Peter Wennman: Typiskt att mannen som inte är uttagen var mest lyckad
BOLTON. För att travestera en filmklassiker:
Ben, men Hur?
Ut från en dörr kom Johan Elmander med sträckt lårmuskel, ut från en annan kom Sebastian Larsson med ömmande knä.
Var det Reebok Stadium i Bolton eller Halta Lottas krog i Göteborg?
Vi hade sett fram mot ett tungt möte mellan två svenskar i fin form, Johan
Elmander i Bolton och Sebastian Larsson i Birmingham, men det bästa vi kan säga efter 2–2 är att både The Whites och The Blues är obesegrade efter tre ligaomgångar.
Johan gick ut frivilligt efter en dryg timme, Seb staplade av i svåra smärtor strax efteråt.
Det såg ut som om Larsson var den som var mest illa ute, jag strök direkt ett streck över hans namn inför EM-kvalmötet med Ungern. Däremot fanns det ju gott hopp för Elmander.
I eftersnacket visade det sig vara tvärtom. Seb var positiv och någorlunda smärtfri. Johan ett större frågetecken. Den senares chanser dissades dessutom av Boltons manager Owen Coyle, som inte alls trodde på nån Elmander mot Ungern.
Vem vet, det kan ha varit av egenintresse. Vidare undersökningar av landslagsläkarna i Stockholm får ge definitivt svar.
Så lade jag mig då på mitt hotell med darrande underläpp i natt, deprimerad över de svenska insatserna i Premier League?
Inte alls.
”What a defender!”
För det första var både Elmander och Larsson helt okej i en för övrigt väldigt primitiv, gammelbrittisk match, för det andra fanns det andra ljuspunkter.
Jag såg ett sammandrag av Liverpool–West Bromwich (1–0, Torres) och imponerades svårt av WBA:s mittback Jonas Olsson. Landskronagrabben gjorde en ruggig match mot såna som Gerrard och Torres och hyllades stort av Hulls förre coach Phil Brown i BBC:s Match of the Day sent i går kväll:
– Jonas Olsson! What a defender! Det här är vad försvarsspel handlar om, det här är vad West Bromwich måste göra mer av om de ska klara sig kvar, sa Brown medan repriserna av Jonas bästa brytningar rullade i rutan.
Typiskt, va? Mannen som INTE är uttagen till EM-kvalet var mest lyckade svensk i Premier League i går.
Om Bolton–Birmingham för övrigt kan vi bara säga att The Blues slängde bort två poäng. Seb och kompani ledde redan med 1–0 när Boltons keeper Jussi Jääskeläinen fick hjärnsläpp och lappade till Roger Johnson (som dessförinnan gjort sitt första mål för Birmingham). Det blev rena NHL-stöket ett tag när Jussi åkte ut, Birmingham gjorde 2–0 efter paus, men tror ni inte på den att Bolton kvitterade ändå med tio man. Först på en felaktigt dömd straff, sen på en felaktigt dömd frispark.
Jag gör verkligen ingen skillnad på Bolton och Birmingham, men håller med Seb Larsson:
– Domaren (Kevin Friend) var FRUKTANSVÄRT dålig.
Det kunde berott på många saker, men ett intryck efter Elmanders och Larssons skador: Bolton blev bättre när Johan gick ut, Birmingham blev sämre när Seb försvann.
– Jaså, tycker du? Det får man väl tacka för då, log Seb efteråt.
Annars:
Manchester City föll med 1–0 i Sunderland och jag SA ju det, trots 3–0 mot Liverpool: det måste till mer offensiv power. Skit samma om Carlos Tevez missar årets öppnaste målchans, men om jag läser statistiken rätt har City skjutit minst skott på mål (sju!) av alla lag i ligan.
Det är ju sjukt. Så går det när man spelar med tre defensiva mittfältare, hängslen, livrem, säkerhetsnål och dubbla långkalsonger. Släpp fångarna loss, Mancini.
Aston Villa och Everton har mötts 190 gånger i högsta engelska ligan, det är det mest klassiska mötet som finns. I går vann Villa med 1–0 sen Everton vunnit hörnorna med 18–4 och bollinnehavet med 67–33.
Aldrig har begreppet ”daylight robbery” varit mer på sin plats.