Phil Laak – cool polare med härlig prioritering

”Träffar jag honom ska han få på käften.”

Uttalandet är, hör och häpna, inte riktat mot mig.

En bekant sa så efter att ha sett skränige Tony G på World Poker Tour på Kanal 5.

Visst gick Tony G över gränsen, men det berodde på att han var berusad på tillfället och framgången. Tv-makarna vinklar och förädlar hans beteende och vips har vi pokerns bad boy. Två timmars beteende och han är stämplad för livet.

Jag har alltid älskat att provocera. Att få göra det här i Sportbladet ger mig en närmast dödlig dos av endorfiner. Att få mejl från folk som skäller och påstår att jag ljuger är hur kul som helst. Snälla, sluta inte. Det lilla tråkiga är att jag ständigt blir feltolkad och felciterad. Lösryckta citat används som bevis för hur vedervärdig jag är som människa. Man vad fanken, jag är ju dryg och kaxig. Det är min image. Ingen stjärna vill någonsin göra sina fans eller för den delen sina belackare besvikna. Eller hur, Guldbolls- Zlatan?

Image är viktigt nuförtiden. Den pokerspelare som lyckats bäst av alla är Phil ”the Unabomber” Laak. Utan egentliga meriter har han blivit en superstjärna i USA. Han har till och med ett eget pokerprogram i tv. Och så delar han dubbelsäng med Hollywoodstjärnan Jennifer Tilly. Man kan ha det sämre.

Uppvuxen i Hells Kitchen, New York, fick Phil streetsmartness med modersmjölken. Han bodde bland prostituerade och knarklangare i de riktigt tuffa kvarteren, de som är mycket råare i verkligheten än på film.

Inget för mamma

Första gången jag träffade Phil var i Thailand. Vi klickade direkt. Tillsammans hade vi en skön månads semester och vi spelade backgammon minst tio timmar om dagen. Hälften av tiden spelade vi själva spelet och den andra hälften ägnade vi åt att förhandla om handikapp. Man måste älska en polare med sådana prioriteringar.

Långt innan han blev kändis besökte jag honom i New York. Phil visade mig hemliga spelklubbar, sådana man ser i kultfilmen Rounders. Jag gav honom pokerlektioner. Sköna minnen, men inget man berättar för mamma. Dagens unga nätspelare fattar inte hur bra de har det.

Före vi träffades hade andra spelare varnat mig för den galne amerikanen. De berättade skrönor om när Phil var i Köpenhamn och spelade Nordiska öppna i backgammon. På den tiden kallades han Ultramannen. ”Hi, I am the Ultraman.” Han gled runt i solglasögon och en morgonrock som han hittat i garderoben i en lägenhet. En händelserik vecka i Danmark slutade med att lägenheten brann upp och Phil hoppade i plurret i Nyhavn.