Varning, Italien
Wennman: Ronaldo tillbaka – och nu kan han ta hem allt
LONDON. Bara så att Zlatan och hans vänner i Inter är beredda på tisdag:
Den ”gamle” Cristiano Ronaldo är tillbaka.
Vilket innebär:
Divalater, dykningar, dumheter, domarkontroverser, dribblingar, delikatesser ... och drömmål.
Vi har hela paketet nu igen, alltså en Ronaldo att älska, att förakta, att jubla åt, att spy på.
Han har kommit smygande ur skuggorna av en promblemfylld höst, möjligen tillpiggnad av guldbollar och Fifa-utmärkelser, och undan för undan närmat sig det allra skarpaste strålkastarljuset på Drömmarnas Teater.
Nu är han tillbaka mitt på scenen.
Han är på jakt efter en ny seger i skytteligan. Han avgör matcher på samma sätt som i fjol. Han vann sin tionde raka i ligan med United i går. Han kan ta hem ALLT denna vår.
Cristiano Ronaldo är alltså i form. Med allt vad det innebär.
I Manchester Uniteds möte med Blackburn (2–1) fick vi alltihop på en gång:
Grinollen, den fjantige fuskaren, hycklaren. Den bortskämde pojken som tycker att Röda havet ska dela sig när han kommer farande med bollen. Blir han tacklad (vad väntar man sig om man är utsedd till världens bäste?) svarar han med tårar, spottloskor eller – som i går – en eftersläng. Och efter den kom en filmning som var det sämsta skådespeleri världen sett sen Mel Gibson försökte gråta i ”Signs” år 2002.
Klockren frispark
Samtidigt allt det andra, det geniala, det unika:
Steget, skotten, inläggen, de oväntade inbrytningarna, de små vickningarna, tricken, bollträffen. Passionen. Egoismen. Han är den målkåtaste portugis världen skådat sen Eusebio.
Frisparken som gav 2–1 till United var klockren, otagbar. Jag kan tycka att de där baklängesstegen och den bredbenta ställningen Ronaldo intar innan han skjuter är högst motbjudande ur fotbollsestetisk synvinkel, det ser liksom löjligt ut, men det funkar uppenbarligen. Träffar han rätt på bollen är det mål.
I en vecka där vi har både Oscarsgala och Champions League-fotboll lyser det alltså om Cristiano Ronaldo.
Hur mycket lyser det om Sverige i Premier League?
Inte så man behöver solglasögon.
Jag gör i alla fall en liten enmans-våg av glädje över att vi har Johan Elmander med här, på en nivå strax under superstjärnorna – men bättre än snittkvaliteten på ligans anfallare. Bra comeback när Bolton slog West Ham (2–1). Johan spelade fram till Kevin Davies 2-0, men framför allt jobbade han som vanligt stenhårt och är därför omtyckt av Boltons fans.
Får Elmander vara skadefri ett tag nu och spela regelbundet är både Gary Megson och Lars Lagerbäck att gratulera.
Man United spelade skjortan av Blackburn under de första minuterna, såna som Rooney, Berbatov och Ronaldo lekte fotboll och jag tänkte: ”Men shit, hur ska nån kunna stoppa den här maskinen från att vinna rubbet i år?”
Sen hände nåt märkligt. Roque Santa Cruz spräckte Uniteds rekordnolla med sitt 1–1 på andrekeepern Tomasz Kuszczak. Varpå Rovers tände till, gick upp på tåspetsarna och började utmana mästarna i en störtskön slagduell. Sam Allardyces gäng gjorde en jätteinsats i en match som var späckad av märkliga domslut (av en inkonsekvent Howard Webb) och både Big Sam och Sir Alex vevade som galningar med armarna. De gamla polarna var på väg att ryka ihop.
Ligan snart avgjord
United fick ett korrekt nickmål av Johnny Evans (utgick skadad) bortdömt, men fixade alltså tre poäng som vanligt. Ligan är snart avgjord. Jag kan ta mitt Chelsea-tips och stoppa upp det nånstans.
Guus Hiddink fick i alla fall en seger direkt, 1–0 av Nic Anelka på Villa Park, och det fanns två saker att fastslå:
1) Chelseas spelare visade med kroppsspråk och diverse kramkalas att det är sammanhållning som gäller, vi-mot-resten-grejen, ni vet. Sånt kan bära långt.
2) Hiddink tänker satsa på både Anelka och Didier Drogba där framme. Bra. Den där idiotiska klichén om att ”de passar inte tillsammans, de är för lika” har jag aldrig fattat. Måste man ha en lång och en kort anfallare? En ljus och en mörk? En hjulbent och en kobent? Bra spelare kan spela med bra spelare, punkt slut.
Smärtan i Aston Villa, som inte hade förlorat hemma mot Chelsea sen 1999, lindrades något efter Arsenals 0–0 hemma mot Sunderland. Villa är sex poäng före nu.
Andrej Arsjavin gjorde en rätt fräck och lovande timme i sin debut, men det hjälpte inte ett Gunners i total måltorka.
Under burop på Emirates lämnade Arsene Wenger planen med tre raska brysselsteg, ett askgrått ansikte och en varg innanför jackan som flåsade honom på struphuvudet.