”Jag vill starta en business och tjäna en massa pengar”
Uppdaterad 2016-05-10 | Publicerad 2013-04-17
Del 5 i Stefan Holms serie Mitt nya liv: Bordtennisspelaren Jörgen Persson
Halmstad. Har du fått det erkännande du förtjänar i Sverige?
Jörgen Persson svarar diplomatiskt.
Sedan, efter intervjun, skickar han tillbaka frågan.
– Vad tycker du själv?
46-åringen blev bäst i en sport med 40 miljoner tävlingsspelare men hamnade ändå i skuggan av en landsman.
Klockan närmar sig 19.00, men det lyser fortfarande på Danske Banks kontor vid Stora Torget i Halmstad. Förklaringen finns i ett mötesrum på övervåningen. Där, samlade vid ett bord med levande ljus och en vas med gula tulpaner, sitter tjugo män. I väntan på supén – smörrebröd med räkor och rostbiff och, för den som önskar, ”en lille en” – vandrar ett par bilder mellan deltagarna.
– Jo, han hade ju en viss hålvana, skämtar en av gästerna.
– Rökte ni segercigarr? undrar en annan och ler nöjt åt sin egen lustighet.
På fotografierna ses kvällens gästtalare spela golf med ex-presidenten Bill Clinton och fotbollsspelaren Brian Laudrup. Deras vägar korsades 2005, i samband med en välgörenhetstävling på Pine Valley i Peking.
– Det är den längsta golfrunda jag har spelat. I sex och en halv timme höll vi på, berättar Jörgen Persson, som var föga imponerad av Clintons puttning.
– Han pratade mycket om linjerna och puttade om tills han fick i bollen. Ja, sex-sju puttar kunde det bli. De flesta av er spelar ju golf och vet hur det är... I början kallade vi honom ”Mr President” men efter ett tag smög vi in ”Nice, Bill”.
Åhörarna skrattar som på beställning och spetsar öronen när Jörgen byter samtalsämne, till livet i Kina. Det väldiga landet i öst, snarare än Clintons USA, har ju blivit möjligheternas land.
Frågan är väntad, och till slut kommer den:
– Det finns ingen Halmstadbo som har fler relationer med Kina. Kan du tänka dig att öppna en dörr?
Den nypensionerade bordtennislegendaren behöver ingen betänketid.
– Ja, det är det jag är inne på, svarar han.
När Jörgen Persson i höstas bestämde sig för att flytta till Tianjin var det inte bara för att hitta en sista utmaning som pingisspelare. Under de tre månader han bodde i Kina var nätverkandet lika viktigt som bordtennisen.
– Det blev många middagar och kineserna tycker att jag är bra på att skåla. Folk reser sig från bordet och kommer fram. Ganbei! Det är oartigt att inte dricka ur, så efteråt vänder man på glaset för att visa att det är tomt. I Kina dricker man Moutai, ett 50-procentigt risvin. Jag ska erkänna att jag fick stå över något förmiddagspass, berättar han.
I april åker ”Lao Pe” tillbaka till Tianjin, en stad med 14 miljoner invånare. Han återvänder som manager för klubbens nystartade andralag. Dessutom ska han, förstås, fortsätta nätverka.
Jörgen Persson är stor i Kina, förmodligen större än han någonsin kommer att bli i Sverige. Han ger ett exempel på det när han berättar om en taxiresa i Tianjin. Chauffören stannade plötsligt bilen och krävde mer pengar för att det var dimmigt. Jörgen ringde då sin engelsktalande tränare, som bad honom kliva ur bilen och memorera registreringsnumret. Det lade coachen sedan ut på Weibo, Kinas svar på Twitter. Mannen bakom ratten hade snart identifierats, fått sparken och tvingats böta 2 000 kronor.
– Man jävlas inte med Jörgen Persson i Kina, konstaterar en av åhörarna.
