VM-hoppet – som försvann

22 september 2002: Helena Lundbäck blir historisk som första svensk i en VM-final. Med sin fjärdeplats

har hon detroniserat Malin Baryard som drottningen i svensk ridsport.

14 april 2006: Publikfavoriten Malin Baryard rider in i Scandinavium under ett öronbedövande jubel.

Helena Lundbäck får inte ens rida i Scandinavium. ”Bittert. Jag är så jävla ledsen”, säger Lundbäck.

Sportbladets Johan Flinck berättar vad som egentligen hände när två karriärer tog helt olika riktning.

helskärm

I Jerez i Spanien rider Helena Lundbäck rakt in i en dröm på älsklingshästen Mynta.

Hon väcks några dagar senare, den 22 september 2002, av 20 000 jublande åskådare på Chapinstadion.

Hon är den första svenska ryttaren bland de fyra i en VM-final. Hon är den första kvinnan i en VM-final på 16 år. Och hon blir naturligtvis den stora publikfavoriten (även om hon slutar fyra i finalen).

Plötsligt får Malin Baryard, svensk ridsports omslagsflicka, finna sig i att stå i skuggan av tjejen från granngården utanför Norrköping.

Svenske förbundskaptenen Sylve Söderstrand uttrycker det kanske bäst:

– Jag trodde vi skulle ha en svensk i finalen, men att det skulle vara Malin Baryard.

De två Norrköpingstjejerna, som några dagar tidigare varit med och ridit hem Sveriges första VM-silver i lag, träffades första gången redan när de var tio-elva år gamla. Då flyttade familjen Baryard från Söderköping till Jonstorps gård utanför Norrköping.

Några kilometer därifrån, i Ekensberg, hade Helena vuxit upp i en riktig hästfamilj – pappa Hasse red i hopplandslaget och mamma Solveig i dressyrlandslaget.

Ryttarkollegor

De två hästtokiga tjejerna kom att skumpa runt i samma skolbuss.

– Jag visste inte vad hon hette utan kände igen henne som Hasses dotter, säger Baryard, som är ett år äldre än Lundbäck.

För ett par år sedan ville SVT att tjejerna skulle göra om den där bussturen för ett reportage i Sportspegeln och Malin och Helena ställde upp.

Men det var en ansträngd busstur, ingen av dem kunde dölja det faktum att de aldrig varit särskilt bra kompisar.

Baryard beskriver sin relation med Lundbäck som...

– ...ryttarkolleger. Vi har aldrig umgåtts.

Lundbäck:

– Många vill ha det till att Malin och jag är bästa kompisar eller hatar varandra, men det är varken eller. Vi hatar inte varandra, vi älskar inte varandra.

Som ungdomsryttare red de på helt olika nivåer. Baryard tog guld i ponny-EM som 15-åring 1990 och red totalt tre EM för ponnyer och två för juniorer. 1995 tog hon lagguld med Sverige och brons individuellt i EM för Young Riders.

Guld i debuten

Först två år senare, 1997, debuterade Lundbäck i EM-sammanhang. Men då tog hon guld direkt i Young Riders-EM, Sveriges första någonsin, på Mynta.

Då hade Baryard redan tagit nästa steg. Hon kom hem 1996 efter 2,5 års träning hos John Whitaker i England, blev trea i världscupens Europafinal i Scandinavium, red i raffset, skrev kontrakt med H&M och deltog i OS i Atlanta.

Sommaren 1998 gjorde både Helena och Malin debut i VM (utan större framgångar) och i EM 2001 var de båda med i det svenska silverlaget.

Hösten därefter, i Jerez, ingick Baryard och Lundbäck, tillsammans med Royne Zetterman och Peter Eriksson, i ett nytt silverlag då de tog Sveriges första VM-medalj.

Tre dagar senare är alltså Helena Lundbäck svensk ridsports nya omslagsflicka med sin finalplats individuellt.

Två månader senare är det dags för Stockholm Horse Show i Globen.

Det blir Helena Lundbäcks show. Malin Baryard är inte ens på plats då hon föredrar tävlingar i München.

Jagar ny häst

Våren 2003 tar Baryard en imponerande tredjeplats i världscupfinalen i Las Vegas. Det är den bästa svenska placeringen någonsin i denna prestigefulla final.

En månad senare vinner Lundbäck SM utomhus på Monte Rose, en häst hon tror mycket på.

Under Falsterbo Horse Show i juli berättar Lundbäck för Sportbladet hur hon under tävlingar har problem med att handskas med uppmärksamheten i den mot publik och media så öppna ridsporten efter VM-framgången.

– När det är tävling måste jag hålla mig undan för att kunna koncentrera mig. Det är svårt att vara lagom.

