Holm: Lika lön för lika arbete – men damerna gör inte samma jobb

Stefan Holm

PARIS. Kassörskan Lisa söker upp butikschefen på kontoret och slår näven i bordet.

– Jag kräver exakt samma lön som mina heltidsarbetande manliga kollegor. Att jag bara jobbar

60 procent har ingen betydelse!

Låter det främmande? Inte i tennisvärlden. Där är det så det fungerar.

Damtennisens största stjärnor begärde lika lön för lika arbete och hade 2007 fått igenom sitt krav i samtliga Grand Slam-turneringar.

Rätt eller fel? Fråga Andy Murray.

Skotten slet som ett djur i fyra timmar och fyra minuter för att besegra Richard Gasquet med 4–6, 6–7, 6–4, 6–2, 6–1.

Han blev inte utan belöning. 2010 är en plats i andra omgången i Öppna franska värd 25 000 euro, motsvarande 243 000 kronor.

Bra betalt?

I tennisvärlden är allt relativt.

Caroline Wozniacki tjänade exakt lika mycket på att besegra Alla Kudrjavtseva med 6–0, 6–3 på en timme och nio minuter.

Med jämförelsen vill jag ha sagt att det är en otrolig skillnad på dam- och herrtennis, på tre- och femsetare, på prispengar och prispengar, på timlön och timlön, på underhållningsvärde och underhållningsvärde.

Lika lön för lika arbete är en självklarhet i en modern värld, men vad är lika arbete?

Damerna tränar och hjälper till att marknadsföra Grand Slam-tävlingarna precis som killarna, men det är när spelarna är på banan arrangörerna drar in de tv-, sponsor- och publikintäkter som omvandlas till prispengar.

När Roger Federer förra året vann Öppna franska spelade han totalt 267 game. Motsvarande siffra för damsegraren, Svetlana Kuznetsova, stannade på 158.

Det lär bli en liknande skillnad i år, då singelmästarna kvitterar ut drygt 9,7 miljoner kronor var – oavsett kön och arbetstid.

Rätt eller fel? Fråga dig själv, eller för all del Lisas chef.