Pokerspelare är också proffs

NEW YORK

Det är lätt hänt.

Man ser staplarna med 1000-dollarsmarker till synes helt vanliga svenska killar sitter med vid VM-borden på Rio och man tänker:

Varför satsade jag inte på poker?

Men det är inte mer logiskt än att tänka samma tanke om hockey när man ser Foppa lura suspensoaren av en Buffalo Sabres-back.

Kort sagt:

De tre svenskar som var kvar i poker-VM inför nattens spel på Rio i Las Vegas – Erik Friberg, William Thorsson och Erik Thuritz – är i princip lika bra i sin ”gren” som hockeyproffs är i sin.

Det är det emellertid ingen som riktigt vill tro.

Det faktum att poker blivit en sådan folkrörelse, och att helt vanliga unga killar kommit från ingenstans och blivit mångmiljonärer på sitt spel, har tvärtom lett till en allmän vanföreställning om att vem som helst skulle kunna gå in och vinna finalbordet på Rio på torsdag.

Men det är naturligtvis ingen tillfällighet att exempelvis Friberg, Thorsson och Thuritz hör till det lilla fåtal som – för att låna en lämplig golfterm – klarat ”cutten” i årets VM.

De är proffs, i ordets alla bemärkelser.

Utan att vara mycket till expert i ämnet tror jag man kan slå fast att de är extraordinärt utrustade vad beträffar exempelvis matematik, stresstålighet, pokerteori och förmåga att analysera sin omvärld.

Sen har de förstås haft viss tur – också. Fru Fortuna – den gamla haggan – får inte vara helt fientlig. Då skiter det sig även för den mest briljante korthaj.

Men att tro att det bara, eller ens i någon verkligt hög utsträckning, handlar om tur är – för att återigen jämföra med hockey – som att tro att det bara är tur när ”Foppa” gör de där dragningarna.

Sedan kan ni ju själva räkna ut varför inte ens prokerproffsen själva är särskilt intresserade av att skjuta myten om att ”alla kan” i sank.

Skulle lejonen på Afrikas savanner svara nekande om det kom antiloper och frågade om det var säkert att dela vattenhålet med dem?

Det är inte som att New York Rangers fått världen att dra efter andan med sina värvningar och fansen – ja okej då; min dörrvakt Simon. Det är honom jag talar med – skruvar lätt oroligt på sig.

Men vadå, på den tiden de lekte Yankees och bara köpte spektakulära namn var ju Blueshirts ett utbuat skämt.

Att man ifjol äntligen lyckades vända trenden berodde på att man för första gången på ett decennium vinnlade sig om att bygga ett lag och att samma recept tillämpas igen är bara bra.

Personligen tror jag att mästarna från Carolina, Aaron Ward och Matt Cullen, kan bidra med den mentala stabilitet som saknades när the going got tough i vårens slutspel.

Fast okej då – Chris Pronger. Honom hade jag önskat att general managern Glen Sather jagat med lite större frenesi. Med en sådan magnifik back framför ”Henke” hade Rangers definitivt varit en contender i vinter.

Apropå poker-VM tycker jag personligen det var häftigare när de höll till på Binion’s Horseshoe i neon-infernot downtown.

Med sitt låga tak, sin halvdämpade belysning och sina ridåer av cigarettrök skänkte den ruffiga gamla spelhallen en oslagbar vilda västern-atmosfär åt tillställningen.

Jag var å andra sidan alltid åskådare.

Ska man fälla antiloper är det kanske mer bekvämt uppe på Rio.

Fin fotbollsskräll i helgen:

Ett all star-lag från den inhemska amerikanska fotbollsligan slog självaste Chelsea med 1–0 på en ny, fantastisk arena i Illinois.

Med tanke på vad Chelsea har för lag här, och i vad för skede av säsongen laget befinner sig, säger resultatet i sig inte så mycket, men för de arma själar som sliter för att ge ”soccer” liten lyskraft i USA var det ändå en stor triumf.

Per Bjurman