No cards? No problem!

Dan Glimne rapporterar direkt från poker-VM i Las Vegas

Ju mera man håller på med poker, desto mera inser man att det är det ultimata spelet. Här är en – fullkomligt sann! – pokeranekdot som får fungera som talande exempel:

Ärrade veteranen T.J. Cloutier sitter med i en turnering i position 1, precis till vänster om dealern, och ska agera först. Dealern får mental kortslutning och sveper åt sig Cloutiers kort, i tron att de är kastade. De övriga spelarna är för upptagna med att studera de kort de själva just fått i given, och lägger inte märke till incidenten.

T.J. Cloutier reagerar blixtsnabbt. Med händerna täcker han för platsen där hans kort just har legat, och säger: ”All-in.” De övriga lägger sig bordet runt, och Cloutier tar hem potten.

No cards? No problem! Inte för ett fullblodsproffs vid pokerbordet. Inte i något annat spel som utövas på blodigt allvar skulle motsvarande manöver vara möjlig: inte i schack, inte i backgammon, inte i mahjong, bridge, go eller oware.

99,5% utslagna efter dag 5

När gårdagen – dag 6 – inleddes var det med bara 45 kvarvarande spelare här i detta poker-VM. De hade då, efter nästan 50 timmars spel, eliminerat 99,5% av allt motstånd.

Och på torsdag kväll, den 10 augusti, kommer någon av dem att sitta kvar ensam vid bordet med över 87.000.000 framför sig. Ingen pokerspelare i världshistorien har någonsin vunnit ihop fler marker under en turnering.

Men vägen dit har sitt pris, i form av såväl kroppsliga som mentala påfrestningar: när William Thorsson för ett ögonblick tar av sig sina solglasögon och gnider sig i ansiktet av trötthet, ser jag att han har mörka ringar runt ögonen.

Om man får ge sig på ytterligare några reflektioner beträffande den tidigare dag 5, så är en av dem att det har spelats ”fast and loose”. En skribent för ansedda tidskriften CardPlayer skakar på huvudet och säger högt till oss andra vid ringside: ”Jag kan inte tro att så många är villiga att riskera alla sina marker.” Men överraskande många har visat sig villiga att göra just det, vilket är ett av skälen till att årets rekordstartfält skurits ned fortare än vad någon kunde våga tro.

Aggressivare spel

Är det Internet, med sina korta betänketider, som gjort att spelstilarna förefaller aggressivare i år – på gott och ont? Faktum är dock att framgångsrik livepoker kräver främst smarta beslut, inte bara en beredvillighet att drämma markerhögen i bordet med sådan kraft att man hade kunnat fyra iväg den bort till asteroidbältet.

En som med superaggressivt agerande och en I’m-willing-to-put-my-ass-on-the-line-attityd tog sig fram till dag 5 var Dmitri Nobles, som också en del av tiden var chipleader.

Pokergudarna bestämde sig dock tydligen för att det till sist fick vara nog. Strax efter klockan 17 under dag 5 ställde Nobles med K-10 in sin kvarvarande keramik mot Marcello Delgrosso som satt på pocketsexor, och dessa stod: Nobles föll på 76:e plats, men kunde kassera in nästan 66.000 dollar.

Straffspark i poker?

Med så mycket adrenalin i luften och spända nerver under reklamtröjorna fanns det en och annan som inte pallade för trycket. Alla som spelat i årets VM har som souvenir fått en speciell ”card protector”, en markör med texten WSOP 2006 på den ena sidan och orden ALL-IN på den andra; tanken var att man kunde visa när man gick all-in, genom att lägga den markören i potten när det var dags.

Eric Molina valde att visa att han ställde in stapeln genom att istället kasta markören rakt i bröstkorgen på Jamie Gold, och när Gold lade sig svor Molina högt genom att använda ”f-ordet”. När Molina för det fick en välförtjänt tiominutersutvisning, vände han sig om på utvägen och talade högt och hånfullt om för Gold hur mycket han gillade att ta hans marker ifrån honom.

Ett extremt dåligt uppförande, var övriga spelares, åskådarnas och tävlingsledningens reaktion; rentav ouppfostrat. Det finns stunder i poker när man för ett kort ögonblick beklagar att domaren inte kan tillgripa straffspark, om ni förstår vad jag menar.