Sällskapet pratar vidare under måltiden och söker sig sedan mot ett bordtennisbord som har placerats vid entrén. Det är lek- och tävlingsdags, alla mot Jörgen i rundpingisform. Förstapriset består av två bordtennisracketar tillverkade av schweizisk choklad.
– Akta slipsen, varnar Jörgen och skickar i väg en boll med extrem sidoskruv.
Mannen skrattar, men det är inget skämt. Han missar bollen, som sticker åt vänster och landar på uttalad adress.
På hemmaplan hamnade Jörgen Persson i skuggan av Jan-Ove Waldner trots att han har en meritlista som är marginellt kortare än kinesiska muren. Hallänningen blev Europamästare som 19-åring och hade fem år senare, 1991, erövrat hela världen. Jörgen slog just J-O i VM-finalen i japanska Chiba och hade där och då förverkligat alla sina drömmar.
Han berättar det några timmar före föreläsningen, då han öppnar dörren till sitt hus.
– Jag ville bli som Stellan Bengtsson, Kjell Johansson och Hans Alsér, som var Europa- och världsmästare. Tänk att bli det en dag, drömde jag när jag började spela mot en dörr i vardagsrummet hemma på Vallås. Det har jag uppnått, och mer därtill, säger Jörgen.
Två år har gått sedan han flyttade hem till barndomens Halmstad. På baksidan av den nyproducerade villan finns en minitennisbana, på parkeringen en Audi A5 som matchar den vita putsfasaden.
Flyttkartong
Jörgen Persson tillhörde landslaget i 29 säsonger och vann 196 av 243 matcher i rikets tjänst. Genom åren samlade han på sig mängder av medaljer. I brist på prisskåp hämtar han en välfylld flyttkartong och placerar den på en bänk i köket.
– Det har blivit några minnen, konstaterar 46-åringen och börjar gräva med nävarna.
– Titta, här är VM-guldet. Den här medaljen är från Poznan, där jag vann kadett-EM 1980. Här är minnespriser från Peking och London. Det är de medaljer jag har från OS. Jag har vunnit i stort sett allt, men den där jävla OS-medaljen...
Medan J-O Waldner vann guldet i Barcelona 1992 och tog sig till final i Sydney åtta år senare kämpade Jörgen Persson förgäves i de olympiska hagarna. Att han spelade två bronsmatcher är en klen tröst eftersom han förlorade båda.
– De borde dela ut två brons. Pingisspelare äter inte medaljer under OS och i EM och VM får man pris för samma prestation, säger han.
Upplevde du, inte minst med tanke på OS, något slags J-O-komplex under karriären?
– Aldrig. När han vann visste jag att jag också kunde vinna. Jag blev sporrad av hans segrar.
Kompisar och konkurrenter. Ni har en speciell relation, du och J-O. Hur ofta har ni rykt ihop genom åren?
– Jag kan inte säga att vi har varit i slagsmål, men vi hade en fajt på en tävling för många år sedan. Då var det i alla fall brottning. Jag hamnade i ”kroken” och det var inte skönt. Jag vet inte om J-O kommer ihåg det, men eftersom han vann fajten borde han göra det.
Minns du ditt första möte med J-O, finalen i...
– ...kadett-SM 1978, i Sundsvall. Det blev 21-19, 21-19 till mig. Han grät efter matchen och jag gick på bio. Jag firade med ”Kanonerna på Navarone”. Det var 15 års åldergräns men Lasse Holmqvist, en av ledarna, fixade in mig. ”Vad fan, han har ju vunnit SM-guld.”
Du och J-O möttes 102 gånger och du vann 53 av matcherna. Ska man tolka det som att du trots allt är bättre än honom?
– Nej, han har vunnit OS-guld, OS-silver, två VM-guld... Han är störst. Samtidigt har han vetat att jag är den som kunnat slå honom. J-O har inte minusstatistik mot många spelare i världen.
