Här är helgens...
Publicerad 2016-12-18
Världscupen går på juluppehåll efter tävlingarna i La Clusaz.
Det var en helg med norsk dominans och ryska förklaringar - men också med koskit, internetdrama och märkliga Fis-beslut.
Här sammanfattar Sportbladets skidreporter Erik Karlsson allt från helgen som du kan ha missat.
...mest imponerande: Legkov
Nu ska vi försöka något så svårt som att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Ja, mycket talar för att Alexander Legkovs namn snart offentliggörs som en av de som varit inblandade i den ryska dopningskonspirationen vid OS i Sotji.
Men det är alltså när det blåser som absolut mest kring hans person som han gör sina två bästa tävlingshelger på två år. Det järnpsyket kan jag inget annat än imponeras av. Det är som att han passar på att krama ur allt som finns i kroppen medan han fortfarande får.
...felberäkning: 1,8x2 = 5
Det började redan innan tävlingarna när man tämligen omotiverat kortade damernas sträcka från 15 till 10 kilometer. Maria Rydqvist kritiserade både det och att tjejerna alltid förväntas åka kortare sträckor överlag.
Då tog Fis nästa märkliga beslut.
Banan i La Clusaz ska mäta 2 kilometer men enligt samstämmiga åkaruppgifter är snösträngen inte längre än cirka 1,8 kilometer. Ändå blev damernas stafett, som ska vara 4x5 km, inte mer än två varv lång per sträcka. Gör det räkneexemplet där hemma… just det: 1,8 x 2 = 3,6km.
Ett tredje varv hade betytt 5,4 km och varit klart mer nära sanningen, men inte ska väl tjejerna skida så långt… tänkte juryn – men ingen annan. Suck!
– Det kändes som sprintstafett, säger Maria Rydqvist.
...felberäkning 2: Martin Johnsrud Sundby
Skidsportens pionjär kallade Finn Hågen Krogh honom och det stämmer säkert. Men han lider också av ett självförtroende som är i överkant. I Ruka missade han sprintfinalerna för att han testade att staka kvalet och nu försatte han sitt lag i en knepigare sits än nödvändigt med stakexperiment som alla som hade varit ute och testat banan dömt ut. Men Sundby lär testa igen – och snart lär han lyckas. Under tiden är det rätt skönt att vara del av ett lag där man kan chansa bort 12 sekunder.
...elfel: Internetkaoset
Det på en optisk kabel mellan Annecy och La Clusaz som plötsligt gjorde att det blev internetlöst i hela La Clusaz med omnejd och ett tag svävade tävlingarna i fara.
Det löste sig i slutminuterna och tv-sändningarna gick via satellit. Arrangörerna hade maxpuls ett tag och presschefen suckade ”som om det inte räckte med snöbristen”.
...minst uppskattade målfirande: Den franska målkanonen
Johan Olsson vann inte masstarten, men han vann racet ut i den mixade zonen. När han stannade till och hämtade andan hos Sportbladet svepte plötsligt en krutrök in över målområdet efter någon form av målfirande på upploppsrakan.
Säg så här: det var inte vad trötta luftrör behövde. Fräsandes undrade Olsson ”vad fan som händer, är det krutrök eller knallpulver?!”.
Någon stafett blev det inte – jag väljer att tro att det är ett franskt firandes fel.
...debut: Anna Dyvik
Ja vad ska man säga om Anna Dyvik? Alla förutsättningar med höjd och startnummer talade egentligen emot en framskjuten placering. Men det är som att hon bara höjer sig med motståndet.
– Det var fint väder så jag njöt, sa hon.
Ibland är det enkelt att vara skidåkare.
...debut, 2: Kasper Stadaas
Förra helgen var Kasper Stadaas strax utanför topp 100 på 10 kilometer skate i Skandinavisk Cup, en nivå under världscupen. Det betyder att han hade uppskattningsvis 70 andra norrmän före sig i spåren, men ingen av dem åkte på träningsläger i Mellaneuropa så när Vidar Löfshus fick sjukdomsstrul i truppen och inte kunde fylla ut sitt andralag i stafetten fick Kasper ett oväntat uppdrag: vara ankare i Norges lag två.
...kram: Johnsrud Sundbys till Legkov
Martin Johnsrud Sundby har alltså precis haft sin första helg i världscupen utan astmafrågor när han väljer han att gå ut och stötta den person som just nu är skidvärldens mest misstänkte fuskare.
