Wennman: Uniteds gubbar har inte gett upp slaget än
MANCHESTER. Men kyss mig!
Har gubbarna i Dad’s Army legat inne för länge eftersom de börjat småhångla med varann?
Gary Neville, 35, pussade Paul Scholes, 35, mitt på munnen. Bredvid stod Ryan Giggs, 36, och jublande vid sidlinjen skuttade översten, Sir Alex, 68.
Gubbsen har tydligen inte gett upp slaget än. Manchester United litar på krigsveteranerna inför dagen D.
Först av allt, apropå bokstaven D:
Den här krönikan är skriven i 3D. Ni måste alltså skaffa speciella glasögon för att kunna förstå djupet, bredden och höjden hos en spelare som Paul Scholes.
Det var ”The Ginger Prince” som nickade in Uniteds 1–0 på City of Manchester Stadium, det återstod då 17 sekunder av de tre tilläggsminuterna i derbyt.
17 sekunder...det är vad det tar att korka upp en flaska vin, knyta ett skosnöre, kamma en mittbena eller be en domare fara åt h*****e och ta sig i a****t. Det är inte nån lång stund. Men ynka 17 sekunder visade sig ändå vara en avgrund i tid, erfarenhet och vinnarmentalitet mellan de två ärkerivalerna Manchester United och Manchester City.
Ingen var värd segern
Det var ingen tillfällighet att en man som Paul Scholes fick avgöra. Djupet, bredden, höjden (på med glasögonen nu!) i en sån spelare är ingenting man kan köpa för pengar. Den United-själen kommer djupt in-ifrån, den delas av såna som Neville och Giggs och det var naturligtvis smart av farbror Ferguson att satsa på de tre gubbarna mot City. Erfarenhet av derbyn och ett gammalt inneboende ogillande mot lokalkonkurrenten lyfte dem (särskilt Scholes och Neville) till forna höjder. Om ni la märke till Gary Nevilles smått galna firande efter slutsignalen (förutom kyssen) fattar ni vad jag menar.
Efter såna här jämna matcher kan vi som vanligt diskutera till vi får tarmvred om vad som var rättvist. Det beror kanske på vem man håller på. Jag kan bara ärligt säga min mening: inget lag var värdigt tre poäng. Det låg kryss över hela den himmelsblå luften i Manchesters östra delar. Men om nu nåt lag MÅSTE vinna tycker jag United förtjänade det mer än City.
Jag satt på denna moderna, fina arena i ett fantastiskt väder och mådde som en kung när det ljusblå publikhavet sjöng sin ”Blue Moon” och konfettin sprutade ut över planen. Det låg sån förväntan i luften. Jag älskade varje sekund. Det kändes mer än nånsin att detta kan vara ett kommande maktcentrum för europeisk fotboll. Det kändes klappat och klart, det var pengar och rikedom och kommande fantasivärvningar i näsborrarna, det ställdes en redan mycket dyrbar elva på planen och allt som återstod var en formalitet: att fixa den där fjärdeplatsen i ligan som ger Champions League-spel nästa säsong.
Scholes hade det City saknade
Men det är inte så enkelt, som sagt. Det måste komma inifrån. Det måste komma från såna som Paul Scholes. Han gjorde inte bara segermålet på stopptid, han var bäst på planen dessförinnan – och han var Manchester United i själ, hjärta och lungor. Han har aldrig sålt sin klubbtillhörighet för pengar. Han hade nåt som Manchester City saknade i går, nåt som du aldrig kan köpa.
Efter derbyt trängdes jag med ett enormt
polisuppbåd, djupt besvikna City-fans och skränande United-anhängare och tog mig ner till stadens centrum. Jag siktade in mig på en sportbar som visade Tottenham–Chelsea, eftersom mitt hotell saknade rätt kanal.
Manchester var ett myller av festglada människor, solen sken och det låg nåt i luften, det var ljusblå och röda tröjor i glatt samkväm bland alla gulvästade poliser, det var möhippor och svensexor, det var party så det sjöng om det och helt enkelt en sån kväll man velat vara snygg, ung, smal och ledig från jobbet.
Bale briljerar mest
Jag hamnade på en pub med storbildsskärm på Portland Street. Medelåldern var kanske 45, det saknades framtänder, de bedagade kvinnorna hade så korta kjolar att jag trodde det var polokragar, det var brittiska mästerskapen i åderbråck och gubbarna skrek och var förbannade. Hälften av dem höll på Chelsea, för Manchester Citys skull. Den andra hälften jublade som dårar när ett enastående Tottenham gav United nytt hopp i guldstriden.
Ingen lämnade lokalen ett dyft klokare. Hur ska detta drama sluta?
Nu blir det, precis som vi misstänkte tidigare i veckan, en ännu hårdare fight om både ligatiteln och fjärdeplatsen.
Och det enda jag vill tillägga efter att Tottenham knäckt både Arsenal och Chelsea med 2–1 inom loppet av fyra dar är:
Ligans bäste spelare just nu är Spurs nummer 3, Gareth Bale.
Snacka om djup, bredd och höjd. Snacka om Mr 3D.