Har du fått det erkännande du förtjänar i Sverige?
– Ja, det tycker jag.
Tygsoffa
Det är uppenbart att Jörgen inte gillar frågan. Han har förflyttat sig till vardagsrummet och vrider sig där han sitter i en ljus tygsoffa.
– Ganska bra, tycker jag. Det har varit mycket J-O i pressen och ibland har det varit snedvridet. Jag har också gjort bra grejer. Jag har räddat oss när J-O har fått stryk.
Vem var obesegrad i finalerna när Sverige vann lag-EM 1986, 1988, 1990, 1992, 1996 och 2000? Vem slog fyra kineser i följd i VM 1989? Vem avgjorde lag-VM-finalerna 1991 och 2000? Vem förlorade endast två matcher i lag- och singelturneringarna i VM 1989 och 1991? Vem vann 21 av totalt 22 matcher i VM 1989?
Jörgen Persson är svaret på alla frågor.
– Sådant har folk inte koll på, slår han fast.
Årets SM blev din sista tävling. Hur var det att vakna upp som före detta pingisspelare på ett hotellrum i Karlskrona?
– Skönt, bara skönt. Det är fortfarande skönt att vakna och slippa pressen och disciplinen. Nu kan jag göra lite som jag vill.
Det var tredje gången du avslutade karriären...
- Jag får det bara till två.
Nej, tre.
– 2005 och nu... Just det, jag slutade efter Peking-OS också. Tanken var att jag skulle göra något annat, men det blev ganska snabbt skilsmässa och då började jag spela igen.
Var det pingisens fel att ni gled isär, du och din fru?
– Ja, även om det inte bara var det är man ju borta mycket. Det var tufft, precis som det är för alla andra. Det spelar ingen roll vad man heter eller vad man gör. Det finns inga bra skilsmässor.
Dina barn, Oliver och Emily, fick dig att satsa vidare.
– Det är inte lätt att vara barn under en skilsmässa och jag skulle behöva vara borta mycket. Jag frågade dem om en sista OS-satsning och de sa ja. De hade aldrig sett mig spela i OS, så jag lovade att de skulle få åka till London och kolla. Den vistelsen blev kort...
Du föll mot kroaten Andrej Gacina.
– Den matchen kommer jag aldrig att titta på. Då skulle jag bli så förbannad att jag kastar ut tv:n. Jag vet inte vad som hände.
Vad sa barnen efteråt?
– ”Var fan var du, pappa?” De tyckte att jag såg helt offside ut och det är en bra analys.
Råd från kunnig
Har du tjänat så mycket pengar på pingisen att du klarar dig resten av livet?
– Nej, jag kan inte sluta jobba. Jag utnyttjade inte möjligheterna, tittade inte så mycket på framtiden. Jag ångrar att jag inte hade någon som hjälpte mig med placeringar och Kina-marknaden.
2005 slutade du för att bli tränare i Qatar. Du måste ha förlorat en hel del pengar genom att bryta treårskontraktet.
– Ser man till det ekonomiska skulle jag ha stannat där. Som pingistränare kunde man tjäna en miljon om året. Sådana pengar kom jag inte i närheten av när jag började spela igen, men jag ångrar ingenting. Jag fick spela två OS till och det är det som har drivit mig.
Av alla svenska idrottsmän är det bara du, Ragnar Skanåker och Kerstin Palm som har fått uppleva sju OS.
– Det är häftigt, men tyvärr blev det inga medaljer. Det är något som alltid kommer att gräma mig.
Känns det i kroppen att du har spelat elitpingis i tre decennier?
– Jag har varit lyckligt lottad. Kroppen är jättebra och det har den varit länge. Jag har i och för sig en skada i nacken, men den kommer inte från pingisen, säger Jörgen, som har en buktande disk mellan femte och sjätte kotan.
Han har levt med skadan sedan 1994, då han snurrade av E6:an utanför Landskrona. Tre år senare var han, som passagerare, inblandad i ytterligare en trafikolycka.