Det går att raljera (likt många mejlare) över att Martin Johnsrud Sundby ger sitt stöd till Legkov ”från en dopad till en annan” men det går också att se som en eftersträvansvärd empati som går bortom landsgränser. Alla i det norska laget tyckte det var självklart att stötta Therese Johaug efter att hon åkt dit. Då känns det faktiskt rimligt, mitt i all orimlighet med omfånget av McLaren-rapporten, att Alexander Legkov också kan få en klapp på axeln. Han är trots allt inte dömd.
...dubbelvinnare: Heidi Weng
När Heidi Weng, Marit Björgen och Ingvild Flugstad Östberg snackade ihop sig innan masstarten var ingen särskilt sugen på sista sträckan i stafetten dagen efter. Heidi Weng tog fram en lösning: vinnaren på masstarten får helt enkelt ta sitt ansvar och köra slutsträckan.
Och vann gjorde Weng. Men efter tävlingen ville plötsligt både Ingvild och Marit också ha den där slutsträckan, men sagt är sagt och Heidi Weng fick äran att söndagsåka in Norge till ännu en överlägsen stafettseger.
...Petter Northug: Stina Nilsson
Stavbrott och vurpor har sabbat för Stina Nilsson hela december. Men formen är det minsann inget fel på. Med en närmast perfekt Petter Northug-taktik – släppa lite på krönet och jobba i fatt utför – hängde hon med den norska supertrion nästan hela vägen in i mål.
– Haha ja synd att jag inte kunde köra som Northug hela vägen in, sa Nilsson själv som ändå var så nöjd att hon började sukta efter en Tour de Ski-start igen.
...kaxigaste: Martin Johnsrud Sundby
Konkurrenterna droppade av en efter en på masstarten när Martin Johnsrud Sundby drog upp farten tills det bara var fyra kvar att göra upp om seger, åkare som Johan Olsson och Sergei Ustiugov kippade efter andan längre bak.
Så när jag frågade Martin om loppet väntade jag mig en utläggning om hur banan ”är tuffare än den verkar”. Istället:
– Det gick väldigt lugnt hela vägen, det här var ett taktiskt lopp.
Men ändå släppte alla andra?
– Ja… tråkigt för dem, skrattade Johnsrud Sundby.
Varning är härmed utfärdad, norrmannen börjar på allvar närma sig fjolårsformen.
...tommaste: Mixed zone
Det finns en oro över längdskidsportens framtid.
Den här helgen har varit som ett förstoringsglas över problemen: 1) Snöbristen. 2) Dopningsdiskussionerna. 3) Intresset.
Den tredje punkten blir plågsamt tydlig när man kontrasterar premiären i Ruka där uppskattningsvis åtta tv-stationer och minst 20 skrivande reportrar trängdes i en lång mixad zon.
Här i La Clusaz har Sportbladet varit enda utländska skrivande media och NRK står här som ett av två tv-bolag. Skönt för undertecknads arbetssituation, men en rejäl varningsflagg för sporten som sådan.
...zzznarkning: Damstafetten
Klara, färdiga... avgjort. Ingvild Flugstad Östberg bara flög iväg och avgjorde damstafetten upp i första backen. Eller som Emma Wiken konstaterade:
– Gud vad fort det gick.
Har man sedan Marit Björgen, Ragnhild Haga och Heidi Weng ökar inte direkt spänningsnivån. Sverige gör det bra, men inte ens där blev det någon riktig kamp om pallplatserna. Men förstärk laget med Ida Ingemarsdotter och Charlotte Kalla och kanske en Anna Haag i nyvunnen form så kan Norge kanske börjar darra lite.
... utgångsläge: Axel Ekströms
Du får chansen i din första världscupstafett, får sistasträckan och ser dina lagkamrater göra det så bra att du får gå ut med världens snabbaste skidåkare i kamp om segern. Jo, jag förstår att Axel Ekströms mage pirrade på start. Han hade ingen chans, men han gjorde vad han kunde i ett utgångsläge han nog bara kunnat drömma om. Efteråt var han härligt och innerligt glad över upplevelsen. Kul!
...doft: Koskit
Visst det var väldigt starkt att få ihop en åkbar slinga i La Clusaz. Men hjärnan protesterar när det är doften av koskit som fyller ens näsa när man kliver ut vid tävlingsarenan.
Hade något väckt mig från en koma och bett mig gissa ett datum hade 5 april varit närmast till hands.