Sex, Drogs & Rock´n´ roll
Wennman: Ancelottis Chelsea är värdiga mästare, punkt slut.
Didier Drogba spelade gitarr på hörnflaggan, Ashley Cole sköt 8-0 på volley, John Terry dränkte Carlo Ancelotti i champagne och ”Blue is the Colour” dundrade ut över Stamford Bridge.
Vi fick alltså Chelseas säsong serverad på guldbricka:
Sex, Drogs & Rock’n’roll.
Grattis, champs!
Jag tänker inte trötta ut er med rekordsiffror som ni redan matats med, det räcker med de 103 gjorda ligamålen för att beskriva Chelsea av 2009/10 års modell.
Och, för ordningens skull:
8–0 mot Wigan i sista matchen. Åtta–noll.
Alla fotbollsfans älskar att spekulera i ”om” såna här gånger...om inte det hade blivit mål i 93:e minuten här, om det inte blivit ett offsidemål där, om inte straffen slagits så, om inte domaren gjort si...men tabeller ljuger aldrig i slutändan.
Chelsea är värdiga mästare, punkt slut.
Jag fick ett mejl i går kväll som i glad och humoristisk ton påminde mig om en notis jag skrev på London Calling-sidan den 19 maj i fjol:
”Om Chelsea utser Carlo Ancelotti till ny manager gör klubben ett obegripligt, idiotiskt misstag. Det är fel man på fel plats. Fullständigt fiasko väntar. Klipp ur och spara”, hade jag skrivit.
Underbart! Jag hade glömt det. Snacka om fullständigt fiaskotips!
Ett år senare har en klok och populär Ancelotti ledsagat Chelsea genom en säsong störd av diverse sexskandaler (John Terry och Ashley Cole). Han har hanterat starka viljor och fått skilda personligheter att dra åt samma håll, han har varit dagisföreståndare till skyttekungen Didier Drogba, han har brottats med ett envist gammalt José Mourinho-spöke, han hittade ett sätt att få Nicolas Anelka och Drogba att harmonisera med varandra, han lyckades efter lite sökande hitta ett mittfält med offensiva ambitioner, han fick Frank Lampard att blomstra igen, Florent Malouda att växa en decimeter och Salomon Kalou att tro på sig själv. Han vågade ta en hotande konflikt med fansen angående Joe Cole, och han har rett ut skadekriser utan att beklaga sig högljutt. Ett tag hade Chelsea backarna José Bosingwa, Ricardo Carvalho, Branislav Ivanovic och Ashley Cole borta samtidigt. Skaplig fyrbackslinje, det. Plus målvakten Petr Cech och mittfältsklippan Michael Essien. Sätt in dom sex i ett allsvenskt lag och dom släpper väl inte in ett mål på hela säsongen.
Önskar att jag hade fått se firandet
Ancelotti är alltså en succé. DEN meningen kan ni klippa ur och sätta upp på kylskåpsdörren. Om en vecka kan han dessutom vinna FA-cupen och stå med The Double efter en hysteriskt målglad säsong med positiv fotboll. Det kan Mourinho få tugga i sig.
Jag önskar att jag hade fått vara i västra London i går kväll, i kvarteren där jag bor, för att se Chelseafansens firande på pubarna längs Earls Court Road, Old Crompton Road och Fulham Road. Jag håller inte på Chelsea mer än nåt annat lag, men det hade varit kul att få uppleva deras glädje. Som väl också innehöll en rejäl dos skadeglädje gentemot Manchester United och Sir Alex Ferguson.
Aldrig hat, bara kärlek
Men nu hade jag denna helg gravsättning av min pappa hemma i Sverige, och varje gång jag upplever den nya ”supporterkulturen” – där det tycks viktigare att hata motståndarna än allt älska sitt eget lag – tänker jag på honom. Strömvallen i Gävle var hans andra hem, han fick fem öre i timmen för att vakta cykelställen när Gefle IF spelade i allsvenskan 1934, och inför varje match fram till hans död i år talade han med respekt om motståndarna. ”Nu kommer AIK hit. Fint gammalt lag. Nu kommer IFK Göteborg. Härliga spelare”. Aldrig hat, bara kärlek till fotbollen, en inställning som delas av många gubbar i hans generation.
”Grattis, tjamps”
Lyssnar man på snacket, läser man om avskyn, illviljan och avundsjukan mellan Uniteds och Chelseas fans en dag som denna – och alla andra klubbars fans alla andra dar – då börjar man undra om det inte gått alldeles fel nånstans på vägen.
Farsan småhöll lite på Arsenal. Men när vi såg Tottenham–Birmingham i London 1978 stod han med Spurshalsduk på Trafalgar Square. Han gillade Aston Villa och Charlton också, ”gamla fina klubbar”.
Han var inte så bra på engelska.
Han kunde inte säga Chelsea. Han sa Skällsea.
Hade han sett matchen i går hade han sagt:
– Grattis, tjamps.