
Moro hamnar i en stor liga
Mohamed Bangura, Celso Borges och Ivan Turina är tillräckligt bra för att spela i PSV. Robin Quaison har alla möjligheter att bli det.
Och Ibrahim Moro? Han lär bli betydligt bättre än så, spela i klart större ligor än den holländska.
Enligt legenden – eller i alla fall spelaragenten Patrick Mörk – så behövde AIK:s scoutingchef Björn Wesström bara se tio minuter av en ghanansk match innan han bestämde sig för att värva.
Det är lätt att förstå varför.
Moro fyller inte 19 år förrän i morgon, men trots att han faktiskt bara gjort tre 90-minutersmatcher för AIK är det redan uppenbart att han har alla de egenskaper som krävs av morgondagens innermittfältare.
Han kan spela både svårt och enkelt, och han har den där ovärderliga förmågan att instinktivt avgöra när han ska göra vilket. För Ibrahim Moro väntar en gyllene framtid. För AIK stundar en fantastisk nästamatch.
Efter deras förra hemmamatch i Europa League – den onödigt snöpliga förlusten mot Dnipro – skrev jag en text om betydelsen av att fylla det här äventyret med innehåll.
Sedan dess har AIK tagit fyra poäng, och risken för ett gigantiskt antiklimax är borta nu. När Napoli kommer hit om två veckor – för att spela den sista av alla Råsundas sistamatcher – kommer det underbara gamla betongskrället få den final det förtjänar.
Osannolikt nog känns det inte ens avgjort på förhand.
Edinson Cavani kan såklart springa in fyra bollar mot AIK också, men trots allt är det ändå giltigt att konstatera att det enorma avståndet mellan Allsvenskan och Europa har minskat något de senaste åren.
Finanskrisen har drabbat vissa fotbollsnationer värre än andra. Sverige är ett av de länder som påverkats minst.
Färre och färre spelare får möjligheten att lämna Allsvenskan för ett utlandskontrakt. AIK har inte tvingats släppa en enda spelare sedan Teteh Bangura försvann förra sommaren, vilket har givit den där nödvändiga möjligheten att bygga upp ett lag med kontinuerligt arbete över tid, att faktiskt utnyttja de erfarenheter de skaffat sig tillsammans.
Advocaat en ilsken förlorare
Ändå är såklart segrar det enda som får oss att verkligen tro på den här förändringen, och hade den svenska Europa League-hösten enbart kommit att handla om kostsamma domarskandaler och hedersamma slutminutsförluster hade vi varit tillbaka på ruta noll igen till våren.
Nu kommer vi i alla fall alltid att ha Eindhoven.
Det var länge sedan jag tappade räkningen på hur många gånger jag sett mellanstora klubbar från kontinenten lämna Sverige med en menande klapp på värdlagets huvud.
I går fick Dick Advocaat i stället åka från Råsunda ilsket muttrande om ett överfysiskt lag på en åkerdålig plan. Jag har hört det snacket förr. Det är förlorarens prat.
PSV Eindhoven föll mot AIK eftersom de inte klarade av att göra matchen till sin. Inte orättvist, inte ologiskt.
Den svenska seriefyran slog den holländska ligatvåan, och så var det inte mer med det.