Wegerup: Se och lär av ungdomarna, a-landslaget
Sverige mot England i kväll,
Hur det än går har vi redan sett att svensk landslagsfotboll bär på framtidshopp.
Och – minst lika viktigt – känt en positiv stämning runt ett svenskt landslag igen.
Sommar och semester. Wimbledon och U21-EM följs på distans, med distans.
På så sätt och vis kan jag beklaga det vad det gäller U21 för det finns få mer stimulerande uppdrag än att bevaka ett landslag i medgång under ett mästerskap. Samtidigt är det rätt befriande att få se EM med den mer vanlige betraktarens ögon, få jubla och svära hemma i tv-soffan i stället för att vara professionell på pressläktaren.
Mötet med Serbien har ni redan läst en mängd bra analyser kring. Jag nöjer mig därför med att konstatera att det Sverige visat spelmässigt i alla tre matcherna (även om en del kan bli bättre och orutinen lyser igenom ibland) lovar gott för framtiden. Men det roligaste – och viktigaste – har varit att se spelarnas inställning och humör.
Den bilden förstärks av det kollegorna på plats berättar om det unga landslaget. Det man slås av är att stämningen verkar vara just så som jag tycker att den borde vara kring ett landslag: i grunden positiv. Fotboll är i dag en miljardindustri och därför även allvar. Men likväl är det en lek, något som ska vara en källa till glädje för folk. Då herrlandslaget i fotboll anses vara det finaste man kan få spela för har jag ibland undrat över stämningen kring vårt blågula herrlandslag. Att spela där måste ju vara så stort – och borde därför också vara så kul.
Handlar om grundinställning
Nu inser jag att de har det betydligt roligare bakom de blågula kulisserna när inte vi är där. Den dåliga stämningen gäller framför allt i vissas möten med oss i media, något som somliga av inte minst ledarna ser som ett tvång mer än något annat. Självklart är det också så att fotboll på högsta nivå leder till press och höga krav på ledare och spelare. U21 är fortfarande snäppet under.
Ändå tror jag att mycket handlar om vilken grundinställning man har och vilken attityd man vill skapa kring ett lag. Stämningen behöver inte heller nödvändigtivs hänga ihop med hur det går. EM 2004 bevakade jag på plats och minns, trots det blågula flytet i spelet, hur extremt spänt och irriterat det var stundtals. Det krävs två för att dansa och vi har också vår roll i det dramat, absolut. Men jag tror ändå på devisen att inte göra enkla saker svåra och att närhet och öppenhet skapar förtroende istället för misstänksamhet och att ett lag i harmoni visar det även på planen. Se bara på Brasiliens landslag i VM 2002. Därför hoppas jag att spelarna i U21-laget kan behålla den här inställningen även då de klättrar uppåt i landslag och karriär. Och att Jörgen Lennartsson, den dag han eventuellt tar över a-landslagets roder, inte sluter sig utan låter alla kring landslaget, såväl spelare som ledare, vi i media och – framför allt – svenska folket känna att det är något verkligt underbart att få spela för blågult och att det ska märkas såväl inåt i gruppen som utåt.
Det tror jag är en av flera viktiga förutsättningar för fortsatta och, om möjligt, ännu större framgångar.