Svenskar genomtänkta

I jämförelse har Erik Friberg, William Thorsson och Micke Thuritz spelat oerhört mycket mera genomtänkt och mindre chansartat. Med tålamod och välövervägda beslut, timme ut och timme in, har de byggt upp sina staplar och etablerat sin table image på ett sätt som ingjutit respekt hos motspelarna.

Och den som aldrig har suttit vid ett pokerbord kan helt enkelt inte förstå det enorma mått av psykologiskt manövrerande som försiggår i poker på den här nivån. Som förre världsmästaren Walter Pearson har formulerat det: ”A gambler’s ace is his ability to think clearly under stress, [because] fear is the basis of all mankind. In cards you psych them out, you shark them, you put the fear of God in them. That’s life.”

Bästa kvinnliga deltagare

Men jag missade slarvigt nog den kvinna som placerade sig högst i listan: det var inte Shannon Westbrook som hamnade på 60:e plats; istället blev det Sabyl Cohen från Kalifornien, som obemärkt satt kvar i fältet och slogs ut först som 56:a. Sorry, ladies – och det var beklagligt att vi inte fick se till exempel Annie Duke, Kathy Liebert eller Cyndy Violette vid årets finalbord.

Och för en gångs skull hade vi samma chipleader både i början och i slutet av dag 5: Jamie Gold från Malibu i Kalifornien, som inledde dagen med 3,7 miljoner och avslutade den med 7,3 miljoner.

Dag 6

Igår var det alltså dags för det krympande fältet att försöka överleva dag 6. När turneringen fortsatte här i konferenssalen på Rio vid den vanliga starttiden, klockan tolv – ”high noon”, som man sade förr på vilda västerntiden – var det med 45 deltagare, varav tre svenskar.

Och dagen fortsatte i nästan samma aggressiva stil som dag 5. Erik Friberg och William Thorsson klev in som tvåa och trea, med betryggande markerstaplar, medan Micke Thuritz tvingades slå ur underläge redan från start.

Och kämpade väl gjorde han, fortfarande i huvudsak utan de goda startkort han så väl hade behövt. Thuritz försökte dominera bordet med aggressiva höjningar men fick alltför ofta mothugg, och strax före klockan 14 slogs han ut på 41:a plats.

Micke: otroligt väl kämpat, säger jag. Det var en av årets främsta svenska pokerprestationer att komma så långt i detta VM som du gjorde, och i ett så gigantiskt startfält. De 247.399 dollar du kunde kvittera ut för den insatsen är du väl värd.

En annan profil som också föll under dag 6 blev costaricanen Humberto Brenes, som hamnade som 36:a.

Kvar är nu bland annat ett antal spelare som länge stått i skuggan av världsnamnen. Detta år är tydligen, med PR-direktören Nolan Dallas ord, ”det år av upprättelse då spelare som ännu inte har getts det erkännande de förtjänar till slut har fått sitt genombrott.”

Bra restauranger

Vid 17-tiden sammanstrålar jag med några nyinflugna svenska vänner, som vill passa på att spela poker när de ändå är i Las Vegas. Jag rekommenderar kvällsturneringen på Harrah’s, för det rimliga inköpet på 100 dollar och för den hyggligt goda strukturen på startkapital och mörkar. Vi hugger en taxi, åker bort och anmäler oss i pokerrummet, och går sedan snett över The Strip till Caesars Palace för att äta middag innan det är dags att hantera kort och marker.

Las Vegas vimlar av bra restauranger, inte minst inne på megakasinona. Den hummersoppa jag får på Nero’s är närmast himmelsk.

På vägen tillbaka, vid 19-tiden medan vi promenerar tillbaka i den sammetslena kvällsluften, ringer jag för att få en uppdatering. Dagen har precis avslutits: vägen ned till bara 27 kvarvarande spelare gick överraskande snabbt. Och fortfarande är det vittring på minst en svensk vid det hägrande finalbordet.

Ingen mästarnivå

Erik Friberg ligger stadigt kvar som tvåa, nu med 7.735.000 i marker; trea är en David Einhorn på 6.905.000; fyra är Rhett Butler – han heter faktiskt så, romanen ”Borta med vinden” får ursäkta – med 6.400.000; medan William Thorsson har halkat nedåt lite i fältet till en åttondeplats med sina 3.765.000.

