Tack, Rafael Nadal

– Det var en seger för tennisen

LONDON. Rafael Nadal var inte den största vinnaren på Roland Garros.

6–3, 4–6, 6–3, 6–4 var en seger för tennisen.

Maktkampen får både sporten och Roger

Federer att lyfta.

Rod Laver mot Ken Rosewall, Björn Borg mot John McEnroe, Stefan Edberg mot Boris Becker, Pete Sampras mot Andre Agassi.

Å, alla dessa underbara rivaliteter.

Alla idrotter, inte minst tennisen, är beroende av dem.

I slutet av 1990-talet verkade dock spelarorganisationen ATP införa en ny regel som sa att ingen medlem fick vinna fler än tre turneringar om året.

Spelarna lydde och delade broderligt på titlar, prispengar och uppmärksamhet.

Omvärldens bild av herrtennisen liknade till slut en ihoprullad igelkott. Ingen spelare stack ut längre än någon annan. Det var trist och profillöst varför strålkastarljuset i stället riktades mot systrarna Williams, Martina Hingis och de andra stjärnorna på damtouren.

Dominerat sedan 2003

ATP kände till problemet och startade 2000 en kampanj som hette New balls, please.

Här skulle minsann framtidens superstjärnor lanseras. Gael Monfils, Stanislas Wawrinka, Nicolas Almagro... Alla som var under 28 år och ägde en tennisracket fick vara med.

Det dröjde till 2003, men när en av de typ 982 kampanjmedlemmarna slog igenom gjorde han det för att stanna på toppen.

Wimbledon 2003. Sedan dess har herrtennisen handlat om Federer, Federer och Federer.

I går, på Roland Garros i Paris, spelade schweizaren sin åttonde raka Grand Slam-final. Han har varit världsetta sedan februari 2004 och sätter nya rekord varje vecka.

Federer är en stor idrottsman, i mina ögon redan en av de största genom tiderna. Då talar vi om samtliga idrotter.

Tennis är nämligen en världssport, men det är svårt att förstå i ett land där folk vill tro att ”Foppa” och ”Sudden” är stora i Indien och Australien. Inom tennisen är jag övertygad om att vi aldrig kommer att få se något liknande.

Problemet med Federer är att han bara säljer sporten med en tennis som aldrig tidigare skådats. Utanför banan är han karismatisk som en miljöpartist. Det är inget fel med det, bara ett konstaterande att alla människor är olika.

Vansinnig tennis

I går visade den mer färgstarke Rafael Nadal återigen att tennisen rymmer två kungar.

Det var en underbar markering.

Federer slog Nadal på gruset i Hamburg och många trodde att schweizaren skulle vinna på nytt i Franska öppna.

Visst, Federer har blivit bättre på grus, men det har också Nadal. Spanjoren visade att världens bäste tennisspelare inte har mycket att hämta mot världens bäste grusspelare. Med sin kraft, aggressivitet och toppspin driver 21-åringen inte bara sina motståndare från banan. Han driver dem till vansinne. Federer tvingades slå nästan samtliga grundslag i axelhöjd och med sådana förutsättningar kan inte ens han styra spelet.

Så grattis Nadal, grattis tennisen som sport.

Precis som McEnroe var en del av Borgs storhet kommer Nadal att bli en del av Federers och vice versa. Spanjoren – den förste sedan Borg att ta tre raka titlar i Paris – kommer alltid att vara svårslagen på grus, men jag är ganska övertygad om att Federer en dag kommer att vinna Paris-titeln.

Lika säker är jag på att Nadal kommer att vinna Wimbledon. Rivaliteten kommer att driva dem till det och mycket mycket mer.

Som sagt, den fortsatta maktkampen kommer få både spelarna och sporten att lyfta.