NIVA: Målet ger hopp
Det här ska vara startpunkten – inte höjdpunkten för Arsenal
MARSEILLE. Ett mål som ger hopp om något annat, något roligare, något bättre.
En match som avslöjar att man nog ändå inte ska förvänta sig för mycket.
Så då undrar vi allihop tillsammans på en och samma gång – var det här Vändningen?
Aaron Ramsey borrade in ett lågt högerskott i 92:a minuten och sprintade sedan 60 meter för att glida på knäna framför den extatiska Arsenal-sektionen.
Ett viktigt mål?
Jisses, ja.
Ett trendbrytande, kursändrande, framtidsdefinierande mål? Ett mål som gör höstens tamt nerviga Arsenal till ett toppstridsaspirerande, pokaljagande
Arsenal igen?
Nja.
Målet förvandlade resultatet, men sminkade inte över matchbilden.
Det brukar sägas att det är roligare att se färg torka än det är att titta på något riktigt händelselöst.
Jag vet inte om det stämmer – men en sak kan jag i alla fall hamra fast med emfas i dag: Det var mer underhållande att se en läktare byggas än det var att följa matchen mellan Olympique Marseille och Arsenal.
Östra läktaren på Stade Vélodrome ska ju få tak inför EM 2016, och är därför stängd för hemmafans under ombyggnationen.
Märkligt nog var där en ensam byggjobbare som verkade vara i tjänst mitt under matchen.
Och ju torftigare spelet blev, desto mer intressant blev han.
Marseille och Arsenal tycktes ha signerat en gemensam icke-aggressionspakt. Kryss hade varit helt godtagbart för båda de pressade klubbarna. Den avgörande fasen av gruppspelet hade då skjutits upp, och krispratet hade hållits från porten i ytterligare några dagar.
Inget av lagen ville något
Knegaren på läktaren var i alla fall aktiv. Han mekade, putsade och fejade. Lyfte undan några stolar på den ena sektionen, skruvade fast något på den andra.
Förmodligen hade han väl bara fabricerat fram några sysslor för att ha en ursäkt att vara på plats under matchen, men på så sätt visade han klart större kreativitet än någon nere på planen.
Matchen var direkt dålig.
Inte dålig på så sätt att spelarna slog bort enkla passningar och missade självklara markeringar – dålig för att inget av lagen visade några som helst ambitioner.
Olympique Marseille kommer gräma sig hela hösten lång över att de inte såg till att få in den där anfallaren under transferfönstret.
Hur länge sommarskalven fortsätter att skaka Arsenal återstår att se.
Just nu får vi helt enkelt lov att bedöma dem efter en helt annan skala än vi använt under föregående säsonger.
Det går inte längre att förvänta sig att de åker ner och blåser undan ett mediokert Marseille med va-va-voom-fotboll.
Det här är ett helt annat lag, och efter sina nya förutsättningar gjorde de en helt okej insats på Vélodrome.
Grunderna börjar sitta
Arsenal modell 2011 spelade försiktigt, disciplinerat, förståndigt. De unga killarna stod upp bra, och bortsett från den förbryllande usla Arsjavin var det ingen som föll ur ramen.
Laurent Koscielny var klart bäst – och ska man komma vidare från det konstaterandet gäller det att inte stanna upp och fråga sig ifall det säger mest om klassen på Koscielny eller kvaliteten på laget.
Det är som det är numera.
Grunderna börjar i alla fall falla på plats. Försvarsmässigt har det inte stämt såhär bra på hela säsongen,
och injicerar man Jack Wilsheres dynamik på mittfältet har man stommen till ett lag som kanske kan få spela Champions League-fotboll nästa höst också.
Slutspel blir det hur som helst till våren, det vågar jag i praktiken slå fast nu.
Aaron Ramseys sena segermål lyfte bort Arsenal från en marig hinderbana, placerade dem istället på en bekväm transportsträcka genom den europeiska hösten.
Någon mirakelvändning kommer det inte att innebära, men det pumpade åtminstone in lite liv och glädje i klubben.
Arsenal måste nu utnyttja de känslorna för att fortsätta bygga vidare på resterna som blev kvar efter den uppslitande katastrofsommaren.
När deras säsong ska summeras i maj ska det här målet ha varit startpunkten – inte höjdpunkten.