– Jag åkte med Donic-chefen i hans Porsche. Vi fick sladd när vi skulle byta fil på autobahn utanför Frankfurt, for in i mitträcket och studsade ut så att vi hamnade mot trafiken. Bilen blev kvaddad men det var tur att bilarna hann väja. Nacken fick sig en ny smäll och 2003 slog jag upp skadan igen. Jag tål inte någon mer smäll och gör övningar för att behålla styrkan i nacken.
Har du känt av skadan när du har spelat?
– Ja, det vibrerar och strålar. Jag blir livrädd, men det försvinner efter ett tag.
När du i dag tittar mot framtiden, är det i Kina du ser den?
– För tillfället gör jag det. Jag har lärt känna mycket folk och vill se vad det finns för möjligheter.
Så det finns en blivande affärsman i Jörgen Persson?
– Ja, jag vill starta något slags business och tjäna en massa pengar. Jag åker till Kina och testar, men i slutändan är det inte omöjligt att jag stannar inom pingisen. Det är ju det jag kan.
Jörgen Persson tittar på klockan. Det är dags att åka till Danske Bank. Han byter om och är snart redo för avfärd. På ett bord i hallen står ett inramat foto, där Jörgen ses spela golf med Bill Clinton och Brian Laudrup.
– Det är rätt coolt. Jag var lite nervös på första tee, när han kom med sitt Secret Service-team. Jag visste inte hur jag skulle tilltala honom, men det var ”Mr President”. En gång president, alltid president. Det är lite som ”Ingo” sa: ”En gång champ, alltid champ”.
Tre favoriter ur klippboken
VM-guldet i Chiba 1991
”Att vara bäst i världen och få ställa sig överst på prispallen... Känslan är svår att beskriva. Det var lite overkligt, en enorm tillfredsställelse. VM-guldet gav mig ett enormt självförtroende, så efteråt kände jag mig oslagbar.”
EM-guldet i Budapest 1986
”Jag tog vara på chansen, vann min första stora final. Det tog jag med mig i karriären.”
Lag-VM-guldet i Dortmund 1989
”Vi fick stryk med 1-5 1983, 0-5 1985 och 0-5 1987, men i Tyskland rev vi den kinesiska muren. Det var häftigt. Vi hade varit proffs där, så det var vår andra hemmaplan. Vi kände att vi skulle plocka dem – och vann med 5-0. Resten av Europa såg att det gick att slå kineserna. Alla fick en kick av det där.”
Min bästa idrottsvän
”Stellan Bengtsson. Han blev världsmästare när jag var fem år, tränade mig när jag var elva och har hjälpt mig längs vägen.”
Mina barndomsidoler
”Stellan Bengtsson, Kjell Johansson och Hans Alsér. De tre musketörerna fick mig att börja spela.”
Mitt största misstag
”Förberedelserna inför Atlanta-OS 1996, då jag åkte ut i gruppspelet. Jag förlorade bara en match i EM samma år och var i kanonbra form, men inför OS tävlade jag inte på tre månader. Jag förberedde mig enbart med läger, trots att jag gillade att tävla. Det var riktigt korkat.”
Främsta rådet till andra idrottare
”Hitta glädjen och var inte rädd för att gå dina egna vägar.”
Sista framträdandet
Datum: 2 mars 2013. Var: Karlskrona idrottshall. Tävling: SM, åttondelsfinal. Resultat: 11-9, 7-11, 8-11, 9-11, 12-10, 11-9, 9-11 mot Fabian Åkerström, Växjö PK.
”Många undrade om jag var förbannad efter matchen, men jag var rätt nöjd. Jag hade gjort mitt, ville bara få till ett avslut i Sverige. Motivationen dog i januari, när jag kom hem från Kina. Dessutom spelade Fabian bra. Det var kul att se honom vinna SM dagen efter.”