Samtidigt rör sig Baryard obesvärat på tävlingsområdena och har ett leende och ett ord över till alla som kommer i hennes väg. Hon kan till exempel ställa upp på sponsoraktiviteter mellan två klasser.

– Malin klarar det där – fokusera, slå av, fokusera, slå av. Jag måste fokusera mig på tävlingen redan på morgonen och ända fram till tävlingen är över.

I Falsterbo avslöjar Sportbladet också hur Baryard har fått en ny gynnare: miljardären Philippe Hubert, som ska se till att Malin ska ha samma hästmaterial som Ludger Beerbaum och Marcus Ehning i framtiden.

Samma sommar (2003) rider Lundbäck och Baryard EM i Donaueschingen. Laget misslyckas och Lundbäck blir inte ens placerad individuellt. Baryard är ett nerslag från guldet och slutar femma.

Finansiär drar sig ur

Dagen efter EM är slut berättar Sportbladet att Lundbäck också fått en gynnare: en svensk, kapitalstark hästägare har valt att satsa på Helena och nu ska arbetet med att hitta en framtida topphäst intensifieras.

I början av 2004 hittar familjen Lundbäck drömhästen i Holland till ett pris av 1,5 miljoner kronor. Då drar sig finansiären plötsligt ur.

Mardrömmen har bara börjat för Helena.

En vecka senare är hon på väg att förlora fyra av sina hästar när färjan Stena Nautica kapsejsar utanför Varberg under stor dramatik. Men både hästar och Helena räddas.

Samtidigt går Malin Baryard allt mer mot att bli en riktig multistjärna: Hon spelar in en skiva (som säljer guld) och hon får sitt eget program i tv.

Inte ens reserv

Baryard vinner världscupens Europafinal i Scandinavium, rider den stora finalen i Milano och porträtteras som ”tjejen som har allt”.

I slutet av juni kommer nästa motgång för Lundbäck: hon får inte rida OS i Aten. Hon får inte ens åka med som reserv.

På tv ser hon Sverige ta ännu ett lagsilver i ett stort mästerskap.

Helena tas inte ens ut till Stockholm Horse Show i november 2004, landets största hästshow inomhus, där hon varit med varje år sen 1995 (undantaget 2003 då hon valde Rider’s Tour i stället precis som Baryard gjorde året dessförinnan).

Dagen innan tävlingarna i Globen ska börja dör Monte Rose efter att fått avlivas akut på grund av kolik.

– Jag är förbannad och ledsen, säger Lundbäck med gråten i halsen.

Hon bestämmer sig för att ta ett mellanår och inte satsa på EM 2005.

Får inte rida Globen

I Globen snor en höggravid Malin Baryard showen och slutar tvåa både i Grand Prixen och i hela meetinget.

Våren 2005 är Lundbäck och Mynta tillbaka på de stora arenorna när de ställer upp i Scandinavium.

Publiken har inte glömt det lilla, men älskade, ekipaget och mottagandet är öronbedövande när de rider in i Scandinavium.

I Linköping Horse Show i september pensioneras Mynta och tackas av under en mycket känslosam stund i Cloetta Center.

Men detta innebär också att Lundbäck står utan en topphäst.

– Det gäller att hitta glädje i det man gör även utan framgångarna. Har man inte kul kan man lika gärna låta bli det. John Whitaker har sagt: ”Lär dig förlora för du kommer att förlora mer än du vinner”, säger Helena.

Visst kan hon känna avundsjuka mot Malin Baryard.

– Klart jag hade velat vara med där. Jag är väldigt avundsjuk på det. Men att få läsa på löpsedlarna att man käkar hästkött kan jag klara mig utan (skratt).

Ingen inbjudan

Hon får inte rida i Globen heller i december 2005.

Och trots att hon och det stora löftet Madick blir trea i världscuptävlingen i Bordeaux i februari tas hon inte ut i det svenska laget som ska rida i Europafinalen i Scandinavium.

Helena får inte ens en inbjudan av arrangören då tävlingen bestämt sig för att bara ge specialinbjudningar till utländska ryttare.

– Jag är så jävla ledsen. Det är första gången sedan 1995 jag inte får vara med. Självklart känns det bittert, säger hon.

Samtidigt är Malin Baryard det stora affischnamnet i Scandinavium.

Om sin och Helenas karriärer konstaterar Malin krasst:

– Om några år kan det vara precis tvärtom. Allt beror på vilka hästar man har.

På långfredagen debuterar Baryard som programledare i Vi i femman och vinner en internationell klass med Tamina.

Förbundskapten Maria Gretzer gör klart:

– Malin Baryard och Rolf-Göran Bengtsson är stommen i det blivande VM-laget.

Samtidigt kuskar den regerande VM-fyran runt i Europa med en dröm om Aachen i augusti:

– Egentligen är det inte realistiskt att tro på VM, men jag satsar ändå på det, säger Lundbäck.