Förlamad 2011 – nu ska Erika spela OS
Publicerad 2014-01-15
Damkronornas Erika Grahm drabbades av nervsjukdom: ”Enda jag ville var att kunna leva som en vanlig människa”
För två och ett halvt år sen blev Erika Grahm, 22, plötsligt förlamad.
Nu är hon uttagen i Damkronornas OS-trupp till Sotji.
– Det enda jag ville kunna göra då var att leva som en vanlig människa, säger hon.
Erika Grahm beskriver sommarträningen för en ishockeyspelare som brutal. Man tar ut sig till max för att höja sin fysiska status till ännu en nivå.
Men sommaren 2011 när Erika var mitt i den här brutala perioden hände plötsligt något.
– Det började vid midsommar 2011, jag kände hur det började sticka i ryggen och rumpan när jag var ute och sprang. Jag trodde det var diskbråck som jag hade haft problem med under ungdomsåren, säger hon.
Men det var mycket värre än så.
Inom loppet av två veckor var Erika Grahm förlamad i underkroppen och sängliggande med en extremt svårartad huvudvärk.
Ingen känsel i benen
– Jag hade en nervsjukdom som heter Guillain-Barrés syndrom. Mina nerver till baksida lår blev inflammerade och dog. Jag hade varken känsel eller kunde lyfta mina ben.
Men den diagnosen var långt ifrån självklar. I sex veckor togs hon i perioder till sjukhuset i Sundsvall utan att läkarna hittade något egentligt svar. I stället fick hon beskedet att hon om tio dagar skulle skickas till en specialist på MS (multipel skleros, en mycket svår nervsjukdom).
– Jag gick och väntade i tio dagar på om jag hade MS. Jag var dum och googlade på sjukdomen – och allting stämde. Jag hade sådan dödsångest de dagarna.
”En jättebra trupp”
Men beskedet var alltså Guillain-Barrés och dessutom hade den inte hunnit bli kronisk. Friska vita blodkroppar fick i gång Erika Grahms immunförsvar och nerverna byggdes upp igen. Sakta kunde hon återvända till ett vanligt liv.
Ett litet bakslag under sommarträningen 2012 är det enda som kan betraktas som ett ”återfall”. Men det beror också på en helt ny kännedom om den egna kroppens begränsningar.
– Min fystränare i Modo, Joakim Bäckström, har varit min högra hand. Jag har hittat ett mönster där jag har minst 48 timmar sammanhängande vila i veckan under barmarksträningen.
Uttagningen till OS betyder också att Grahm uppfyllt ett långsiktigt mål hon haft sedan tillfrisknandet:
– Från början fanns hockeyn inte ens i huvudet. När jag insåg att något var riktigt fel var det enda jag brydde mig om att kunna leva som en vanlig människa. Men från den dagen min kropp började svara så har målet varit att kunna vara en ledande spelare i Sotji.
Vad ger du er för chanser i turneringen?
– Jag tycker vi har en jättebra trupp – och grupp. Det känns skitkul att spela OS med de här tjejerna. Det är tufft, vi måste komma etta eller tvåa i gruppen för att gå vidare och det är det vi siktar på först och främst.
”Idrott är litet i livet”
Sjukdomen har visserligen gett Grahm helt nya perspektiv på betydelsen av ishockey, men det vore också att förenkla betydelsen av ett OS.
– Idrott är väldigt litet i livet. Men samtidigt så är hockeyn mitt liv, det är en svår avvägning, säger Erika Grahm.