Var inte Benitez lag som vann - det var José Mourinhos
Erik Niva om Chelseas nya titel - och Benficas förbannelse
AMSTERDAM. I vilket ögonblick blir myter verklighet och förbannelser besannade?
När fotbollsspelare börjar tänka på saker de inte borde tänka på.
När Branislav Ivanovic nickar in bollar i den sista stopptidsminuten.
En sak är i alla fall säker – trodde de inte på den där förbannelsen tidigare så gör de det nu.
I mer än 50 års tid har Benfica fått höra att det är förutbestämt att de aldrig mer kommer att vinna en europeisk titel. Från början var det mest bara ett skämt, men med tiden blev det en irritation. Nu lär det väl utvecklas till ett fullfjädrat komplex, en svårtvättad skamfläck på klubbmärket.
Hur kunde så oerhört mycket gå så fel när de gjorde så väldigt mycket rätt?
Från första minuten var det Benfica som dikterade matchvillkoren här. De pressade högt, satsade stort. Matic och Pérez dominerade mittfältet, släppte loss Gaitán, Rodrigo och Salvio.
Det var de som agerade, Chelsea som reagerade.
Men varför sköt inte Benfica när de hade öppna lägen? Och varför avslutade de så snett, vint och lamt när de väl gjorde det?
Varför hittade linjedomaren den mest hårfina offsiden när de väl fick bollen i nät, varför blev en av deras nyckelspelare skadad – och varför släppte de till sist ännu ett avgörande mål i den 93:e minuten?
Bara Guttman och hans ande vet
Kanske är det bara Béla Guttman och hans ande som vet. Det är ju i alla fall så det kommer att låta, både nu och i den evighet som nu återstår tills Benfica vinner den här sortens match igen.
Som ni säkert har hört så var det ju Guttman som förde dem till två raka Europacuptitlar på 1960-talet. Men det var även han som ändå inte fick det kontrakt han ville ha, och därför fräste ur sig sin profetia på vägen ut. Nu skulle minsann aldrig Benfica vinna en europeisk titel igen.
A maldiçao de Guttmann. Guttmanns förbannelse.
Sedan den först uttalades har Benfica spelat sju europeiska cupfinaler. De har förlorat dem allesammans.
Nu har skruvarna på tortyrredskapen vridits åt ytterligare några varv. Nu har Benfica förlorat en final som de hade i sin hand i den sista stopptidsminuten – och de har dessutom gjort det några få dagar efter att de tappade ligatiteln på stopptid uppe i Porto.
Förlorarmentalitet är ett alldeles för litet ord, men jag kommer inte på något som passar bättre om nu inte jag också ska bli en av alla dem som använder förbannelsebegreppet som en förklaring snarare än en kuriositet.
Och det ska jag ju inte.
Jag tror visserligen på att traditionen har betydelse i fotboll – och jag tror på att myter har en tendens att glida över till självgenererande sanningar – men jag tror däremot inte att Benfica förlorar de här matcherna av en förutbestämd anledning.
Cech: Vi kommer göra mål
Lika lite tror jag att Chelsea vinner dem genom tur eller tillfälligheter.
När Chelsea fick den där ödesmättade hörnan vände sig Petr Cech till straffområdesdomaren bakom det egna målet:
– Titta nu. Vi kommer att göra mål.
Han visste det många andra misstänkte.
Allt det här bottnar istället i den där åtråvärda vinnarmentaliteten, den allra viktigaste egenskapen en fotbollsklubb kan utveckla.
Väldigt få kan skapa den – och ännu färre kan förklara hur de lyckas med det – men på den tiden då han fortfarande var fotbollsvärldens främsta mirakelman byggde José Mourinho upp en segrarstruktur som fortfarande präglar detta Chelsea.
Både spelare och tränare har kommit och gått sedan dess. Nya projekt har sjösatts och olika spelmodeller har lanserats i ett tempo som hade fått andra klubbar att tappa riktningen fullständigt.
Men genom allt har ändå det här lagets hjärta fortsatt att slå i samma, stadiga rytm.
När Frank Lampard och en snabbombytt John Terry går upp för att lyfta bucklan gör de det som fotbollsspelare i andra hand, framgångsgarantier i första.
José Mourinho lärde dem att vinna, vilket de i sin tur förde vidare till Petr Cech och Branislav Ivanovic, som i sin tur har sett till att samma kvaliteter har satt sig i David Luiz och Ramires.
Just nu vore det enkelt att skriva en hyllningskrönika om hur en stackars tränare har fått för mycket skit – och det går ju, för det har han ju – men det vore också att börja bortanför för det mest grundläggande.
Mourinhos lag som vann
Det var inte Rafael Benitez lag som gjorde mål i sista minuten i Amsterdam. Det var José Mourinhos lag som gjorde det.
Om det nu var någons ande som vilade över den här matchen så var det hans, snarare än Béla Guttmanns.
En gång i tiden valde ju Benfica att sparka ut en ung Mourinho från Estádio da Luz, i ett läge då han bara hade fått leda laget i nio matcher.
Hade deras klubbledning tagit andra beslut då hade historien också sett annorlunda ut.
Då skulle inte José Mourinho vara på väg att återvända till London för att avsluta det han en gång påbörjade – och då hade inte heller Benfica fortsatt lida under tjatet om den där förbannelsen.
När deras slagna spelare gick upp för arenatrapporna för att ta emot sina förlorarmedaljer möttes de av den gamle klubblegendaren Eusébio.
Senast Benfica spelade cupfinal i Amsterdam blev han matchhjälte med sina två mål. Sedan dess har han tvingats vänta förgäves i 51 år på att återigen få fira en europeisk titel.
Han har till och med besökt sin gamla tränares grav i en sorts rituell exorcistceremoni, där han försökte blidka honom och driva bort förbannelsen.
Det verkar inte som att den funkade något vidare.