Spelar de som mot Milan så spelar det ingen roll vad Zlatan gör
Det ser ut att vara upplagt för spanska framgångar, det tycks vara upplagt för tyskt jubel.
Någon däremot?
Vi får vänta och höra vad Zlatan Ibrahimovic har att säga om saken.
Eller rättare sagt – vi får se ifall Barcelona tänker låta honom prata.
Jaha, ska vi damma av samma resonemang och retorik ytterligare en gång då?
Jo, vi ska väl det – för även om han har varit tillbaka flera gånger förr och även om Pep Guardiola har lämnat byggnaden kommer det alltid att finnas en speciell kittling då Zlatan Ibrahimovic återvänder till Camp Nou.
Det kommer att spekuleras kring hur publiken tar emot honom och det kommer att resoneras runt hur interagerandet med de gamla lagkamraterna ter sig och det kommer att funderas över hur han själv kommer att hantera hela situationen.
Gott så.
Det är intressant och det är fantasieggande – så länge vi inte stannar där och låter det bli hela historien om den här kvartsfinalen Mer än något annat är ju det här mötet mellan klubben som alltjämt regerar över världsfotbollen och klubben som har tänkt sig att göra det framöver.
Känslan är att detta Barcelona trots allt har passerat sin absoluta topp och långsamt, långsamt dalar lite neråt.
Förvissningen är att PSG bara har börjat, att de kommer att fortsätta uppåt i många år framöver.
Kurvorna är på kollisionskurs – men inte har det väl hunnit gå så långt att de kan korsas redan nu?
Nej, det skulle ju förvåna mig oerhört mycket ifall Barcelona tillåter sig själva att fortsätta falla, och det skulle förvåna mig ännu mycket mer ifall de inte går vidare här.
Barças prestation avgör allt
I grund och botten kommer ju inte detta dubbelmöte att definieras av Zlatan Ibrahimovic eller av något som PSG tar sig för överhuvudtaget.
Det avgörs av det Barcelona presterar, av hur nära sin maxprestation laget kommer.
Spelar de på den nivån de hade i hemmamatchen mot Milan så är all annan analys likgiltig. Då vinner de det här också, med både luft under ribban och marginal till plankan.
Hur man än vrider och vänder på det och hur man än mäter och värderar – Barcelona jättefavoriter.
I övrigt var det här en lottning som la upp för en halvt ny ordning inom den europeiska fotbollen, eller i alla fall en aningen justerad maktbalans.
Den senaste femårsperioden har Barcelona och Real Madrid cementerat sin position som kontinentens två starkaste, mäktigaste, rikaste klubbar.
De har tagit sig till toppen och de lär absolut stanna där – men om de nu blir favoritsegrar över hela linjen kommer de få sällskap i semifinalerna av de två stora tyska pretendenterna.
Som bekant möttes ju Spanien och Tyskland i EM-finalen 2008.
Det var början på en tid då dessa två representationslag dominerade den europeiska landslagsfotbollen, en era som Mario Balotelli visserligen har skakat om, men som ändå får sägas gälla än idag.
Om fem år är det fullt möjligt att vi ser tillbaka på Champions League-våren 2013 som brytpunkten då samma styrkeförhållande även etablerades inom klubbfotbollen.
Ska Premier League-klubbarna kunna göra något åt saken måste de korrigera kursen. Ska Paris Saint-Germain lyckas ruska om världen har de fortfarande mycket växande kvar att göra.
