Ensamt på toppen...
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-07
Söderling enda svenskhoppet i US Open: ”Är synd, man får energi av andra”
NEW YORK. Robin Söderling har bevisat att ensam är stark.
Motvilligt, bör tilläggas.
För första gången sedan 1971 finns det bara ett svenskhopp i US Open.
– Det är synd. Man kan få positiv energi av andra spelare, säger den 25-årige tennisstjärnan.
Söderling har hört många historier från den gamla goda tiden, då var och varannan spelare på touren bar förnamn som Magnus och Thomas och fyllde rackettrunkarna med Kalles kaviar.
Senast han blev påmind var för någon vecka sedan, då det förra tennisproffset Peter Lundgren gick fram till honom i omklädningsrummet.
– ”Lunkan” sa: ”Fan, det är inte lätt för dig nu när du är helt ensam. När jag spelade var vi tio svenskar som tränade med varandra och käkade middag ihop.” Så har det aldrig varit för mig, säger Robin Söderling när Sportbladet träffar honom på Manhattan.
När världstolvan 2002 debuterade i US Open var han en av sex svenskar i startfältet.
13 svenskar som mest
Sju år senare är Söderling – som möter Nikolaj Davydenko i dagens åttondelsfinal på Louis Armstrong Stadium – det enda svenskhoppet.
Det har bara hänt en gång tidigare under proffseran, att en enda svensk har korsat Atlanten för att spela herrturneringen US Open. Det var 1971, då Ove Bengtsson försvarade Sveriges färger.
Som mest, 1986 och 1994, har det varit inte mindre än 13 svenskar i startfältet.
– Det är en stor skillnad, vilket är synd. Det blir roligare med fler svenskar. Jag umgås och pratar lite med spelare från andra länder, men det blir inte samma sak. Svenskar käkar middag, bor på samma hotell och lär känna varandra väldigt bra. Vi spelare ses ju 30 veckor om året.
Kan du se någon fördel med att vara ensam svensk?
Söderling blir tyst.
Tänker.
– Nej, jag tror fan inte det, utbrister han till slut.
Västgöten gör ingen hemlighet av att han saknar tennispensionärerna Jonas Björkman och Thomas Johansson.
”Bra att kunna få hjälp av andra”
– Om ”Tompa” eller ”Bjösse” spelade bra kunde man få positiv energi från dem. Vi kunde hjälpa varandra, kolla på varandras matcher och träna ihop. Det kunde hjälpa en. Ja, det var ganska bra, säger Söderling.
Vid sidan av banan umgås han mest med, förutom flickvännen Jenni, tränaren Magnus Norman, dubbelspecialisterna Robert Lindstedt och Simon Aspelin och den svensktalande finländaren Jarkko Nieminen.
Vilken är den roligaste tävlingen, rent socialt?
– Roligast är bortamatcherna i Davis Cup. Hemmamatcherna är också roliga, men då är det någon som ska träffa en kompis där, någon som ska... Du vet, det blir inte som när vi är i Vitryssland, världens skitland. Så kanske man inte får säga, men då blir det en sådan jäkla sammanhållning. Det är väldigt annorlunda jämfört med hur livet på touren är de övriga veckorna, säger Robin Söderling.