”Nadal är en ohyra mellan bollarna”

Sportbladets tennisexpert Stefan Holm: Om domaren följt regelboken hade Federer vunnit

LONDON. En klassisk arena, en klassisk final, två klassiska spelare.

Jag såg idrottshistoria skrivas i går.

Lik förbannat vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Stol nummer 192, rad J. Det var där jag satt och rös och frös när Rafael Nadal slog Roger Federer i en Wimbledonfinal som bara kan jämföras med Björn Borgs seger mot John McEnroe 1980.

Jag har bevakat fotbolls-VM och OS både sommar- och vintertid men inget av det jag tidigare har sett på en arena går upp mot det här.

6–4, 6–4, 6–7, 6–7, 9–7. Wow!

Blandade känslor

Liveidrott blir inte bättre eller mer rafflande i en tennisälskares ögon, men det var med blandade känslor jag såg spanjoren lyfta bucklan. Jag led mer med Federer än vad jag gladdes med Nadal – och jag är knappast ensam.

Sedan 2003 har schweizaren inte bara vunnit Wimbledon utan också publikens hjärta. Till och med kollegorna på touren älskar honom, sportens främste ambassadör.

Jag kommer aldrig att glömma hur Federer återvände till sin plats vid domarstolen och begravde ansiktet i händerna medan Nadal fick de hyllningar som var avsedda för honom. Tidernas största tennisspelare orkade inte se glädjescenerna, inte på den bana som har blivit hans andra hem. Men alla sviter har ett slut och Federer blev besegrad inte bara av en spansk gruskung utan också, vill jag tro, sin egen storhet.

Federer hade vunnit om man följt regelboken

Wimbledonmästaren 2008 heter Rafael Nadal och han förtjänar det. Jag har inget emot spanjoren som privatperson eller spelare, men den där figuren som visar upp sig mellan bollarna är tillsammans med domarkåren tennisens största ohyra.

Så här är det: Om domaren följt regelboken hade Roger Federer vunnit Wimbledon för sjätte året i rad. Rafael Nadal hade fått gamestraff efter gamestraff tills matchen var förlorad.

En spelare har 20 sekunder på sig att sätta igång spelet mellan bollarna. Det är inte tillräckligt mycket för Nadal, som psykar sina motståndare genom att ständigt fördröja spelet. Han är en mästare på det, också.

Jag vet inte om ni satt med tidtagaruret framför tv-apparaterna, men försök att göra följande inom loppet av 20 sekunder:

– Be om en handduk för att torka av dina biceps.

– Gräv fram kalsongtyget mellan skinkorna.

– Torka av ansiktet med det svettband du har runt handleden.

– Rätta till pannbandet och samla håret bakom öronen.

– Studsa bollen först med racketen, sedan med handen fyra till tio gånger.

Så där ja, nu kan du serva. Hur gick det med tiden?

Just det.

Fick bara en meningslös varning

Nadal fick en meningslös varning för att han fördröjde spelet i går, men sedan var det som vanligt när han spelar. Ingen domare vågar döma poäng- och gamestraff när det upprepas.

Jag ger mig fan på att Nadal skulle kunna steka ägg, virka en kardigan och skriva vykort till släkten på Mallorca mellan servarna utan att någon skulle bry sig.

Federer spelade lysande i går, men blandade drömtennis med oförklarliga misstag. Jag är ganska övertygad om att han blev psykad av Nadal, även om han aldrig skulle medge det.

– Innan han ska serva tar han 20 sekunder på sig. Sedan dröjer det ytterligare 10-15 sekunder innan har verkligen servar. Det är en svår situation, säger den alltid lika sympatiske Federer.

Samtidigt som jag kan reta mig på 22-åringen får han mig att rysa av välbehag. Kraften i hans forehand, backhandcrossen, snabbheten...

Ingen kan säga att han inte är en värdig mästare. Att det sedan blev en maratonfinal berodde inte bara på regnavbrotten.