Njut, snart är det slut på guldregnet

BIRMINGHAM

Vi kommer att kunna räkna in två EM-guld redan i dag här i Birmingham, om nu inte Susanna Kallur eller Carolina Klüft råkar ut för en olycka.

Och det blir ett till på söndag, även om jag inte är helt säker på om det blir Stefan Holm eller Linus Thörnblad.

Men njut så länge det varar.

Snart är det slut på guldregnet.

Svensk friidrott har haft några gyllene år och det kommer att bli några till också.

Men den gyllene generationen kommer inte att vara för evigt.

Redan nästa år kommer Kajsa Bergqvist och Stefan Holm att pensionera sig.

Båda har OS i Peking som ett slutmål och det ska mycket till om de fortsätter efter det.

Och Carolina Klüft slutar troligen med sjukamp efter att ha tagit sitt andra raka OS-guld i Peking.

Sjukampsträningen sliter enormt och 2008 har hon minst dubbla uppsättningar av allt i sjukamp.

De senaste åren har hon drabbats av skador och motgångar och har aldrig varit i närheten av sitt personliga rekord på 7?001 poäng.

Jag misstänker att det kommer att stanna där också, det rekord från VM i Paris 2003 som snart är fyra år gammalt.

Stjärnor försvinner

Carro kommer säkert att fortsätta med en individuell gren och har alla förutsättningar att nå världstoppen där också.

Frågan är bara om hon kan ta guld i ett stort mästerskap även individuellt.

Jag är inte helt säker på det.

Hennes sjukampskompis Tia Hellebaut la ner sjukampen förra året och blev direkt en världsstjärna i höjdhopp. Belgiskan vann EM-guldet i Göteborg och satte fem belgiska rekord – det sista på 2.02.

Men jag tror inte att Carro kommer att ha samma spikraka väg till framgång även individuellt.

Inte i höjdhopp, möjligen i längd, men troligast på en udda gren som 400 häck.

Men ni märker vad jag är ute efter.

De svenska stjärnorna kommer att försvinna så sakteliga, en efter en.

Christian Olsson och Susanna Kallurs bäst före-datum sträcker sig lyckligtvis ända till OS i London 2012 och Linus Thörnblad förmodligen ännu längre.

Vi har Wissman och unge tuffingen Mattias Claesson, men det är redan etablerade.

Susanna Kallur är friidrottens räddning efter 2008 eftersom hon har en sådan karisma och är så enormt populär ute i stugorna.

Men frågan är om hon någonsin kommer att vinna ett internationellt mästerskap som VM eller OS.

Hennes gren 100 häck är extremt konkurrensutsatt jämfört med de andras.

Tuffast motstånd

Det finns ingen annan svensk friidrottare som har så tufft motstånd som Sanna.

Att ta ett OS- eller VM-guld på 100 häck är den sanna bragden. Utan tvekan.

Men över till själva kärnpunkten i mitt resonemang:

Vad har hänt i svallet av den svenska framgångsvågen?

Var finns de nya supertalangerna?

The Next Ones.

Svar: Det finns inga.

För sanningen är att det är ganska tomt i skafferiet.

Vid junior-VM i Peking förra året var bästa svenska placeringen en sjätteplats.

Det finns inte en enda svensk junior som det går att kalla ”nya” Carro, Sanna, Holm, Kajsa eller Olsson.

Inte ens om man tar i.

De är väl delvis därför kritiken växer mot ett förbundskansli som tror att guldåren ska vara för evigt.

Svenska friidrottsförbundet var konkursmässigt efter VM i Göteborg 1995 och gick på svältkur.

NU har Carro, Kajsa, Sanna och de andra fixat nya sponsormiljoner – för tro inte att det beror på några trötta förbundsgubbar – och de spenderas nu hejvilt på nya kanslitjänster som egentligen inte behövs.

Och de man tillsätter har inte minsta förankring i friidrotten.

Det är bäddat för katastrof.

Mats Wennerholm