Sämsta tänkbara uppladdning
ROM. När Jelena Isinbajeva visar hur överlägsen hon är i sin gren, kan jag inte låta bli att tänka på en annan som varit lika överlägsen i sin.
Carolina Klüft.
Det ger perspektiv på varför Carros byte av gren väckte sådan uppmärksamhet.
Mitt i allt svenskt skadeelände kan jag komma på mig att dagdrömma om att Carro plötsligt ska säga:
– Äh, jag lägger ner det här med längd och tresteg. Jag kör sjukampen i OS i stället.
Gjorde hon det skulle hon säkert vinna ändå.
Jag tippar att Carro går in och gör 6 800-6 900 poäng även utan att ha tränat vare sig spjut eller kula.
Det skulle räcka till OS-guld i en konkurrens som knappast ökat den här säsongen. Men det kommer aldrig att hända.
Carro har bestämt sig och det är bara att hoppas att hon kan sno en medalj i längdhopp.
Det är mördande konkurrens i den grenen, men jag har pratat med folk som var på plats i Lahti när hon hoppade där i onsdags.
Och alla är eniga om att hon gjort sitt första sjumetershopp där, om hon inte trampat över med någon millimeter.
Det visar att det finns kapacitet att hoppa sju meter.
Men det behövs kanske en och en halv till två decimeter till för att ta OS-guld.
Emma Green ska kanske göra en ”Carro” och byta gren.
Hon har inte fått det att lyfta i en enda tävling i sommar och stannade på 1.90 i Rom.
Fortsätter det så säsongen ut, undrar jag om det inte är dags att satsa på något annat.
Emma Green är ju en multitalang och många – inklusive friidrottsexperten A Lennart Julin – tror att hon skulle kunna bli bättre i längd än i höjdhopp.
Emma har sprungit 100 meter på 11.58, 200 på 23.02 och hoppat 6.41 i längd bara på ren talang.
Hon är bättre än de flesta tror, som ser henne stanna på 1.90 och 1.92 i nästan varje tävling just nu.
Häcken skrämde ingen
Det var en skön kväll i Rom och fina resultat i många grenar.
Men det kändes nästan sorgligt att se Christian Olsson och Susanna Kallur uppspända på stora affischer för att fylla hålen på de tomma läktarsektionerna på Roms Olympiastadion
Två svenska hjältar som man önskar allt gott, men som fått sämsta möjliga förutsättningar inför OS i Peking.
Men skulle jag kunna knäppa med fingrarna och jaga bort alla problem med ljumskar och smärta, så jag övertygad om att Sverige kan ha två OS-guldmedaljörer i Sanna och Christian.
Damernas 100 häck i går skrämde ingen och jamaicanskan Brigitte Foster-Hyltons segertid på 12.60 hade Sanna slagit lätt om hon varit frisk.
Idag åker jag vidare till Aten för söndagens friidrottsgala med Stefan Holm och världsrekordhållaren på 100 meter – Usain Bolt. Jag har inte varit på Olympiastadion i Aten sedan OS 2004. Det var då det svenska friidrottsundret nådde nästan religiösa höjder. Tre OS-guld i friidrott till lilla Sverige. Men mitt i allt skadeelände är det faktiskt inte omöjligt att det händer igen.
Svenskar sägs ju gilla att slå ur underläge.
Det unika i Aten var att det var tre svenska favoriter som vann – Stefan Holm, Christian Olsson och Carolina Klüft var alla överlägsna världsettor då de klev in på banan.
I Peking har Sverige faktiskt fyra guldchanser om alla tar sig dit.
Stefan Holm, Susanna Kallur, Christian Olsson och Carolina Klüft.
Det är inte troligt att det sker.
Men möjligheten finns.