Och i ledningen ligger fortfarande Jamie Gold, med otroliga 13.000.000 efter imponerande stabilt spel timme ut och timme in – hela 15% av samtliga marker i turneringen!. Måste jag satsa pengar med hjärnan och inte med det blågula hjärtat, vore det självklart på honom.

I turneringen på Harrah’s är jag den av oss tre som hänger med längst, och känner att lite av mitt pokersjälvförtroende börjar återvända – men jag skulle inte drömma om att jämföra mitt spel med den mästarnivå som Friberg och Thorsson just nu visar upp. Jag når dock inte ända fram till in the money, utan slås ut som sexa på den retfulla bubblan. Trist.

”Hår i handflatorna”

Efteråt återvänder vi till Caesars för att inta förfriskningar på deras Shadow Bar. På drinklistan hittar vi en med titeln ”Royal Flush”; innehållsförteckningen omfattar i tur och ordning bourbon, whiskey, persikosnaps och tranbärsjuice. ”Det är sådant man får hår i handflatorna av,” säger Richard i sällskapet och beställer in en till mig.

Den smakar bättre än vad jag trodde, faktiskt.

Utanför Caesars hugger vi en ny taxi och drar vidare till ett av Las Vegas landmärken: det 345 meter höga Stratosphere Tower. Kön upp till tornet är över en halvtimme lång, men för tio dollar extra kan man köpa sig förbi den och komma med expresshissen. Vi slantar upp utan att tveka.

Klockan är midnatt. Baren högst upp visar sig ha stängt för kvällen, vilket är en besvikelse. Vi går en sväng på utsiktsterrassen utomhus, på 109:e våningen; utsikten över hela The Strip och Downtown och långt därbortom, mot förstäder som Henderson och bortanför ända ut mot Mojaveöknens mörker, är hänförande. Missa inte den när du är i Las Vegas.

”Vi kommer att dö!!”

Och åkattraktionerna högst upp på Stratosphere Tower är i full gång trots den sena timmen. Gillar du Uppskjutet på Liseberg? Här är samma sak, men Las Vegas style: på toppen av ett gigantiskt torn. Jag har åkt Big Shot (som den heter här) tidigare, och när du fyras iväg upp har du den svindlande känslan av att du kommer att fortsätta ända ut i världsrymden.

Men Xscream vid sidan om är ÄNNU värre. Föreställ dig en tjugofem meter lång gungbräda, med en liten bergochdalbanevagn i den närmaste änden. Bra. Tag nu plats i vagnen. Spänn fast dig ordentligt; om en sekund kommer brädan att tippa nedåt, över kanten på Stratosphere Tower, och du kommer att rutscha iväg längs den och ut över avgrunden trehundra meter ovanför Las Vegas.

Från utsiktsplattformen hör jag tjejen i sätet längst fram vråla ”WE’RE ALL GONNA DIIIIE!!” när vagnen far iväg, och nickar; jag har åkt Xscream själv, och hennes förtvivlade rop återger tämligen väl den magkänsla man får. Mitt förslag att vi ska köpa åkbiljetter går inte hem hos sällskapet, som istället mumlar ”Kanske en annan gång.”

Vi tar oss ner igen med expresshissen, och återvänder med taxi till respektive hotell.

Pokervärldens tuffaste utmaning

Några timmars sömn – handflatorna är inte hårigare än i morse, ser jag när jag borstar tänderna – och så en frukost, och strax ska dag 7 spelas när startfältet skärs ned från de kvarvarande 27 till finalbordets slutgiltiga 9. Bara 0,1% av originalstartfältet kommer då att finns kvar – och stå inför pokervärldens tuffaste utmaning: att utmanövrera, överlista och besegra de andra här i historiens största turnering.

”Försök föreställa dig hur det känns att sitta vid ett pokerbord med andra vars enda mål är att skära halsen av dig, ta dina pengar, och kasta ut dig genom bakdörren medan du undrar vad det var som gick snett därinne. Och om du inte tror mig, är det du som är lammet på väg till slakten.”

Det är tredubble världsmästaren Stu Ungar som en gång har sammanfattat vad som väntar vid finalbordet.

Men jag är förvissad om att både Erik Friberg och William Thorsson är vuxna uppgiften. Fortsättning följer.

Dan Glimne (websport@aftonbladet.se)